Hogwarts läser HP: Fången från Azkaban

by lealover1

De är nu inne på 3 boken & fler lögner än någonsin kommer avslöjas, hur kom egentligen Sirius Black in i slottet & varför dagen innan? Vad var han ute efter för 3 år sen? Varför hatar Gyllene trion Scabbers så mycket? Kommer Harrys förbannelse upphöra eller är han dömd att ha den tills sista boken? Inget kunde förbereda alla på vad de kommer få veta & kan de fixa gamla misstag?

1. Ugglepost

Linneagb: Jag hoppas att ditt tangentbord kommer börja funka snart igen, jag saknarmin knapp som ja går neråt med samt den lilla pluppen under som själva knappen trycker ner för att det ska bli en bokstav, fick lösa det genom att göra en egen knapp av superlim, förvånasvärt nog så funkar det riktig bra. Tro mig jag vill också veta hur Harry sprängde dörren, jag kommer fundera lite på det så kan jag ta upp det i ett senare kapitel och jag är glad att du tyckte snusdosan lätt vacker. Jag skulle inte ha något emot att ha den… fast jag skulle nog ha karameller i den istället för snus. Jag förstår vad du menar och smärtan Harry behöver genomlida är inget jag vill känna på. Det gör inget att du säger det igen, det ser bara till att jag gör ett bra jobb med att få till honom som du tänker dig. Jag förstår om profetian förvirrar dig, jag blev även lite förvirrad ett tag, jag kommer nog inte nämna den igen förrän i sjunde boken, det är först då de har fått svar på alla frågor i princip. Och det var verkligen tur att Remus stoppade Sirius, han hade aldrig förlåtit sig själv om han slagit till Harry. Jag gjorde som du bad och höll mina båda tummar för dig, jag hoppas att vad det än var så blev det bra.
Du har ingen aning om hur glad jag blir när jag hör hur -duper-otålig du blir och att det bara är fem-sju berättelser du känner så för.
Lea. (Ingen orsak, men tänk positivt när andra inte kan uttala ditt (användar)namn, det blir som med Hermione och Krum i 4:e boken. Du har något gemensamt med henne.)

Amanda: Tack så mycket men jag tror inte du behöver kolla varje dag med tanke på att jag oftast bara får upp två kapitel i månaden. Det var dock inte bra att du gjorde sig själv illa, jag hoppas att det inte var något allvarligt.

Anden: Jag är glad att du gillar det så mycket och jag ska ta dina tips i åtanke, självklart har jag känt till dem länge men jag blir så… upphetsad, är ordet jag söker tror jag, när jag skriver det här att skrivreglerna försvinner tillfälligt och är väldigt, väldigt långt bak i mitt huvud, Hermione skulle troligtvist vara förfärad :) Men tack så hemskt mycket, jag har inte heller några ord för hur lycklig du gjorde mig när du sade fem stjärnor

Annie: Det är en utmärkt fråga men jag är likadan, glömmer ofta skriva mitt namn, jag kommer ihåg när jag skulle lämna in en sv-uppgift och jag satte upp en lapp för att skriva ditt namn innan jag skrev ut den på datan, för första gången kom jag ihåg det… enda problemet var att det kom med 3 gånger. Typiskt va? Jag är glad att du gillade Thalias idé (Jag var tveksam först men ju mer jag funderade desto mer "passande" kändes den) och att du tyckte att jag fixade in den bra. Vi är ett ganska bra team va, hon har gett mig massor med idéer som jag verkligen vill få med. Jag fick exakt 200, jag är så lycklig just nu och tack för att hjälpa mig att uppnå det.
-Lea, the girl who wrote her name too many times.

Lunan95: Jag är chockad att andra boken redan är avklarad och att jag redan får börja på min favoritbok efter 5:an, det skiljer typ 1% mellan vad som avgör vilken min favoritbok är. Det var exakt min tanke också när jag fick Thalias idé om att det här skulle hända, som sagt har jag kompisar som blivit slagna ibland (inte hårt utan bara som en varning mer) för att de som i ditt fal varit stygga/olidliga, jag kan inte säga att jag har råkat ut för det, om man inte räknat att gripa tag i armen hårt och skaka om mig lite, men jag har inte tagit någon skada av det. Jag ska definitivt försöka få in Elyon och nämna henne, jag kan dock tänka mig att de kommer få en större roll i nästa bok eftersom det är då Cedric är med. Jag ska göra mitt bästa för att få med syskonen. Jag är dock glad att du gillar hur jag försöker få med känslor och tankar, som du tycker jag att det är viktigt för att man ska kunna förstå karaktären och leva sig in i situationen. Ta hand om dig med Lunan. Personligen tycker jag att du ska skriva om Elyon och hennes familj, de låter intressanta och det kan dessutom göra det lättare för mig att få med dem eftersom jag kan få mer information på det sättet, nej men själviska anledningar åt sidan så skulle jag faktiskt vilja läsa om, de är väldigt intressanta karaktärer och jag är nyfiken på vad du kan göra med dem.

Thalia: Först innan jag svarar på din review vill jag be om ursäkt. När jag svarade på din förra review svarade jag på Linneagbs samtidigt och på så sätt råkade jag sätta ihop dem och det såg därför ut som om jag tackade Linneagb för vad du skrivit, men jag gick tillbaka och fixade det så fort jag såg det och jag tror att de flesta insåg att det var du som skrivit det eftersom jag längst ner tackade dig igen för det. Nu när jag har bett om ursäkt kan jag svara dig. Jag vet att det inte riktigt kände som något Sirius skulle göra men å andra sidan har jag haft kompisar vars föräldrar har gjort liknande, en som faktiskt gav sin dotter en örfil en gång, men det hände aldrig igen och som i den här situationen så tappade pappan bara kontrollen och smällde till löst, så jag tror att det är möjligt att även toppenföräldrar kan tappa humöret och hota med sådan bestraffning. Men jag är glad att du tyckte att jag löste det bra och jag ser verkligen fram emot att få se mer av dina idéer, du är en begåvad skrivare och om du någon dag väljer att lägga upp egna fanfics kommer jag följa dig. Förresten, blev det någon med din idé om marodörerna och Lily eller lade du det på hyllan så att säga så länge? Jag är bar nyfiken. Ha det bra du med.
Ps: Grattis till att bli den som lämnade den 200:e reviewn.

Luna lovegood 21: Jag ska se vad vi kan få in om Draco och Narcissa, jag tror att vi kan få följa Dracos tankar lite mer medan han försöker bestämma sig om han ska lyssna på sin mamma eller fortsätta den väg hans pappa har bestämt. Pauser, min största utmaning… vi får se hur det blir med det, det beror på vad jag kan komma på, men när det gäller dagen så är det onsdag nu och de började läsa på måndagen, så än så länge har de läst en bok per dag, jag kanske inte var tillräckligt tydligt med det men om man läser sista kapitlet i bok 1 så står det att de går och lägger sig och bok 2 börjar med att de äter frukost vilket jag kommer börja den här boken med, så de är inne på tredje dagen av läsning.
Jag kan förstå om den scenen förstörde lite för dig men det positiva är att han aldrig hann slå Harry utan bara hann höja handen och att de pratade ut om det, Harry litar fortfarande på honom och Sirius kommer göra allt han kan i den här boken för att vissa att han aldrig kommer skada Harry. Oftare kapitel… ja vi får se med det, oftast beror det på hur mycket jag har att göra i skolan, som nu börjar alla NP så jag kommer troligen vara ganska utmattad efter ett tag men jag ska göra mitt bästa för att uppdatera oftare, jag brukar sätta som mål att få ut två kapitel i månaden minst. Var inte orolig, Girry/Hinny kommer att inledas i den här boken, gradvisst, jag måste göra mig av med Cho först, men jag har en plan för det och det borde hända innan eller under lunchen. Jag kan faktiskt se Lurry hända jag tycker att de är ganska söta tillsammans och det var ett tag då jag funderade på att låta Harry bli ihop med henne men jag beslutade att ta Hinny för de passar ändå bättre ihop men Lurry hade funkat lika bra för mig, så jag kommer mer ge dem ett syskonliknande förhållande.
Mugglarportalen, vi får se hur det blir med det, jag har precis listat ut mitt lösenord för Pottermore (efter drygt ett år om inte mer) så jag väntar nog med mugglarportalen, men någon dag går jag kanske med.

Ericus: Tack så mycket och jag är glad att du följer min berättelse så noggrant, som du längtar jag tills jag kan lägga upp första kapitlet i bok 3.

---

Okej, jag har läst den här boken så många gånger att texten på baksidan har försvunnit helt och hållet, är inte säker på om det är positivt eller inte, men jag tror det är positivt för det innebär att jag älskar boken… å andra sidan tog det en del jobb att få fram texten på baksidan eftersom inga av mina vänner någonsin har läst Harry Potter eller äger böckerna. Jag vet det är hemskt, min bästa vän försökte men hon tyckte det var urdåligt (Hjärtattack) men till hennes försvar började hon med Dödsrelikerna istället för med första boken, jag tror hon hade gillat serien bättre om hon börjat från början.

Jag har dessutom blivit klar med alla nationella prov i svenskan och det var lättare än jag trodde, så hurra till det. Jag vill också passa på och tacka er för era reviewer, 203 stycken, tack så hemskt mycket. Jag hoppar nästan av glädje och kan inte sluta att le.

---

Alla hade äntligen kommit ner och avslutade sin frukost och alla såg förväntat fram emot att få veta vad som skulle hända under Gyllene Trions tredje år på Hogwarts.

"Herm, herm", hostade Umbridge.

"Det är något jag inte har saknat de senaste månaderna", muttrade Percy, han hade aldrig varit förtjust i henne och var väldigt lättad när han slapp arbeta med henne varje dag.

"Det har kommit till min uppmärksamhet att någon här inne försökte använda flampulvret tidigare idag." Alla såg sig förvånat omkring medan Harry bet sig oroligt i läppen.

"Åh jag är ledsen madam Umbridge. Jag behövde åka hem och hämta några saker, när jag kallades hit var jag inte informerad om att jag skulle stanna ett par dagar. Jag hämtade endast ombyten och hygienprodukter", svarade Tonks lätt. "Det är inget du behöver oroa dig för." Umbridge såg lätt besviken ut när hon hörde det.

"Nu när vi rett ut det ska vi kanske ta och fortsätta, hm?" frågade McGonagall en aning irriterat.

"Pax för att läsa!" skrek Bill och hämtade snabbt boken innan han återvände till sin plats och läste titeln högt. Harry Potter och Fången från Azkaban. Allas ögon vidgades och de såg sig oroligt omkring sig medan mummel spred sig i salen.

"Han bröt sig ut för tre år sedan och de agerar fortfarande som om de är förvånade", sade Sirius i en hög viskning, Harry log svagt, han var säker på att mannen inte skulle tycka det var lika muntert snart.

"Det här borde vara bra", bestämde Bill. Varje gång han frågade någon om Sirius flykt hade hans mor tillrättavisat honom för att vara oförskämd, självfallet hade det bara ökat hans nyfikenhet.

"Harry, vill du förklara varför boken heter just så?" frågade Katie lugnt.

"Öh… Bill, varför läser du inte baksidan, jag är säker på att den kan förklara mycket bättre", föreslog Harry och Bill ryckte på axlarna innan han vände på boken.

Harry Potter går sitt tredje år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Ingenting är sig likt.

"Och tack och lov för det. Det innebär ingen Mörk herre, inga lärare som vill skada dig eller några mördande ormar, spindlar och bergtroll", suckade Angelina.

"Ja… det är inte riktigt så enkelt", fnös Ron.

Sirius Black, den ökände massmördaren som suttit i fängelse i tolv år, är på rymmen. Det sägs att han är på väg mot Hogwarts.

"Jag tar tillbaka mitt uttalande."

"Tänkte väl det", skrattade Harry lågt.

De grymma fångvaktarna från Azkaban har kallats in för att hålla vakt.

"Väldigt smart drag, det är inte som om han kunde stå emot deras krafter eller något. Nej, kalla in dem i alla fall", mumlade Remus irriterat och Sirius som hörde honom fnös och flera gav hunden oroliga blickar.

Harry Potter går inte säker, inte ens bland sina vänner…

"Vad ska det betyda?" frågar Harry chockat.

"Harry, jag tror dem menar att du är i fara även när du inte är ensam, inte att vi utgör en fara för dig", påpekade Hermione logiskt och Harry nickade.

Men han är fast besluten att lösa mysteriet med Sirius Black.

"Vad menar du med att lösa mysteriet med Black?" krävde Susan, han var skyldig vad mer fanns det att veta.

"Tja, det finns en hel det frågor gällande hela situationen om honom. Varför fångades han så lätt om han var Voldemorts högra hand, varför hittade dem honom en så lätt, vad jag har hört så var han en skicklig trollkarl och visste hur han skulle dölja sina spår, varför gömde han sig inte och senare flydde landet, varför bröt han sig ut från Azkaban i första hand först efter 12 år, varför då och inte tidigare och varför skulle han komma till Hogwarts som alla sade?"

"Låt mig gissa, du har svaret på alla de frågorna", sade Randall Pemberton torrt.

"En del av dem, ni får veta mer genom boken."

Ugglepost, började Bill och när Harry hörde de orden piggnade han till och flinade åt sina vänner.

"Jag tar det som om det är bra brev?" observerade Narcissa med ett leende.

"De bästa", instämde Harry, fortfarande med det breda leendet.

"Så vi får faktiskt höra ett bra kapitel den här gången och jag får läsa det", frågade Bill ivrigt. Han vinkade åt alla så att de tystnade för att han skulle kunna fortsätta läsa.

Harry Potter var på många sätt en högst ovanlig pojke.

"Åh, låt oss räkna sätten", Neville kunde inte låta bli att flina.

"Min farbror är vår ex-lärare i försvar mot svartkonster och lärde mig mer i somras, vill du verkligen riskera det". frågade Harry hotandes men hans leende förstörde effekten.

"Jag skulle hålla tyst nu om jag var du, Neville", skrattade Dean.

"Jag tänker däremot inte", avbröt Ron. "Allvarligt, de listar först nu ut det?" frågade han sarkastiskt.

"Och vad säger det om dig som hänger med mig varje dag", kastade Harry tillbaka retsamt.

För det första avskydde han sommarlovet mer än någon annan tid på året.

"Det, det är…" Fred brast ut i en överdrivet fejkad gråtattack.

"Sommarlov är den bästa delen av året", protesterade George och såg riktigt tårögd ut själv.

Oliver skakade på huvudet. "Har ni två glömt Dursleys?"

"Jag vill hellre vara fast i skolan än att vara fast vi de djuren", tillade Charlie med en överdriven rysning.

"Jag tror att vi alla är medvetna vid det här laget om Mr Potters familjesituation", avbröt McGonagall strängt.

"Hur många gånger ska jag behöva säga det, de är inte min familj. Vi råkar bara vara besläktade med varandra!"

För det andra ville han väldigt gärna göra sina läxor,

Ron stönade samtidigt som tvillingarna fortsatte att gråta. "Kompis, du hjälper inte situationen där. Ärligt, läxor?"

Hermione himlade med ögonen. "Det är inget fel med läxor Ronald. Du borde kanske ägna mer uppmärksamhet åt dina."

"Det borde han sannerligen", muttrade mrs Weasley.

"Jag är stolt över dig Harry", mumlade Remus till tonåringen. "De flesta barn skulle ha använt det som en ursäkt till att inte göra läxor och låtit det vara."

Harry gav honom ett litet leende. "Det var min enda förbindelse till den magiska världen medan jag var där. Även om det var läxor", tillade han och kastade ett leende åt sina sovsalsvänners håll, alla fyra av dem skakade på huvudet.

Men var tvungen att göra dem i djupaste hemlighet mitt i natten.

"Det förklarar mycket", hånade Snape.

"Ärligt Severus, om du inte har något trevligt att säga kan du hålla tyst."

"Oh snap", skrattade Randall.

"Snap?" frågade Eddie Carmichael en aning förvirrad.

"Ja, man säger det eller Burn i mugglarvärlden", svarade Randalls syster Gwen. "Man brukar säga det när någon blir ägd och så. Randall valde Snap för att det är så likt Snape." Hon himlade med sina blågröna ögon.

Och dessutom råkade han vara trollkarl.

"Jag är så glad att vi har rett ut det", flämtade George och låtsades torka svetten ur ansiktet.

"Jag också", instämde Harry. "För ett ögonblick att de skulle säga att jag var en mugglare och att jag skulle vara fast hos Dursley för all evighet."

"Jag skulle ta dig även om du var en mugglare", lovade Sirius honom dramatiskt. "Jag kanske skulle föredra det, mindre livshotande äventyr på det sättet."

Oliver fnös. "På något sätt så tror jag att han fortfarande skulle hitta ett sätt att orsaka problem på även då."

"Killar, verkligen", ropade Bill förtvivlat. "Jag har inte ens hunnit halvvägs ner på första sidan.

Det var nästa midnatt och han låg på mage i sängen med filtarna uppdragna över huvudet som ett tält, med en ficklampa i ena handen och en tjock läderinbunden bok (Magins historia) stödd mot kudden.

Nästan alla tonåringar utan de som gillade trolldomshistoria stönade. "Harry", gnällde Ginny. "Om du var tvungen att göra dina läxor kunde du åtminstone ha valt något mer intressant än trolldomshistoria."

"Jag gillar historia", protesterade Harry och fick ett leende från Su Li. "Åtminstone tills jag går in i själva klassrummet."

"Binns har ett sätt att ta ifrån allt spännande i magins historia."

"Dessutom hade jag redan gjort de svåra." Harry låtsas hosta. "trolldryck." en till hostning. "Förvandlingskonst."

"Jag är glad att veta att du vet hur man prioriterar Mr Potter. ,McGonagall gav honom ett litet leende.

"Du säger det bara för att han erkände att han gjort läxorna till dina lektioner", fnös Flitwick.

"Det är en av de viktigaste klasserna på Hogwarts", påpekade Remus hjälpsamt och de andra lärarna blängde på honom.

Harry lät spetsen på sin fjäderpenna löpa nedför sidan medan han uppmärksamt sökte efter något som kunde hjälpa honom med uppsatsen han skulle skriva.

Ämnet var "En diskussion om det meningslösa i häxbränningarna på 1300-talet".

"Oh, jag minns den uppsatsen", sade Hermione. "Det fanns så mycket information på…" Ron täckte hennes mun med sin hand.

"Det är illa nog att behöva lyssna på när Harry gör sina läxor. Jag vill inte höra det från dig också", sade han och ignorerade hennes blick.

Han hejdade fjäderpennan i början på ett stycke som såg lovande ut, sköt de runda glasögonen högre upp på näsan och höll ficklampan tätt intill texten för att läsa:

"Hmm", Sirius var inte glad över att grabben behövde anstränga sina ögon så.

"Vad är det?" frågade Harry nyfiket.

"Jag tänkte att ögonläkaren precis flyttades högre upp på listan."

Harry himlade med ögonen. "Och jag som trodde att du var orolig för något allvarligt."

"Fräcka brat", Harry visste att Sirius inte menade något med det, orden var sagda med för mycket kärl... känsla. "Din hälsa är viktig."

Under medeltiden härskade det bland icke-magiker (också kallade mugglare) en utpräglad skräck för magi, även om de ofta hade svårt att känna igen den.

"Svårt att känna igen. Det är inte som om de bara behövde kolla om de har en pinne med sig eller om de någonsin hörts säga något på ett konstigt språk eller något sådant", påpekade Leanne irriterat.

Vid sällsynta tillfällen lyckades de emellertid fånga en äkta häxa eller trollkarl som de brände på bål,

"Eller dränkte, stena till döds eller kasta nerför ett stup." påpekade Kim Sloper.

Men det hade ingen som helt effekt. De tillfångatagna häxorna eller trollkarlarna utförde en enkel eldfrysningsbesvärjelse och låtsades sedan skrika och vråla av smärta medan de i själva verket upplevde en skön, kittlande känsla.

"Hur var det med unga häxor eller trollkarlar som inte hade lärt sig den förtrollningen ännu?" frågade Luna och vände sig mot professorerna. "Skulle inte de brinna."

"Luna, deras föräldrar skulle knappast låta det hända", påminde Alicia henne och fick flickan att vända sig om igen. "Troligtvis så obliverade de dem som hade anklagat dem."

"Hur är det med mugglarfödda?" påpekade Hermione. "Deras föräldrar har knappast någon magi som kan hjälpa deras barn." Alicia såg sig hjälplöst runt om i salen.

"Häxor och trollkarlar av deras samhälle steg oftast fram för att rädda situationen", berättade Dumbledore för de två flickorna. "Tyvärr så brann en del men olycksoffren var få och långt emellan."

Många känner till historien om Vettlösa Wendelin, som faktiskt njöt så mycket av att bli bränd på bål att hon lät sig gripas inte mindre än fyrtiosju gånger under olika förklädnader.

"Den kvinnan har problem", fnös Seamus.

"Och hon utsatte fler för fara", muttrade Tracy, om hon inte blivit fångad så många gånger hade mugglarna kunnat tro att de fångat alla.

Harry stoppade fjäderpennan mellan tänderna och stack in handen kunde kudden efter sin bläckflaska och en pergamentrulle. Långsamt och mycket försiktigt skruvade han av locket på bläckflaskan, doppade fjädern i den och började skriva. Då och då gjorde han en paus och lyssnade uppmärksamt. Om någon i familjen Dursley stannade utanför hans dörr på väg till badrummet och hörde raspet från fjäderpennan, skulle han förmodligen få tillbringa resten av sommaren inlåst i skrubben under trappan utan någon möjlighet att ta sig ut eller göra sina läxor.

"Det är fruktansvärt när ett barn behöver leva i skräck i sitt egna hem", muttrade Narcissa och märkte inte blicken som hunden från golvet gav henne.

"För sista gången, Hogwarts är mitt hem och har varit sen jag var elva."

Familjen Dursley på Privet Drive nummer fyra var orsaken till att Harry inte tyckte om sina sommarlov, utan rent sagt hatade dom. Morbror Vernon, moster Petunia och deras son Dudley var Harrys enda släktingar i världen.

"Blodssläktingar", påminde Sirius honom.

"Ah, men jag hade inte träffat dig en, uh du ser första gången jag verkligen såg dig var exakt en vecka senare. Så du kan inte hålla det emot mig", Harry flinade och hade en retsam ton.

Tonks flinade också. "Han har en poäng, Sirius."

"Oroa dig inte över det Harry. Du har oss alla", påpekade Katie samtidigt med ett eget leende.

De var mugglare och hade en mycket medeltida inställning till magi.

"Tror du de skulle försöka bränna dig på bål?" retades Fred. "Medeltida som de är."

"I ett hjärtslag", svarade Harry utan att tänka efter. Han insåg sitt misstag på en gång när han lade märke till de gapande munnarna. Mr och mrs Weasley läppar var tunna sträck, aurorerna och Madam Bones utbytte meningsfulla blickar, professorerna stirrade i chock på honom medan hans vänner viskade ilsket fram och tillbaka. Remus och Sirius ögon brann av en rasande eld, de kunde mycket väl komma ihåg listan över hans skador och de nämnde brännskador.

"Har de någonsin försökt?" frågade Oliver hårt.

"Vad, bränna mig på bål? Jag tror att grannarna skulle lägga märke till det", sköt han tillbaka sarkastiskt och suckade när Remus greppade hans axel. "De har bränt en bok jag vann i skolan en gång och de brände mina Hogwarts brev samt saker jag lämnar kvar efter sommarlovet, men det är det."

"Tycker ni att vi ska bränna ner deras hus?" gnisslade Ron ut ilsket mellan sammanbitna tänder.

"Ron…" började mrs Weasley trött.

"Oroa dig inte mamma, vi kommer se till så att de inte är inuti det", sade Charlie och flinade illvilligt. Hon suckade, för en gångs skull hade hon inte lusten att slåss med dem om det.

"Kan jag komma?" frågade Luna och hennes ögon glittrade farligt, något som inte riktigt passade henne.

"Naturligtvis Luna. Vi kommer låta dig tända på brasan", försäkrade Fred henne.

Narcissa fnös. "Ska ni verkligen låta det här samtalet fortsätta framför två aurorer, chefen för nämnda aurorer, trolldomsministern och Umbridge?" hon tittade över mot de två sista nämnda. "Okej, glöm de två. De har inte hört något", ändrade hon när hon såg att de var upptagna av en egen diskussion.

Madam Bones låtsades rensa öronen. "Jag är ledsen, men jag måste ha missat det mesta av denna diskussion."

Tonks flinade. "Jag vet en bra inneslutning förtrollning. Vi vill inte bränna ner hela grannskapet trots allt."

"Varför inte?" fnös Harry. "Det är inte som om de någonsin har försökt hjälpa mig."

"Det skulle bidra med att få det se ut som om Harry inte är skyldig ifall hela grannskapet gick upp i rök", tillade Hermione hjälpsamt.

"Det räcker", sade McGonagall bestämt. "Jag vill inte höra ett ord om att sätta eld på en mugglares hus."

"Vad hon menar är att inte tala om det framför henne", sade Sirius bestämt.

"Hon sade egentligen aldrig att inte göra det", påpekade Remus och alla brast ut i skratt när den stenhårda häxan pustade uppgivet.

Harrys döda mor hade varit häxa och hans far hade varit trollkarl. De nämndes aldrig under familjen Dursleys tak, om han räknade bort lögnerna de matat honom med i hela hans barndom.

Remus bet ihop för att hindra sig själv från att säga något.

"Vad för lögner?" krävde Tonks.

"Jag tvivlar inte på att det kommer nämnas i nästa kapitel eller kapitlet efter det", svarade Harry mörkt samtidigt som Hedwig flög in i salen och landade på Harrys axel. "Hedwig, mår du bra?" frågade Harry genast, hon brukade aldrig komma till honom vid den här tiden, i själva verket sov hon oftast vid det här klockslaget. Hon hoade mjukt till svar innan hon hängivet nafsade honom i örat.

I åratal hade moster Petunia och morbror Vernon hoppats att de skulle kunna krama ur Harry all magi genom att förtrycka honom så mycket som möjligt, men till deras stora harm hade det misslyckas.

"Och de har lyckats förbanna en hel del häxor och trollkarlar på köpet", väste George samtidigt som Hedwig hoade förolämpat och spände sin blick i honom. "Och en uggla", tillade han snabbt och Hedwig fortsatte stirra på honom tills han skiftade obehagligt innan hon vände bort huvudet och gned det mot Harrys kind.

"Hon är verkligen den mest intelligenta ugglan jag har träffat", sade Ginny och Hedwig verkade svälla med stolthet.

De levde nu i skräck för att någon skulle upptäcka att Harry hade tillbringat större delen av de båda senaste åren på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.

"Ja, för det är slutsatsen alla skulle dra om de träffar Harry", Daphne himlade med ögonen.

Det mesta de kunde åstadkomma nu för tiden var att låsa in Harrys trolldomsböcker, trollstav, kittel och kvast i början av sommarlovet och förbjuda honom att prata med grannarna.

"Jag tvivlar att han vill prata med dem i första hand."

"Tja, inte i det kvarteret men det finns en del några kvarter längre bort som var ganska trevliga mot mig, i alla fall till Dudley blandade sig in", erkände Harry.

Att inte ha tillgång till sina trolldomsböcker var ett verkligt problem för Harry, eftersom hans lärare på Hogwarts hade gett honom en massa hemarbete under sommarlovet.

Några mugglarfödda elever började muttra, ingen av deras mugglarvänner behövde göra läxor över lovet.

Han hade fått ett särskilt svårt uppsatsämne om krympningselixiret av sin avskydde lärare i trolldryckskonst, professor Snape,

"Stopp, stopp, stopp. Du måste ha läst fel Bill", protesterade Parvati. "Harry kallar aldrig Snape för professor."

"Nej, det står professor Snape."

"Kanske är det ifall man skulle börja med den här boken istället för de två första, du vet så att alla ska veta att Snape är professor", föreslog Lavender tveksamt.

Som skulle bli förtjust över en förvändning att avstänga Harry från skolan en månad.

"Jag behöver knappast en ursäkt Potter. Du ger mig mer än tillräckligt med skäl för att sätta dig i straffkommendering hela året", påpekade Snape hånande.

"Han skulle ha varit extra otrevlig om du inte kunnat lämna in läxan dock", muttrade Ron.

Därför hade Harry tagit chansen att få tillbaka sina böcker vid första bästa tillfälle.

"Bra för dig Harry, stå upp för dig själv", sade Angelina godkännande.

Under första veckan på lovet hade morbror Vernon, moster Petunia och Dudley gått ut i trädgården på framsidan för att beundra morbror Vernons nya firmabil (de talade med mycket höga röster så att alla grannarna på gatan också skulle lägga märke till den).

"Så att resten av grannarna skulle märka den också. Vilken hallick", hånade Nick.

"Finns det något sådant som renblodiga mugglare?" frågade Tonks med en fnysning. "Han beter sig som en hel del av de gamla renblodiga fantasterna."

Harry nickade. "Jag har alltid tänkt det när han ryter om magi."

Då smög sig Harry ner på bottenvåningen, lirkade upp låset till skrubben under trappan

Tvillingarna flinade glatt. "Det var ingen orsak, det var ingen orsak."

"Tack", Harry flinade åt dem. "Jag skulle aldrig ha tänkt på att göra det förut."

"Du saknar så mycket utbildning", suckade Sirius dramatiskt.

"Menar du att du skulle ha lärt honom hur man plockar lås om du hade uppfostrat honom?" mrs Weasley höjde ett ögonbryn strängt.

"Om jag hade vetat hur man gör det, så ja. Du måste erkänna att det kan komma till bra hand."

"Dessutom mamma, så kan du inte riktigt säga något", Fred log triumferande.

"Med tanke på att alla sju av dina barn vet hur man gör det och vi var de som undervisade Harry i det", tillade George.

"Det är inte som om jag hade ett finger med i det", fnös hon.

och rafsade åt sig några av sina böcker, som han sedan gömde undan i sitt rum. Så länge han inte lämnade bläckfläckar på lakanen behövde familjen Dursley aldrig få veta att han studerade magi på nätterna.

Madam Hooch rynkade på pannan. "Du ska inte behöva smyga runt för att göra dina läxor."

"Det är ganska meningslöst att studera när man är trött", påpekade Hermione. "Du kommer inte att absorbera materialet."

"Jo, det är bättre att få med hälften än inget alls", försvarade Neville sin vän. "Vilket är vad han hade fått annars."

"Jo, jag antar det", medgav hon och Harry stönade, han var säker på att hon redan gjorde om hans schema för studier inför G.E.T

Harry ville helst undvika bråk med sin moster och morbror för ögonblicket eftersom de redan var på dåligt humör och arga på honom,

"När är de inte på dåligt humör?" frågade Tonks surt.

"När Harry inte är där", sade Luna och fick Narcissa att kvävas på luften medan Sirius fnös av skratt.

"Det är inte…" protesterade häxan innan hennes röst dog ut.

"Egentligen är det nog sant", påpekade Remus. "Jag vet att Harry är mycket gladare när han inte är där." Harry nickade ivrigt för att visa sitt samtycke.

"Det var en retorisk fråga", muttrade Tonks till Ginny som dolde ett leende.

bara för att han nyligen hade fått ett telefonsamtal från en av sina trollkarlskamrater.

Ron blev snabbt röd i ansiktet. "Varför?" frågade han och placerade sitt huvud mellan sina händer. "Varför måste varje pinsam liten sak jag gör vara med i de här böckerna?"

"För vår underhållning och njutning", berättade George glatt.

"Dessutom så skulle varje renblodig göra samma misstag", påminde Percy honom om, han hade hört talas om olyckshändelsen. "Det är inget att må dåligt för."

"Jag antar att du har rätt", suckade Ron.

Ron Weasley var en av Harrys bästa vänner på Hogwarts. Hela hans familj bestod av häxor och trollkarlar. Det innebar att han kände till en massa saker som Harry inte gjorde, men att han aldrig förr hade använt en telefon.

"Någon gång måste vara den första", påpekade Lee optimistiskt trots att han hade en känsla att det skulle sluta i katastrof.

Oturligt nog var det morbror Vernon som tog emot samtalet.

Harry grimaserade när han hörde den meningen.

"Vernon Dursley?"

"Uh oh", muttrade Oliver, han visste att det här inte skulle sluta bra. Runt om i salen vidgades ögon i larm. Harry var noga med hålla sitt ansikte tomt, han ville inte bjuda in några frågor som han inte ville svara på.

"Varför skulle det vara ett problem att hans vän ringer", hånade Zacharias.

"Åh jag vet inte. Kanske för att de hatar Harry med allt de kan i de lilla knappt existerande hjärtan de hävdar de har. Inga problem kan komma ur de här, nej", svarade Elyon Pemberton i samma hånande ton.

Harry, som råkade befinna sig i rummet samtidigt, sysselsatt med att städa det från golv till tak, stelnade till då han hörde Rons röst i luren.

De tre jagarna höjde ett ögonbryn imponerat. Om Harry hade kunnat höra Ron måste han ha pratat väldigt högt… den imponerande känslan stannade inte länge efter dem insett att Harry kunde hamna i problem.

"HALLÅ? HALLÅ? HÖR NI MIG? JAG… VILL… PRATA… MED… HARRY… POTTER!"

Bill såg road ut när han skrek ut orden. Han visste att skrika på det sättet var onödigt efter att ha sett Tonks pappa pratat i en telefon. De flesta renblodiga såg däremot förvirrat på medan de som var uppväxta bland mugglare eller tagit mugglarstudier skrockar.

"Han skrek verkligen?" frågade Tonks roat.

Mr Weasley flinade fåraktigt. "Jag kanske missförstod hur man hanterar den mugglarapparaten, fantastiskt hur den fungerar dock." Harry påmindes om resan till Ministeriet tidigare under året och hur mr Weasley hade hållit telefonen upp och ner. Han var tvungen att bita tillbaka ett leende, han ville inte förolämpa mannen.

Ron vrålade såg högt att morbror Vernon hoppade till och höll luren flera decimeter från örat medan han stirrade på den med en bladning av ilska och förfäran.

"Jag skulle säga bra jobbat för att skrämma den feta jäveln", sade Oliver långsamt. "Men resten av den meningen oroar mig verkligen.

Lee nickade. "När Dursley blir arg slutar det inte bra för Harry här."

Harry himlade med ögonen åt alla berörda blickar han fick. "Jag överlevde", påpekade han torrt.

"Du ska inte behöva bara överleva Harry", informerade Remus sorgset och Ron såg förskräckt ut när han insåg att hans vän kunde ha blivit skadad på grund av hans handlingar.

"VEM ÄR DET JAG TALAR MED?" röt han i luren. "VEM ÄR DET?"

"Jag trodde att jag gjorde rätt när han vrålade tillbaka", stönade Ron.

"RON… WEASLEY! Vrålade Ron tillbaka, som om han och morbror Vernon talade från olika ändar av en fotbollsplan. "JAG… ÄR… EN… AV… HARRYS… VÄNNER… FRÅN… SKOLAN…"

Moody morrade högt. "Inget förnuft har någon av er. uppenbarligen så vill mannen inte ha något att göra med Hogwarts och det kommer inkludera dig."

"Jag är säker på att han har insett det nu, Alastor", sade McGonagall till honom stelt. "Det finns ingen anledning till att vara så oförskämd."

Morbror Vernons små ögon riktades hastigt mot Harry, som stod som fastnaglad.

Bill sänkte boken och såg på Harry. "Um, nu skulle det vara en bra idé att fly."

Harry ryckte på axlarna. "Jo, det fanns en liten chans att han skulle låta mig få tala med Ron."

Tonks fnös. "Vi behöver definitivt få dina ögon kontrollerade om du kunde se en chans i det." Harry stack bara ut tungan åt sin hederskusin.

"DET FINNS INGEN HARRY POTTER HÄR!"

"Om han säger det tillräckligt många gånger så kan det faktiskt bli verklighet", spottade mr Weasley ur sig sarkastiskt.

"Det har redan", sade Sirius högt och var noga med att hålla ett öga på Dumbledore, han visste att mannen fortfarande var under illusionen att den bästa platsen för Harry var med sina släktingar.

"Jag kommer aldrig återvända dit", avslutade Harry säkrare på orden än han varit tidigare och hans vänner började jubla.

"Du vet… han avslöjade faktiskt att Harry var där. Ron fråga efter Harry, bara Harry men Dursley skrek att ingen Harry Potter finns här, Ron nämnde aldrig efternamnet och det hade lika gärna kunnat vara en felringning", påpekade Padma.

"Jag har aldrig hävdat att han har alla hästar hemma i stallet", svarade Harry med ett leende.

röt hann och höll luren på armlängds avstånd som om han var rädd för att den skulle explodera.

"Jag önskar att den hade gjort det", kommenterade Fred och hans ögon lös upp. Han utbytte en upphetsad blick med sin tvilling.

"Tänk inte ens på det", varnade mrs Weasley. "Du kommer inte att plåga den familjen med ytterligare ett av era trick godis."

"Ah, men mamma de förtjänar det", protesterade George.

"Jag har inte glömt tunghändelsen och jag tvivlar att Dursley har gjort det heller. Stackars Harry fick betala priset för det när han kom tillbaka i somras", påpekade hon ilsket vilket fick tvillingarna att titta på deras unge vän förskräckt.

Harry flinade. "Det var så värt det… dessutom lyckades jag övertala dem att lämna mig ifred för det mesta. Jag tog ingen skada av det."

"Är du säker?" frågade George oroligt.

"Helt säker."

"Vad använde du för att få dem att lämna dig ifred?" frågade Lee nyfiket.

"Det kommer komma upp i bok fyra eller fem skulle jag tro."

"JAG VET INTE VAD DET ÄR FÖR EN SKOLA DU TALAR OM! KONTAKTA MIG ALDRIG MER!"

"Med nöje."

"Jag skulle inte ha något emot att säga ett och annat till dem", Sirius röst var full av gift.

"Knappast, du kommer bara bli anklagad för att ha brutit mot lagen efter att ha förhäxat dem."

"Det är emot lagen att förhäxa mugglare Harry", påpekade Ginny roat.

Han slängde tillbaka luren som om den var en giftig spindel. Bråket som följde var ett av de värsta Harry hade upplevt.

"Det låter inte bra", sade Alicia oroligt och hennes blick for över Harrys kropp som om hon letade efter skador.

"Merlin Harry, jag gjorde inte…" Ron avbröt sig själv, han skämdes för mycket för att fortsätta.

Harry lyfte på huvudet. "Det var mitt fel. Jag borde inte ha gett ut numret."

"Harry har rätt Ron", sade Hermione vänligt. "Ja, inte om att det är hans fel. Det är normalt att förvänta sig att få använda telefonen."

"Kom till saken Hermione", mumlade hennes mörkhåriga vän samtidigt som han löst armbågade henne i sidan.

"Jag säger bara att Ron kunde ha haft perfekt telefon etikett och din morbror skulle fortfarande ha varit arg. Han har inget att känna sig skyldig för.

"HUR UNDERSTÅR DU DIG ATT GE DET HÄR NUMRET TILL TYPER… TILL TYPER AV DIN SORT!" hade morbror Vernon börjat vråla så att spottet rykte över Harry.

"Har du aldrig hört talas om personligt utrymme din valross", väste Lavender.

"Det skulle inkludera att han har sätt och en del hjärnceller, vilket vi alla vet att han saknar." svarade Parvati i samma väsande ton.

"Ni låter som ormar just nu vet ni?" påpekade Astoria innan hon tystnade från deras irriterade blickar.

Harry var övertygad om att han hade fått tinnitus efter det om det ständiga tjutandet i hans öron var något att döma av

"Tinitus?"

"Oroa er inte, det gick över. Jag fick den botliga sorten", lugnade Harry dem.

och hans kropp värkte fortfarande från bestraffningen.

"Harry?"

"… Hushållsarbete. Jag skötte hela huset och trädgården som straff", lyckades Harry få ut sig efter en stund. Både Remus och Sirius såg på honom misstroget.

Ron insåg tydligen att han hade ställt till problem för Harry, för han ringade inte någon mer gång.

"Av döma om vad som sagts tidigare tar jag det som om det inte var fallet?" frågade madam Bones.

"Hade det varit fallet hade jag hämtat honom. Jag trodde att han skrek för att jag använde den fel", suckade Ron. "Jag ville inte göra bort mig igen."

Harrys andra bästa vän från Hogwarts, Hermione Granger, hade inte heller hört av sig till honom. Harry misstänkte att Ron hade avrått Hermione från att ringa upp. Det var synd, för Hermione var den klokaste och duktigaste häxan i hela Harrys årsklass. Hennes föräldrar var mugglare och hon visste mycket väl hur man använder en telefon. Hon skulle säkert ha varit förnuftig nog att inte tala om att hon gick på Hogwarts.

Hermione höjde ett ögonbryn åt sin vän. "Från ljudet av det så skulle det inte ha spelat någon roll."

"Bara önsketänkande antar jag", han ryckte på axlarna fåraktigt. "Jag ville verkligen höra från någon."

"Vad menar du?" krävde Sirius men han fick inget svar.

"Det är synd att jag inte visste var du bodde. Jag bor bara några mil därifrån. Vi hade kunnat träffas någon dag", påpekade Katie en aning sorgset.

"Det hade varit asgrymt om Dursleys hade släppt ut min från deras egendom bortsett från att gå och handla ibland."

Så Harry hade inte hört ett ord från sina magikervänner på fem långa veckor,

Remus rynkade på pannan. "Igen?" frågade han, noga med att hålla rösten lugn. Han vände sig till Harrys vänner. "Varför skrev ni inte den här gången?"

"Jag äger ingen uggla", Hermione såg plågad ut. "Och jag visste inte om postugglorna än."

Blicken övergick till Ron som ryckte på axlarna. "Jag var i Egypten och hade inte tillåtelse att använda Errol."

Bill suckade. "Du kunde ha använt min uggla om du hade frågat."

"Jag blev förbjuden att skicka någon uggla alls faktiskt, annars hade jag lånat en", erkände Ron.

"Varför skickade du inte bara tillbaka ett brev med Hedwig?" frågade Tonks och blinkade förvirrat. "Eller var hon inlåst igen?"

"Inte riktigt", svarade Harry. Han märkte de arga blickarna i de vuxnas ögon. "Inga hänglås den här gången. För någon av oss."

"Varför skickar inte ni brev till Harry?" frågade Hermione plötsligt och vänder sig till resten av deras Gryffindor vänner.

"Vi gör det men de verkar aldrig komma fram", suckade Angelina irriterat och Harry såg förvånat på, de hade försökt skicka brev till honom?!

och den här sommaren verkade bli nästa lika olidlig som den förra. Det fanns bara en enda liten ljuspunkt:

Harrys vänner såg lättad ut att det fanns något positivt i hans sommarlov.

Harry hade fått tillåtelse att släppa ut sin uggla Hedwig på nätterna efter att ha svurit på att han inte skulle skicka iväg henne med brev till vännerna.

"Du borde bara ha skickat iväg ett brev. Jag tvivlar att mugglarna skulle ha märkt det", påpekade Moody.

"Om konsekvenserna för telefonsamtalet är så illa som vi alla tror…" Parvati stannade till medan hon betraktade sin vän. "Så är det förmodligen en bra sak att han inte gjorde något mer för att irritera dem."

"Hade jag skickat iväg Hedwig och han upptäckt det hade han dödat henne när hon återvände. Jag kan inte riskera Hedwigs liv så", erkände Harry motvilligt och Hedwig rubbade återigen sitt huvud mot hans kind i en tröstande rörelse.

Morbror Vernon hade gett med sig eftersom han inte stod ut med att höra det oväsen Hedwig förde när hon satt inlåst i sin bur hela tiden och hade inte vågat göra sig av med henne efter att Harry lovat att få honom betala efter beskrivande berättat vad tvillingarna kunde göra mot honom.

"Varför använde du inte det så att du skulle få egen frihet?"

"Därför att ni inte var tillräckligt mycket hotande. Jag tog en stor chans när jag använde det för att skydda Hedwig", svarade Harry medan han strök sin snövita ugglas fjädrar.

Han vågade inte använda hotet igen, i fruktan om att morbror Vernon skulle upptäcka att Harrys hot inte var ett löfte utan något han bara hittat på för att skydda sin första vän.

"Samt det. I värsta fall hade jag kunnat skicka iväg Hedwig snabbt om det behövdes", avslutade Harry lugnt.

"Jag lovar att få ut dig därifrån och få Dursleys att betala för all smärta de fått dig genomlida", lovade Sirius bistert.

Harry hade avslutat stycket om Vettlösa Wendelin och gjorde en paus för att lyssna igen. Tystnaden i det mörka huset avbröts bara av de avlägsna, grymtande snarkningarna från hans jättetjocka kusin Dudley.

"Jag tvivlar att de ens skulle vakna ifall någon bröt sig in i huset", fnös Harry.

"Det är en aning oroväckande."

"De skulle ändå inte kunna göra något."

"Som du skulle det Potter. Du får inte använda magi", påpekade Malfoy irriterat.

"Men jag kan kasta saker, använda min osynlighetsmantel och skrämma livet ur dem", sköt Harry tillbaka glatt

Det måste vara väldigt sent. Harrys ögon sved av trötthet. Han kanske kunde skriva färdigt hela uppsatsen nästa kväll…

"Normalt sätt så skulle jag inte godkänna att skjuta upp arbetet, men i det här fallet kan jag inte klandra dig", McGonagall suckade tungt. "Den här situationen är oacceptabel Albus.

"Harry klarar sig bra nog med omständigheterna han ges", svarade Dumbledore och flera personer bet ihop ilsket, omedvetna om den oroliga, tvekande blicken i rektorns ögon.

"Du kommer inte ha något att säga till om efter den här boken. Vårdnaden kommer övergå till Sirius", muttrade Remus irriterat, han litade fortfarande på mannen med allt, bortsett från Harry, Dumbledore hade visat att han inte kunde se till Harrys bästa.

Han skruvade tillbaka locket på bläckflaskan, drog fram ett gammalt örngott som låg gömt under sängen och stoppade in ficklampan, Magins historia, uppsatsen, fjäderpennan och bläcket inuti det, varefter han klev ur sängen och gömde alltsammans under en lös golvbräda.

"Varför skulle du göra det?" frågade Sarah nyfiket.

"Bästa gömstället, alltså", observerade Charlie ivrigt."Allt som du inte vill att dina nyfikna bröder eller din mamma ska hitta gömmer du där."

"Och precis vad Charles är det du försöker gömma för mig?" frågade mrs Weasley med ett höjt ögonbryn.

"Ah, mamma om jag var villig att säga det så skulle jag inte ha behövt gömma det i första hand", han blinkade överdrivet med ena ögat åt henne.

Sedan reste han sig, sträckte på sig och tittade på det självlysande väckaruret på sängbordet.

"Vart fick du tar på ett självlysande väckarur."

"Dudleys gamla. Jag lagade den."

Klockan var ett på morgonen. Harry kände en konstig stöt i magen. Utan att inse det hade han varit tretton år i en hel timme.

"Grattis på födelsedagen Harry", jublade DA genast och tvillingarna fick konfetti att spruta ut ur deras stavar. Umbridge öppnade genast munnen och började skrika på dem och det tog ett par sekunder innan hon insåg att ingen kunde höra henne.

"Det kommer vara så här i varje bok kommer det inte?"

"Om din födelsedag är med så kan du räkna med det", svarade Lee med ett skälmskt leende.

Men det var ännu ett ovanligt drag hos Harry; han såg aldrig fram emot sina födelsedagar. Han hade aldrig i sitt liv fått ett födelsedagskort.

"Och sällan några presenter." Tonks rynkade på pannan när hon tänkte på hur olycklig Harry måste ha varit när han växte upp.

"Inte ens från…" Leanne försökte att komma på någon som kunde ha varit inblandad i Harrys liv. Hon svalde den plötsliga klumpen som formades när hon insåg att det inte skulle ha funnits någon.

Familjen Dursley hade totalt struntat i hans båda senaste födelsedagar, och han hade ingen anledning att tro att de skulle komma ihåg den i år.

"Jag har inget emot att de struntar i det. Mycket bättre än om de skulle uppmärksamma det", muttrade Harry medan han tänkte tillbaka på en del av "presenterna" han fått.

"Vad kan vara så illa med att de uppvaktar det?"

"Låt mig ge ett exempel. När jag fyllde fyra så anordnade de faktiskt ett party med tårta och presenter."

"Jag har en känsla att det inte är något bra. Vad är haken?"

"Det var Dudleys party. Sade att man fyllde år två gånger om året om man var lydig och duktig."

"Frågade du varför du inte hade något då?" frågade Seamus misstroget.

"Oja, deras svar var att freaks inte förtjänar att uppvaktas på det sättet."

"Hur kan någon säga det till en fyraåring?" flämtade Sinistra chockat medan de flesta såg sorgset på Harry.

"Se inte på mig så där. Jag vill ändå inte ha något utav dem. Jag föredrar när de lämnar mig ifred helt och hållet!"

"Men Harry…"

"Läs bara Bill", beordrade Harry och avbröt Hermione.

Harry gick tvärs genom det mörka rummet, förbi Hedwigs stora tomma bur och fram till det öppna fönstret.

"Du verkar gilla att titta ut genom fönster Harry. Du gör det alltid i sovsalen också", påpekade Neville.

"Jag finner det avslappnade, det är lätt att tänka."

Han lutade sig mot fönsterbrädan och njöt av den svala nattluften som kändes skön mot ansiktet efter en lång stund under filtarna. Hedwig hade varit borta i två nätter nu.

Hermione fick ett litet leende i sitt ansikte när hon kom ihåg var Hedwig hade varit under den tiden.

Harry var inte orolig för henne, hon hade varit försvunnen så här länge förut, men han hoppades att hon snart skulle återvända. Hon var den enda levande varelsen i huset som inte ryggad tillbaka vid åsynen av honom.

"Hon borde inte ha lämnat honom", sade Charlie och såg argt på ugglan som var placerad på Harrys axel.

"Hon hade en bra anledning", försvarade Harry sin kära Hedwig som blängde tillbaka på djurälskaren.

"Jag är säker på att hon gjorde det Harry", sade Oliver lugnt. "Jag tror bara att Charlie önskar att hon inte hade lämnat dig helt ensam där."

"Det var värt det i slutändan, var det inte Hedwig", kuttrade Harry och strök den snövita ugglans huvud, hon hoade mjukt till svar.

Trots att Harry fortfarande var ganska liten och mager för sin ålder hade han vuxit några centimeter det senaste året.

"Gjorde du?" frågade Fred och ögnade pojken kritsikt.

"Kanske bara en smula", sade George samtidigt i en tveksam ton medan han gick över till Harry för att dra upp honom i en stående position.

"Stick", klagade Harry men han skrattade ändå när han sjönk tillbaka ner i soffan.

Hans korpsvarta hår var emellertid precis likadant som det alltid hade varit… rufsigt och oregerligt, vad han än gjorde med det.

"Och inget kommer hjälpa. Hälften av hårprodukterna vi har kommer från Mrs Potter, vad hon än kokade ihop så kunde det inte tama James hår", fnös Remus roat.

"Så det är verkligen ett hopplöst fall."

"Ja. Men tänk positivt, alla Potter har kvar sitt hår även när de är gamla medan deras vänner tappar det", påpekade Narcissa optimistiskt.

"Vi får se vem som skrattar åt vem då då, Ron, eller vad säger du?" skrockade Harry och spände ögon i sin vän.

"Jag kommer få tillbaka för alla mina kommentarer om din längd, kommer jag inte?" suckade Ron dystert och Harry nickade stort.

Ögonen bakom brillorna var lysande gröna, och i pannan hade han ett smalt blixtformat ärr. Det syntes tydligt igenom hans lugg.

Harry sänkte sitt huvud för att inte låta någon kunna se på hans ärr, minnet om vad han förlorat.

Av alla de ovanliga dragen hos Harry var ärret det mest iögonfallande.

"Tyvärr", muttrade Harry bittert.

"På långt håll är det ditt hår, på lagom avstånd är det dina ögon", sade Ginny automatiskt.

"Verkligen?"

"Ja", Ginny log mot Harry som lyckligt log tillbaka.

Det var inte, som familjen Dursley hade låtsas i tio år, ett minne av den bilolycka som hade tagit livet av Harrys föräldrar. Lily och James Potter hade nämligen inte alls dött i någon bilolycka.

"Naturligtvis hade de inte", kastade McGonagall ur sig ilsket. "Det är skamligt att två goda människor reduceras till sådana lögner."

"Vänta bara på det", sade Harry trött. Han såg inte fram emot att få höra Marges sårande ord igen.

De hade mördats, hade blivit dräpta av den mest fruktade trollkarlen på hundra år: Mörkrets herre, Lord Voldemort, Tom Dolder.

"Du vet, den killen har alldeles för många namn."

"Oroa dig inte Lee, jag tänker utplåna allt skit om Du-vet-vem och han som inte får nämnas", försäkrade Harry

Harry hade undsluppit samma mordattack med livet i behåll; han hade bara ärret i pannan kvar som minne av den gången då Voldemorts förbannelse i stället för att döda honom att kastats tillbaka på sin upphovsman. Voldemort hade halvdöd flytt därifrån…

"Det är en ganska bra summering", insåg madam Bones. "Kanske borde vi sprida den vidare, Daily Prophet kan vara en början."

"De skulle inte publicera den", påpekade Tonks. "Men det finns inget som hindra oss från att skriva det själva."

Harry såg förskräckt på. "Tack, men jag får tillräckligt med uppmärksamhet. Vi behöver inte spridda det vidare bland resten av vår värld."

"Synd", sade Luna. "Pappa hade nog kunnat publicera den annars."

Men Harry hade åter konfronteras med honom, på Hogwarts. Nu när han stod där vid det mörka fönstret och mindes deras sista möte måste han medge att det var rena rama turen att han hade lyckats uppnå sin trettonårsdag.

"Äntligen så erkänner du hur stor fara du var i!" skrek Alicia dramatiskt.

"Ah, men lägg märke till att det bara är till sig själv", påpekade Padma. "Endast när ingen annan är där. Jag tvivlar att han skulle säga något sådant framför andra."

"De inser att jag sitter här?" kommenterade Harry sarkastiskt och Remus skrockade åt det.

Han spejade över den stjärnbeströdda himlen efter en skymt av Hedwig, som kanske just ni var på väg tillbaka till honom med en död mus dinglande i näbben och väntade sig beröm för sin fångst.

"Vilket du skulle ge henne utan en tanke."

"Klart jag skulle, hon förtjänar det."

Harry tittade förstrött ut över hustaken och det dröjde några sekunderna innan han uppfattade vad han såg.

"Den flygande bilen?"

"Nej, den är troligtvis kvar i förbjudna skogen."

I silhuett mot den gyllene månen, större och större för vart ögonblick, avtecknade sig en besynnerlig, snedvriden varelse, som kom flaxande i riktning mot Harry.

"Det måste vara en Inbilian. De tenderar att besöka människor på deras födelsedagar", sade Luna bestämt. "Har någon besökt dig tidigare?" Harry skakade på huvudet och hon log. "Du hade tur Harry."

"Hade tur? Vad pratar du om?"

"Inbilian förvandlas ibland till en värre varelse, de besöker fortfarande en på sin födelsedag men om man fyller 10, 20, 30 och så vidare så har de sikte på att döda. Harry måste ha haft tur eftersom ingen hade besökt honom tidigare. Jag ska lära dig hur du ska klara dig när du fyller tjugo."

"Jag tror att jag har hört det förut, det verkar bekant… är inte det en skräckhistoria för mugglare?" krävde Hermione.

"De föredrar mugglare, lättare att döda", svarade Luna lätt.

"Harry blev du skadad?" frågade Katie oroligt.

"Han fyllde tretton, endast en god inbilian skulle komma då. Det anses faktiskt tur att få besök av en av de goda."

"Det hade nog varit trevligt Luna, men det var faktiskt något bättre", sade Harry med ett stort leende.

"Så länge det inte är något farligt är jag nöjd", mumlade Remus.

Han stod alldeles stilla och såg hur den flög lägre och lägre. En bråkdels sekund tvekade han med handen på fönstret och undrade om han borde smälla igen det, men just då susade den märkliga varelsen över en av gatlyktorna på Privet Drive. Harry, som nu såg vad det var, hoppade åt sidan.

"Kan inte vara något dåligt då", suckade Fay lättat. "Annars hade Harry stängt fönstret."

In genom fönstret susade tre ugglor. Två av dem höll upp en tredje, som såg ut att vara medvetslös.

"Tre gissningar på vem det är", stönade Percy.

"Men Ron hade inte tillåtelse att använda Errol", påpekade Hannah förvirrat.

Ron ryckte på axlarna. "Ja, men det var tillräckligt viktigt för att riskera att hamna i problem för."

"Fast mamma hade rätt", retades Bill. "Det låter som om resan nästan dödade honom.

"Men för att vara rättvis så är han alltid så efter en resa", tillade Ginny.

De landade med en mjuk duns på Harrys säng, och ugglan i mitten, som var stor och grå, tippade över och blev liggande orörlig. Det hade ett stort paket fasbundet vid benen.

"Stackars uggla."

"Tänk om han fejkar allting för att få sympati och slippa göra sitt jobb", skrattade Lee.

"Det skulle vara en ut i helsike smart uggla i så fall", svarade Fred en aning förvånad, han kunde inte låta bli att fundera på om det skulle kunna vara fallet.

Harry kände omedelbart igen den medvetslösa ugglan. Han hette Errol och tillhörde familjen Weasley. Harry rusade fram till sängen, knöt upp snöret runt Errols ben, tog loss paket och bar över Errol till Hedwigs bur. Errol öppnade ett rinnande öga och lät höra ett svagt hoande till tack, varefter han började dricka lite vatten.

"Stackaren."

Harry återvände till de båda andra ugglorna. Den ena av dem, en stor snövit hona, var hans egen Hedwig.

Hedwig börjar hoa högt och en aning upprört medan hon burrade upp fjädrarna.

"Om jag inte har fel så tror jag hon försöker att säga att du är hennes och inte tvärt om, Harry", skrattade Angelina medan deras kvinnliga vänner började kuttra åt hur gulligt det var.

Hon bar också på ett paket och såg högst belåten ut med sig själv.

"Hon bör vara nöjd", sade Hermione med ett mjukt leende. "Hon bryr sig verkligen om dig Harry." På något sätt lyckades Hedwig ge Hermione en blick som praktiskt taget sade, "Duh, han är min!"

"Hon kom till dig för att hämta hans present?" frågade Tonks chockat. "Du behövde inte kalla på henne eller något."

"Näpp", bekräftade den unga häxan. "Jag tror att hon ville att han skulle få något på sin födelsedag."

"Hur skulle hon ens veta att det var en viktig dag för honom?" frågade Seamus och skakade på huvudet. "Det är inte som om Harry medger att den dagen är hans födelsedag."

"Harry vad är din hemlighet?" krävde Charlie. "Jag menar, kom igen. Din samhörighet med magiska varelser är otroligt."

Harry gav honom ett leende. "Jag kommer inte att berätta." retades han och fick dem runt omkring honom att le.

Hon gav Harry ett tillgivet nyp med näbben då han befriade henne från hennes börda. Sedan flög hon tvärs över rummet för att ta sig till Errol i buren. Harry kände inte igen den tredje ugglan, en stiig kattuggla, men han förstod med detsamma var den kom ifrån. Förutom ett tredje paket bar den nämligen med sig ett brev med Hogwarts vapen på.

"Vem på Hogwarts skulle skicka dig ett paket?" frågade Moody misstänksamt. "Kan ha varit ett trick."

"Eller ännu värre, det kunde ha varit från Snape", retades George.

"Knappast", snäste trolldrycksläraren.

"Idioter", Tonks skakade på huvudet. "Det måste vara från Hagrid.

"Det i sig kan vara oroande", påpekade Sirius.

När Harry hade befriat också den sista ugglan från dess börda burrade den upp fjädrarna med stolt min, bredde ut vingarna och flög iväg genom fönstret ut i natten.

"Urgh, den är nästan lika illa som Postugglorna", klagade Fay.

"Du gillar knappt några ugglor", påpekade Lavender med en fnysning.

"Hedwig är okej."

"Hon är tagen", sade Harry snabbt och Hedwig hoade instämmande, det fanns ingen chans att hon skulle lämna sin människa.

Harry slog sig ner på sängen och tog upp Errols paket, slet av det bruna omslaget och fann en present inslagen i guldpapper samt det första födelsedagskort han någonsin hade fått. Med lätt darrande fingrar öppnade han kuvertet.

Harry rodnade när Bill läste orden. "Det var bara du vet, en stor sak."

"Det är okej Harry", tröstade Hermione och kramade hans hand i sin. "Vi förstår."

Två papper föll ut – ett brev och ett tidningsurklipp. Urklippet kom tydligen från trollkarlstidningen, The Daily Prophet, eftersom personerna på den svartvita bilden rörd på sig.

"Ah", suckade Sirius tillfredsställande. "Jag minns den artikeln väl."

"Varför skulle…" började Tonks innan hon avbröt sig. "Vet du vad, glöm det. Jag vill inte veta."

Harry tog upp det och slätade ut det innan han läste:

Tjänsteman på Trolldomsministeriet kammar hem storvinst

Arthur Weasley, chef för Kansliet för missbruk av mugglarprodukter på Trolldomsministeriet, har vunnit högsta vinsten i The Daily Prophets årliga Galleon-lotteri

"Woohoo", jublade alla Weasley barn och fick deras far att rodna.

"Karma", påminde Narcissa alla. "Det är ingen tvekan om att Arthur förtjänade de pengarna."

"Tack Narcissa", mr Weasley log svagt, fortfarande förvånad över hur enkelt det var att kommunicera med häxan.

En överlycklig Mr Weasley säger till The Daily Prophets utsände: " Vi ska använda guldet till en sommarsemester i Egypten, där vår äldste son Bill arbetare med att upphäva förbannelser åt Gringotts Trollkarlsband."

"Inte för att vara oförskämd Arthur", började Kingsley. "Men jag har undrat, med så många kostnader, varför gå på en dyr resa istället för att spara?"

"Det kunde ha varit klokare att spara", erkände den rödhåriga mannen. "Men vi kände för att komma bort från England, speciellt efter incidenten med Ginny, skulle vara bäst."

"Det hjälpte till med att få henne att inte tänka på det", fortsatte mrs Weasley. "Och att spendera tid med Bill och Charlie var bra för henne."

"Inte för att ni berättade för oss varför hon behövde vara omkring oss", muttrade hennes äldsta son.

Familjen Weasley ämnat tillbringa en hel månad i Egypten och återvänder till årets skolstart på Hogwarts, där fem av Weasley barnen för närvarande utbildar sig.

Harry for med blicken över det rörliga fotot, och ett brett leende spred sig över hans ansikte då han såg hur alla nio medlemmarna i familjen Weasley ivrigt vinkade åt honom.

"Det var ett väldigt fint familjeporträtt", sade Harry med ett leende.

De stod uppställda framför en stor pyramid. Lilla knubbiga Mrs Weasley, långe Mr Weasley med begynnande flint, sex söner och en dotter, allesammans (fastän det inte syntes på den svartvita bilden) med flammande rött hår.

"Det är synd att vi inte kan få tidningarna i färg", påpekade Lavender.

"Jag tvivlar att det kommer hända."

Mitt i bilden stod Ron, lång och gänglig, med sin älsklingsråtta Scabbers

"Dumma råtta", muttrade Ron ilsket.

"Var inte för hård Ron", sade Harry och hans bästa vänner såg chockat på honom. "Jag vet en som kommer vara evigt tacksam för att du tog med dig honom till Egypten."

"Um, Harry", frågade Neville försiktigt när han såg att Ron och Hermione nickade förstående. "Varför skulle någon bry sig om ifall Scabbers reste med honom?"

"Råttan var mycket viktig, väldigt ondskefull men viktig ändå", svarade Hermione kryptiskt med en skugga av hat i sitt ansikte.

"Men Krumben åt upp honom halvvägs in i tredje året", påpekade Fred och såg förvirrad ut, som resten av skolan.

"Bra katt", sade Luna med en drömmande blick och fick Sirius att skaka av tyst skratt.

på axeln och armen runt lillasyster Ginny. Harry kunde inte föreställa sig några som bättre förtjänade att vinna en stor hög med guld än Weasleys, som var mycket snälla och mycket fattiga.

Harry ryckte till när han hörde hur det lät." Förlåt", mumlade han förläget.

"Tänk inte på det Harry", sade Bill. "Vi vet att du inte menade något med det."

"Och du lade åtminstone till den mycket snälla delen", skrockade Charlie

"Ja, men jag hade inte träffat dig än", sköt Harry tillbaka och fick mannens ögon att lysa upp.

"Åh, han börjar bli kaxig."

Han tog Rons brev och vecklade upp det.

Käre Harry!

Har den äran på födelsedagen!

"Så det var verkligen för att han fyllde år som du gick emot mammas order."

"Han fick aldrig mitt brev året innan, jag kunde inte strunta i det två år på raken."

Förlåt så väldigt mycket för det där telefonsamtalet. Jag hoppas att mugglarna inte lät dig lida för det. Jag frågade pappa, och han tyckte inte jag skulle ha skrikit så högt.

Mrs Weasley suckade "Jag tycker att du borde ha nämnt det innan han använde den saken."

"Det var ett ärligt misstag från min sida, älskling", blidkades han. "Hur annars skulle vi förvänta oss att de skulle höra dig."

"Magi", sade Katie i en mystisk ton.

Det är fantastiskt här i Egypten. Bill har gått runt med oss till alla gravarna, och du kan aldrig tro vilka förbannelser de gamla egyptiska trollkarlarna har kastat över dem. Mamma ville inte låta Ginny gå in i den sista som vi besökte.

"Jag ville verkligen det."

"Skulle inte det bara ge dig mardrömmar så snart efter kammaren?" påpekade Luna oroligt.

"Vet inte, men Bill pratade så mycket om den och jag ville verkligen se."

"Hade jag vetat om vad som hade hänt hade jag inte låtit dig gå in i någon av pyramiderna." sade Bill med rynkad panna och Ginny blängde halvhjärtat på honom.

Där låg en massa mutantskelett av mugglare som hade brutit sig in. Det hade växt ut extra huvuden och allt möjligt annat på dem.

"Av någon anledning påminner mig det om den där bilden vi såg i boken."

"Du menar sidan före Polyjuice-elixiret", klargjorde Hermione. "Ja, jag undrar om det är en modifiering på det."

"Låt oss inte ta reda på det, ska vi?" sade Remus snabbt och trion brast ut i skratt.

Jag kunde bara inte tro det när pappa vann The Daily Prophets lottdragning. Sju hundra galleoner! Det mesta har gått åt till den här semestern, men de har lovat att köpa en ny trollstav åt mig till nästa skolår.

"Det var bara att vänta sig med tanke på att du inte längre hade någon", påpekade Narcissa torrt.

"Och jag är säker på att din nya trollstav fungerade mycket bättre för dig", tillade madam Bones.

"Ja, men min gamla trollstav såg en del bra dagar också."

"Som ett troll, djävulens snara, gigantisk schackbräde, en jättespindel, flygande trä?" frågade Dean oskyldigt.

Harry kom bara alltför väl ihåg det tillfälle då Rons gamla trollstav hade gått sönder. Det hade hänt när bilen som de båda flög till Hogwarts kraschade mot ett träd på skolans område

"Samma bil som också räddade ert liv senare under året", tillade Remus strängt.

"Det är min tur det", svarade Harry med en axelryckning

Vi är tillbaka ungefär en vecka innan näste termin börjar. Då åker vi in till London för att köpa min trollstav och våra nya böcker. Finns det någon chans att vi kan träffas där?

"Ja, låt honom bara be mugglarna att köra honom till London så han kan köpa magiska saker." sade Tonks sarkastiskt."

"Verkligen Ron, hade du glömt att han hade galler på sitt fönster året innan?" frågade George förbittrat.

"Jag ville bara vara trevlig", sköt Ron tillbaka. "Jag förväntade mig inte att han faktiskt skulle göra det."

"När du säger det, menar du att du förvänta dig att han inte skulle fråga alls eller att han faktiskt frågade?" frågar Oliver en aning oroligt men varken Ron eller Harry svarar honom.

Låt nu inte mugglarna slå ner humöret på dig!"

Försök att komma till London.
Ron.

"Någon gång måste han komma till London eftersom plattformen är där", påpekade Dean.

"Det är inte vad jag mena och du vet det."

PS: Percy är ny försteprefekt på skolan. Han fick brevet förra veckan.

Harry kastade en blick på fotografiet igen. Percy, som gick sitt sjunde och sista skolår på Hogwarts, såg särskilt nöjd och belåten ut. Han hade nålat fast sitt försteprefektsmärke på fezen som tronade käckt på hans prydliga hår medan de horbågade glasögonen blixtrade i den egyptiska solen.

"Nu måste jag erkänna att alla försteprefekter inte är dåliga" började Sirius.

"James var en anständig en", avbröt Remus.

"Bara för att han var en av skolans största bråkmakare", muttrade Sprout.

"Och Bill var ganska cool", tillade Charlie.

"Men att bära ditt märke på sommaren under en familjeresa är bara fel", klargjorde Sirius.

"Jag vet inte vad jag tänkte med ärligt talat", stönade Percy,

"Det vet jag. Med inget", svarade Fred. "Och folk undra varför vi gjorde narr av dig under sommarlovet."

"Jag behövde det", kom Percys kvävda röst bakom hans händer som han dolde sitt ansikte med.

Harry övergick nu till sin present. När han packade upp paketet fann han någonting som såg ut som en miniatyrsnurra av glas. Det låg ett litet kort från Ron under den.

"Om det är vad jag tror det är så är det något väldigt användbart", kommenterade Tonks. "Se bara till att du inte blir så paranoid som Monsterögat."

"Jag lever gör jag inte", morrade Moody tillbaka.

Harry, det här är ett fick-snokoskop. Om du stöter på någon som du inte kan lita på lyser det upp och börjar snurra (om det nu fungerar som det ska). Bill säger att det bara är något souvenirskräp för trollkarlsturister. Han tror inte att det är tillförlitligt eftersom det lyste upp hela tiden under middagen i går kväll. Men han anade inte att Fred och George hade lagt skalbaggar i hans soppa.

Bill himlade med ögon och skakade på sitt huvud samtidigt som alla i salen brast ut i skratt. Han sköt sin närmaste bror en blick. "Det är mening att du ska vakta min rygg när de är omkring."

Charlie ryckte på axlarna, ett brett leende på sina läppar. "Det var underhållande."

Hej då!
Ron.
Harry lade fick-snokoskopet på sängbordet, där det stod helt stilla, balanserande på spetsen och reflekterande väckarklockans självlysande visare.

"Du gillade det verkligen?" frågade Ron ängsligt.

"Det är klart att jag gjorde", svarade Harry. "Och det fungerar verkligen. Gick av när Dudley försökte smyga sig in i mitt rum. Jag var tvungen att övertala moster Petunia om att det var min väckarklocka."

Han såg lyckligt på det i några sekunder och tog sedan upp paketet som Hedwig hade haft med sig.

Hedwig hoade stolt och Harry log mot henne.

Även det innehöll en inslagen present, ett kort och ett brev, den här gången från Hermione.

Käre Harry!

Ron skrev till mig och berättade om sitt telefonsamtal med din morbror Vernon. Jag hoppas att du fortfarande har det bra.

"Ja, hon insåg åtminstone konsekvenserna för ett sådant samtal kunde ha haft", muttrade Narcissa.

"Efter hur den mannen agerade på tågstationen och naturligtvis händelserna sommaren innan så verkade det lite riskabelt av mig att ringa just då", erkände hon.

Harry rynkade på pannan åt henne. "Du kunde inte ha berättat det för mig när jag gav dig numret?"

Jag är på semester i Frankrike för närvarande och jag visste inte hur jag skulle skicka den här födelsedagspresenten till dig – tänkt om de öppnade den i tullen? –

Kingsley fnös av skratt och flera andra flinade. "Det skulle ha varit underhållande."

"Vi borde prova och dokumentera deras reaktioner", sade Tonks ivrigt.

"Varför är mina två bästa aurorer så barnsliga?" stönade madam Bones.

"Sannolikt är att de ändå skulle tro att det var en skämt gåva", påpekade Remus med en axelryckning.

"Då väljer vi något unikt", protesterade Tonks fortfarande lika ivrig som innan.

Men så dök Hedwig upp! Jag tror hon ville vara säker på att du skulle få någonting på din födelsedag som omväxling. Jag köpte din present på uggle-postorder; det var en annons i The Daily Prophet (jag har fått tidningen eftersänd, för det är så bra att kunna följa med i vad som händer i trollkarlsvärlden).

"Sant", kommenterade Moody. "Även nu så bör du läsa den trots allt blask som skrivs. Det är bra att veta vad dina fiender säger."

Harry nickade. "Och ibland är väldigt viktig information begravd mellan raderna eller mot slutet."

Såg du fotografiet av Ron och hans familj för en vecka sedan? Han får säkert lära sig massor.

"Vi lärde oss saker", medgav Fred och skrattade åt de chockade blickarna som nästan alla hade, Gyllene trion, Lee, deras flickvänner och Remus var de enda som inte var chockade.

"Bara inte saker vi skulle kunna använda i skolan", flinade George.

"William, precis vad var det du visade dem?" krävde mrs Weasley och Bill grimaserade medan han gav sina bröder en ond blick.

Jag är verkligen avundssjuk – trollkarlarna i det gamla Egypten var fantastiska.

"Jag tycker personligen att de låter lite som Monsterögat", sade Ron roat och ignorerade ex-aurorens blick.

Det finns en hel del intressant lokalhistoria om häxkonster här i Frankrike också. Jag har skrivit om uppsatsen i trollkonsthistoira för att få med en del av det som jag har fått reda på här. Jag hoppas att den inte är för lång; den är två pergamentsidor längre än professor Binns bad om, jag ska nog försöka korta ner den.

"Det kan vara en bra idé att korta ner den. Det är ganska överdrivet", sade Narcissa i chock.

Remus nickade. "Det är en sådan sak som för mycket information. Professorerna kan ta bort poäng för det. Det är ett tecken på att du inte kan avgöra vilken del av all information som är relevant för den fråga som ställts."

"Å andra sidan så läser inte ens Binns uppsatserna", skrattade Charlie.

Colin flämtade till. "Vad?" krävde han medan han tänkte på all onödig tid han lagt ner på historia essäerna.

"Han är ett spöke", påminde Oliver honom. "Hur ska han kunna rulla ut dem och läsa dem?"

Hermione utbytte blickar med sina klasskamrater. "Tja, vi har åtminstone lärt oss något genom att göra arbetet", påpekade hon optimistiskt.

"Sant, vi skulle inte ha en chans på examen annars", suckade Fay tillslut.

Ron säger att han åker till London sista veckan av lovet. Kan du också göra det? Låter din moster och morbror dig komma dit, tror du? Jag hoppas verkligen du kan. Annars ses vi på Hogwartsexpressen den första september! Och våga inte missa den igen.

"Du var bara tvungen att lägga till den sista biten, var du inte?" skrattade Parvati.

"Självklart."

"Hur stor är en chansen att Harry skulle missa tåget två år på raken."

"Han missade den faktiskt nästan igen", svarade Hermione med en fnysning och alla vände sig till den mörkhåriga tonåringen.

"Jag var oskyldig."

"Okej, jag kan gå med på att du var oskyldig i ditt andra år, men det verkar inte troligt att någon stoppade dig från att gå på tåget året efter också."

"Ni kommer förstå när vi kommer till det kapitlet. Det finns en logisk förklaring."

Många kära hälsningar från
Hermione.

"Kära?"

"Hon är min syster", stönade Harry. "Jag skulle aldrig kunna ha ett förhållande med min egna syster. Hon avslutar nästan alla brev med den frasen."

Ps: Ron säger att Percy har blivit försteprefekt. Jag slår vad om att Percy är väldigt stolt. Ron verkar inte särskilt förtjust över det.

Harry skrattade för sig själv när hade lade Hermiones brev åt sidan och tog upp presenten från henne. Den var mycket tung. Eftersom han kände Hermione var han säker på att det var en tjock bok fylld med mycket svåra trollformler –

"Harry!" protesterade Hermione skrattande. "Dessutom känner jag dig och du fann boken intressant."

"Sant", medgav Harry motvilligt. "Jag gillar att läsa en del böcker."

Men det var det inte. Hjärtat tog ett häftigt glädjeskutt i bröstet på honom då han slet av pappret och såg ett elegant svart läderetui med påtryckt silverskrift. Där stod: Utrustning för vård av kvastskaft.

Oliver tappade hakan i chock. "Hermione du vet att jag tänker på dig som en lillasyster och du vet att min födelsedag är nästa månad", han gav henne en hundvalpsblick.

Alicia slog till honom med en kudde. "Idiot, du har råd att köpa en egen."

"Men det är inte samma sak", gnällde mannen och blinkade åt de skrattande tonåringarna.

"Wow, Hermione!" viskade Harry och drog upp blixtlåset på etuiet för att titta inuti.

Flera stycken lutade sig ivrigt fram medan deras vänner himlade med ögonen.

Där fanns en stor burk med Fleetwoods högglanspolermedel för kvastskaft, en skinande blank silversak att trimma bortänden med, en pytteliten mässingskompass att fästa på kvasten för längre flygturer och en Handbok i egenhändig kvastskötsel.

Vid det här tillfället så dreglade nästan alla quidditch fans och resten av invånarna såg roat på. Hermione som speciellt såg på Weasley pojkarna himla med ögonen. "Pojkar", muttrade hon. "Mat och kvastar är allt de tycker om."

"Det var en riktigt, riktigt bra present Hermione. Tack", sade Harry och gav henne en kram.

Förutom vännerna var quidditch det som Harry saknade mest från vistelsen på Hogwarts.

"Vi kommer åtminstone före Quidditch."

"Jag vet inte, jag har funderat på det…" retades Harry och duckade från de lösa slagen de gav honom.

Quidditch var den populäraste sporten inom den magiska världen – ett riskfyllt, spännande bollspel med spelare som flög omkring på kvastar.

"Det är inte som om det finns så många andra sporter i magiska världen", påpekade Seamus med en axelryckning.

Harry råkade vara en mycket skicklig quidditchspelare; han var den yngste på ett helt århundrade som hade tagits ut till ett av Hogwarts elevhemslag.

"Råkade vara? Du är den bästa sökaren jag har sett Harry", protesterade Oliver.

"Spelar inte du med professionella?" krävde Cho.

"Jo, men de har också många fler års av erfarenhet."

En av Harrys käraste ägodelar var hans racerkvast, Nimbus Tvåtusen.

"En sådan bra kvast", Harry suckade dramatiskt. "Hon kommer alltid att vara saknad."

"Hur kunde du förlora den?" frågade Charlie över skratten. Han visste att tonåringen inte skulle svara, han verkade njuta av att medvetet vara hemlighetsfull.

"Du kommer att få veta snart nog", retades Harry. Han gav sin gudfar en snabb blick. "Det var en hund och ett träd inblandat."

"Hey, jag gjorde upp för min del i hela affären", protesterade Sirius tyst, han kunde inte säga det högt, dels för att inte avslöja vad som hänt, dels för att Amelia inte var dum och han var rädd att hon skulle lista ut hans hemlighet.

Harry lade läderetuiet åt sidan och tog upp det sista paketet.

"Tre paket på sin födelsedag", Parvati skakade på huvudet sorgset

Han kände genast igen det slarviga klottret på det bruna omslagspappret; det här var från Hagrid, Hogwarts skogvaktare.

"Var försiktig Harry", varnade Tonks. "Om det är från Hagrid kan ingen säga vad det är."

"Det var okej", sade Harry och påminde henne diskret om att det var en bok att det redan hade hänt. "Det var bara en smula farligt."

"Hur liten?" bad Remus oroligt.

Han slet upp det översta papperslagret och såg en glimt av något grönt och läderaktigt. Men innan han hann öppna det ordentligt började paketet vibrera på ett konstigt sätt, och det som fanns inuti gav ifrån sig ett våldsamt klickande – det lät som käkar som slog ihop.

"Säg inte att det är en drake", stönade Babbling.

"Jag tvivlar stark på att det är en drake", sade Charlie sarkastiskt. "De tenderar att vara lite större."

"Det här är Hagrid, han har varit känd för att korsa olika djurarter", påpekade Narcissa och tonåringarna som hade Hagrid som lärare utbytte blickar, de mindes alla sprängstjärtskrabborna.

Harry stelnade till. Han visste att Hagrid aldrig skulle skicka honom någonting direkt farligt. Inte med avsikt i alla fall.

"Den där saken är farlig. Nästa sak vi vet så ger han dig en plånbok som bits", skämtade Ron och deras vänner skrattade.

"Exakt vad är det?"

"Inget som kan döda oss", försäkrade Hermione. "Bara småskador."

"Man skulle kunna döda någon med den, om man bara hade viljan."

"Du kan döda någon med vad som helst med rätt vilja", påpekade Ginny torrt.

Men å andra sidan hade Hagrid inte en normal uppfattning om vad som var farligt.

"Nähe, det säger du inte?" sade Lee sarkastiskt.

"Han har i alla fall hjärtat på rätt plats", försvarade Charlie honom.

Han var känd för att göra sig till vän med jättespindlar, köpa ilskna hundar med tre huvuden från folk på puben och smussla in förbjudna drakägg i sin stuga.

"Han är inte direkt känd för det med tanke på att ni var de enda som visste om det."

"Det är inte poängen", suckade Harry.

Harry petade nervöst på paketet. Det gav ifrån sig ett ljudligt klickande igen. Harry sträckte sig efter sänglampan, tog den i ett stadigt grepp med ena handen och höjde den över huvudet, beredd att slå till. Sedan rev han av resten av omslagspappret med den fria handen.

"Det kunde ha varit säkrare att bara lämna den inslagen tills du träffa Hagrid igen och kunde fråga honom om vad det var", rekommenderar madam Bones.

"Jag ville inte såra hans känslor." säger Harry och ler ursäktande mot Hagrid som vinkar bort ursäkten. "Och jag var inte säker på om omslagspappret skulle hålla. Det sista jag behövde var att saken skulle bryta sig fri medan jag låg och sov."

"Harry", stönar Sirius. "Jag behövde inte den bilden i mitt huvud."

Och ut föll – en bok.

Bills ögonbryn steg i förvåning. "Det är verkligen inte vad jag hade förväntat mig."

"Vad för slags bok har käkar?" frågade Moody misstänksamt.

"En morbid eller paranoid bok?" föreslog Tonks sött.

Harry hann nätt och jämnt uppfatta en skymt av den vackra gröna pärmen med titeln tryckt i bladguld, Monsterboken om monster,

Charlie började flina. "Jag äger den boken. Det är en riktig bra bok för avslappnande läsning." Alla ser på honom misstroget, han fann det avslappnande att läsa en bok som hade käkar.

"Förlåt mig om jag inte litar på din rekommendation", sade Sirius sarkastiskt. "Du leker med drakar."

Charlie himlade med ögonen, omedveten om att de flesta höll med marodören. "Det är inte så farligt. Det är fortfarande bara en bok trots allt."

Innan den hoppade upp på högkant och kilade sidledes över sängen som något slags konstig krabba.

"En förvaring om sprängstjärtskrabborna tror du?" frågade Ron.

"Påminn mig inte." stönade Harry.

"Oj då", mumlade Harry.

"Jag älskar dina reaktioner", skrattade Seamus och Harry log. "Förändra dem aldrig, de är otroliga."

Boken for ner på golvet med en ljudlig duns och manövrerade sig snabbt tvärs över golvet. Harry följde smygande efter den.

"Och just när han närmade sig knarrade golvbrädan under honom till och han frös medan boken sakta vände sig om, käkarna vilt klappande och papper föll ur dess mun, innan han hann reagera kastade sig boken framåt och Harry föll omkull innan han skrikandes drogs in under sängen…"

"Vad i helvete Lee!" utbrast Harry och stirrade på sin vän som hade snott boken från Bill och hittat på egna ord medan han låtsades läsa, nästan alla i salen var likbleka. "Seriöst, vart får du allt ifrån."

"Så det hände inte", frågade Vaneza lågt med ett darrande skratt

"Nej och jag tvivlar att det någonsin kommer hända någon", försäkrade Harry.

"Ledsen jag kunde inte låta bli", erkände Lee med ett flin medan han kastade tillbaka boken till Bill, som genast började läsa igen.

Boken gömde sig i det mörka utrymmet under hans skrivbord. Harry kastade sig ner på alla fyra medan han bad en tyst bön om att hela familjen Dursley fortfarande skulle sova tungt. Så sträckte han ut handen efter den.

Oliver höjde ett ögonbryn. "Du sträcker in din bara hand mot en bok som har käkar och förväntar dig att ha kvar alla dina fingrar efteråt?" Harry flinade oskyldig mot honom medan han omedvetet drog sin hand genom sitt hår.

"Han har en poäng", påpekade Remus torrt med ett skratt.

"Jag har kvar alla mina fingrar har jag inte?"

"Aj!"

Harry grimaserade när han kände en osynlig bok smälla igen över hans fingrar.

Boken slog igen om hans fingrar och flaxade sedan förbi honom, fortfarande på högkant. Harry kravlade runt, slängde sig framåt och lyckades få den att ligga platt.

"Heja Harry. Ta honom, Harry. Ta hono…"

"Fred, George, var tysta", varnade mrs Weasley och de tystnar motvilligt.

Morbror Vernon utstötte en hög, sömning grymtning i rummet bredvid.

"Jag vet inte vad som är farligast. Att du brottas med den hemska boken eller ljudet du gör som kan väcka dina släktingar", plågades mrs Weasley.

"Troligtvis den andra. Harry har mött värre magiska saker, tyvärr", suckade Alicia.

Hedwig och Errol såg intresserat på medan Harry klämde fast den kämpande boken i famnen och skyndade fram till byrån, där han fann ett bälte som han spände hårt runt den.

"Och slaget är vunnen. Harry Potter vann…",

"Jordan, jag vill inte höra ett ord till från dig under resten av kapitlet", varnade McGonagall, hon hade inte funnit hans lilla skämt tidigare underhållande.

Monsterboken skakade ursinnigt, men kunde varken flaxa eller klicka längre, så Harry slängde ner den på sängen och sträckte sig efter Hagrids kort.

Käre Harry!
Hjärtliga gratulationer på födelsedan!
Jag tror du kan få nytta av den här nästa skolår. Mer säjer jag inte nu. Ska berätta för dej när vi ses.
Hoppas mugglarna e hyggliga mot dej.
Ha e bra
Hagrid.

"Det var gulligt av honom att skriva ett brev till dig," sade Luna glatt. "Jag måste skicka dig ett i sommar."

Harry tyckte det var olycksbådande att Hagrid trodde att en bok som bets skulle komma till nytta,

"Är inte det här året som Hagrid tog över Vård och Skötsel av Magiska Varelser?" bad Sirius och försökte minnas.

"Ja, jag antar att det kan vara extra läsning för hans klass möjligtvis", bestämde Narcissa. "Men hur är det tänkt att Harry ska kunna läsa den om han inte ens kan öppna den?"

"Åh, det är lätt." Charlie log. "De gillar att bli strukna." Han tog boken och visade hur man skulle göra.

"Men Hagrid talade egentligen inte om för honom hur man ska göra", påpekade Tonks och Charlies leende försvann.

"Har du fortfarande kvar den?" frågade han den mörkhåriga tonåringen. "Du kan läsa den nu när du vet hur man gör. Det är verkligen en bra bok."

Harry dolde ett leende medan han nickar högtidligt, vem hade trott att det skulle vara så underhållande att retas med drakhandlaren. "Jag ska komma ihåg det", sade han och hans klasskamrater dolde sina fnissningar och skratt.

men han ställde upp Hagrids gratulationskort bredvid de andra, medan han log bredare än någonsin.

Jag tvivlar att du log större än vad du gjorde i somras eller under vissa perioder i tredje och fjärde året."

"Okej, bredare än vad jag gjort på hela lovet, nöjd nu Ron?" frågade Harry och Ron nickade ivrigt.

Nu var det bara brevet från Hogwarts kvar.

Harry, som lade märkte till att det var lite tjockare än vanligt, slet upp kuvertet och drog ut den första pergamentsidan. Där stod:

Käre Mr Potter!

Var vänlig notera att det nya skolåret börjar den första september.

"Um, när har det inte börjat den första september?" frågade Neville.

"Om jag inte förklarade det så tvivlar jag på att vissa elever", McGonagall gav tvillingarna en spetsig blick. "Skulle försöka att inte komma."

Fred nickade. "Om det inte talar om vilken dag det är hur ska vi då kunna dyka upp?"

"Idioter", muttrade Hermione.

"Var det inte ett år som det hände?" frågade Narcissa oskyldigt. "Och från den dagen så skriver ni alltid vilken dag tåget avgår."

"Påminn oss inte", muttrade Flitwick, det hade varit en kaotisk dag.

Hogwartsexpressen avgår från King's Cross station, perrong nio och trekvart, klockan elva.

"Jag antar att tiden och perrongen står med för samma anledning."

"Kanske så står det med så att Harry inte ska upprepa samma sak som hände förra året?" förslog Fay oskyldigt.

"Tyvärr inte, miss Dunbar. Minerva fick ett illvrål från ett par elever som åkt dit 2 på morgonen och försökte ta sig in på perrongen för ett antal år sedan", fnös Trelawney

"Jag minns det. Började det inte med att de skrek om att de inte kunde komma igenom perrongen innan de medgav att de var vid perrong 11, och efter det skrek de om att de inte kunde komma igenom?" frågade madam Hooch med ett leende. McGonagall gnisslade bara tänderna till svar, något som alla tolkade som ett ja.

Tredjeårseleverna har tillstånd att besöka byn Hogsmeade vissa helger. Var vänlig ge den bifogade tillståndsblanketten till era föräldrar eller förmyndare för underskrift.

"Åh", suckade Tonks. "De kommer inte att skriva under det."

"Det suger", mumlade Bill. "Att se alla dina klasskamrater gå och själv vara fast i slottet.

Harry ryckte på axlarna. "Även om de hade skrivit under det så skulle Dumbledore ha hitta på något sätt att hålla mig kvar i slottet. För min säkerhet." avslutade han sarkastiskt.

"Inte för att det betydde något", påminde Remus mjukt och avbröt Snapes sarkastiska kommentar." Det slutade ändå med att du gick."

Harry flinade. "Tja det är inte som om jag inte kunde gå när jag hade vissa verktyg och tricks." sköt han tillbaka och han log bredare när Remus skrattade.

En lista på böcker för nästa år bifogas.
Med vänlig hälsning
Professor M. McGonagall
Biträdande rektor.

"Ingen födelsedags hälsning."

"Det var ett formellt brev som bara skulle informera honom om skolan."

"Vem hade sett om du lagt till ett grattis i slutet?"

"Ministeriearbetare. De kollar breven så att ingen får orättvis information", sade McGonagall bestämt.

Harry drog fram tillståndsblanketten för Hogsmeade-besöken och tittade på den. Nu log han inte längre. Det skulle vara underbart att få lov att besöka Hogsmeade på helgerna; han visste att det enbart var en trollkarlsby, utan någon kontakt med mugglarvärlden. Han hade aldrig satt sin fot där tidigare.

"Det är inte så konstigt. Ingen under 13 sätter sin fot där om de inte gått dit med sina föräldrar eller på loven."

"Eller är en upptågsmakare?" föreslog Oliver glatt, han var medveten om att tvillingarna hade besökt Hogsmeade innan deras tredje år.

Men hur i all världen skulle han kunna övertala morbror Vernon och moster Petunia att skriva på blanketten?

"Borde inte ens försöka." Tonks skakade på huvudet. "De kommer bara att använda det som en ursäkt för att plåga dig."

"Det är inte som om de behöver en åsikt", muttrade Katie mörkt.

Han tittade bort mot väckaruret. Klockan var nu två på natten.

"Försök att få lite sömn, du kommer behöva det", rådde Angelina.

"Ja mamma", flinade Harry. "men du vet att jag är en nattuggla."

Harry beslöt att inte bekymra sig för Hogsmeade-blanketten förrän han vaknade.

"Bra, då är du utvilad och kan tänka mer rationellt", godkände Angelina

Han kröp ner i sängen igen och sträckte upp handen för att kryssa för ännu en dag på kalendern som han hade gjort åt sig själv för att kunna räkna dagarna tills han fick återvända till Hogwarts igen.

Sirius suckade sorgset, han hatade att hans gudson alltid var så ivrig att lämna sin släktingar, han kunde självklart inte klandra honom för det från det lilla han än så länge hade lärt sig om den familjen, men han önskade att Harry hade växt upp säker och älskad, att han inte skulle behöva se Hogwarts som sitt första riktiga hem som han kunde minnas

Sedan tog han av glasögonen och lade sig ner med ögonen fästa på de tre födelsedagskoren på sängbordet.

Harry log, han hade inte kunnat släppa dem med blicken när han först fått dem, de betydde mycket för honom för det var ett tecken på att han hade riktiga vänner som brydde sig så mycket att de gav honom gåvor.

Även om Harry Potter var en högst ovanlig person, kände han sig för ögonblicket precis lik alla andra – för första gången i sitt liv var han nämligen glad över att det var hans födelsedag.

"Ah, det var ett bra kapitel för en gångs skull", sade Angelina.

"Hur kan du säga det?" frågade Sirius i skandal. "De nämnde inte ens mig."

"Det var det som gjorde det till ett så bra kapitel", retades Harry. "Dessutom vet du att du inte kommer dyka upp på väldigt länge. Du borde nämnas i början av fjärde boken."

"Så vem vill läsa nu?"

"Om inget har något emot det så läser jag gärna", sade Kim Sloper med ett blygt leende.

"Här fånga", ropade Bill som svar och kastade över boken till henne, eller rättare sagt han försökte att kasta boken till Kim men missbedömde avståndet och den tunga boken susade förbi hennes utsträckta händer för att träffa Hermione, som var uppslukad i en konversation med Leanne om jobb inom trollkarlsvärlden.

"Ouch", utbrast hon och masserade den nu ömma punkten. "Vem kastade den där?" krävde hon ilsket medan hon vände sig om.

"Ron", sade Bill snabbt och Hermione nickade kort innan hon smällde till sin rödhåriga vän.

"Vad håller du på med kvinna!" utbrast Ron irriterat innan han smackade till henne med sin kudde, i farten lyckades han också otroligt nog smälla till Harry i ansiktet.

"Kuddkrig, alla mot alla!" vrålade Fred och George genast och med varsin kudde i hugg kastade de sig över sina bröder vilt tjoande. Med en axelryckning anslöt sig snart resten av DA och den stora salen förvandlades snabbt till ett kaotiskt slagfält. Lärarna, samt mr och mrs Weasley, Moody och madam Bones försökte förgäves bryta upp leken och de kastade ideligen sura blickar mot Remus, Tonks och Kingsley som istället hade valt att ansluta sig till leken, men vad de än gjorde och hur mycket de än blängde så hjälpte inget. Det var först när Harry blev tillknuffad i ivern så att han flög omkull och slog i huvudet med ett högt knakande som ledde till att de närmaste släppte ut skrik av fasa som tumultet i salen stannade av helt och hållet.

Madam Pomfrey knuffade sig snabbt och smidigt fram mellan eleverna för att kunna ta sig till den skadade pojken och undersöka honom. Efter bara en liten stund var hon framme och sjönk ner bredvid honom för att undersöka hans skada. Det dröjde flera minuter innan hon tillsist reste sig och alla tydligt kunde se att Harrys huvud nu var invirat i vitt bandade.

"Kommer han att bli okej?" frågade Hermione genast oroligt.

"Inom sinom tid", suckade madam Pomfrey.

---

Ps: Alla Pembertons tillhör Lunan95. Randall, Gwen, Adele, Elyon.