Kapitel 1. Hogwartsexpressen.

Sirius ökade takten och slöt ögonen när han passerade spärrväggen. Eftersom han var äldst hade han aldrig förut passerat in till perrong nio och tre kvart, men det var inte så farligt som han hade trott. Det kändes mest som att passera genom en yta av svalt vatten. Sirius flinade brett när han lyfte blicken och såg det stora, röda ånglocket framför sig, det som Andromeda alltid berättat så mycket om. Ingen annan av kusinerna skulle ha gjort det, ännu mindre föräldrarna, men så var han ju också ett av familjen Blacks vita får. De enda som levde nu var han själv och Andromeda. Hans gammelfarbror Alphard hade dött bara ett par månader tidigare, och innan hade det bara varit de tre.

"Sirius! Stå inte där och dröm, du måste skynda dig på tåget!" fräste en röst, och Sirius såg snabbt upp. Hans far, Orion, stod framför honom med sitt bistra uttryck. Det var inte ofta Orion gav uttryck åt ilska – oftast var det hans mor Walburga som skrek och domderade, även om Orion var farligare fysiskt.

"Visst, far", sa han snabbt och sköt bagagevagnen framför sig. En bit bort parkerade han dem invid flera andra vagnar, och drog av kofferten. Ingen uggla, såklart, men det hade han inte heller förväntat sig. Sirius vände sig åter mot tåget och kände en skarp stöt av upphetsning. Nu hade han chansen, en chans att en gång för alla bryta igenom sin familjs traditioner och värderingar som ingen annan gjort. Visst, Andromeda hade gjort sitt genom att gifta sig med den där mugglarfödda, Ted Tonks, men hon hade gått i Slytherin. Det var något som han var fast besluten att undvika. Andromeda hade nyligen tillkännagett för familjen att hon var gravid, vilket inte direkt hade uppskattats. Sirius var den enda som träffat Drom sedan dess, och han tyckte synd om henne. Men framförallt avskydde han tanken på att hon skulle behöva stå ut ensam, med enbart Ted som stöd, mot hela familjen. Han skulle hjälpa henne, det var hans fasta beslut.

Sirius passerade flera familjer på väg mot sin egen, alla lyckliga och tagna av avskedsögonblicket. Han såg en pojke med svart, rufsigt hår och glasögon, men det som drog till sig hans uppmärksamhet var tjuvpojksleendet och hans föräldrars uppgivna men roade miner. Den pojken var säkert en upptågsmakare. Han skymtade en del annat intressant också, till exempel två systrar som tycktes gräla, och en pojke som stod tillsammans med en man. Bägge två hade slitna, lappade klädnader och såg trötta ut, men pojken såg värst ut. Han hade mörka ringar under ögonen, ansiktet var fårat och tärt, men ögonen bakom den ljusbruna luggen såg pigga och nyfikna ut. Sirius smålog en aning och ökade takten fram till sin egen familj. Hans nästan två år yngre bror Regulus såg sig omkring med stora ögon. Walburga nickade kort mot sin son och gav honom en omild klapp på axeln. Det störde inte Sirius – han visste redan att de för länge sedan gett upp hoppet om honom.

"Ja, ses till jul då, Sirius." Orion betraktade honom kallt. "Och jag vill inte ha så mycket som en enda uggla med klagomål. Hör du det? Sirius!"

"Jadå, pappa." Sirius log milt mot Orion som ruskade bistert på huvudet. Han och Walburga vände sig om och började gå tillbaka mot spärren, men Regulus stod tvekande kvar. Sirius log och höjde uppmuntrande ögonbrynen. Han gillade sin bror, men visste att Regulus inte hade styrkan som krävdes för att stå emot familjens vanor och åsikter. Det var bara tack vare Sirius som han klarat det så här långt, och nu, när Sirius reste till Hogwarts, skulle föräldrarnas inflytande med all sannolikhet förändra honom. Och förändra honom ordentligt. Sirius suckade och gav Regulus en snabb kram.

"Vi ses till jul då, Reg."

"Visst, Sirius", mumlade han. "Jag kommer sakna dig."

James vinkade en sista gång åt sina föräldrar, så båda två log brett mot honom, innan han med kofferten släpande efter sig begav sig iväg för att leta reda på en tom kupé. Eller åtminstone en någorlunda tom. Han hittade snart sitt mål, en kupé i mitten av tåget. Än så länge satt det bara en pojke i hans ålder där. Han hade mörkt hår och ljusbruna ögon, och såg nonchalant ut. Det syntes att han visste att han såg bra ut, men det var glimten i ögat och det sneda tjuvpojksleendet som fick James att välja den kupén. Han kände på sig att den här killen kunde vara helt okej.

"Hej", sa han glatt och drog upp dörren till kupén. "Kan jag sitta här?" Pojken nickade och flinade.

"Visst. Jag heter Sirius, du?"

"James", svarade James nonchalant. "Ditt första år också, eller?"

"Japp", sa Sirius avslappnat. Det var tyst ett tag, innan dörren öppnades och två pojkar i deras ålder stack in huvudet. Den ena var kort, rätt knubbig, med vattniga grå ögon och tunt, blont hår. Den andra var smal och blek, med mörka ringar under ögonen och ett trött, fårat uttryck i ansiktet. Hans ljusbruna lugg föll ner över ögonen och skymde dem en aning, men man kunde ändå ana sig till gråblått där under.

"Ursäkta", frågade den trötta pojken tyst. "Kan vi sitta här? Det är fullt överallt."

"Visst, slå er ner", svarade Sirius flinande, och James nickade instämmande. "Jag heter Sirius, och det där är James. Ni då?" Han höjde uppfodrande på ögonbrynen, och James leende blev bara bredare. Han gillade verkligen denna Sirius.

"Peter", sa den kortare pojken med pipig röst.

"Remus." Den andra pojken, Remus, mumlade bara och stirrade ut genom fönstret med en trött och bekymrad rynka i pannan. James höjde på ögonbrynen mot Sirius, som ryckte på axlarna och flinade. Snart var snacket igång igen, den här gången om Quidditch. James och Sirius diskuterade ivrigt, och Peter kom då och då in med någon kommentar. Remus stack näsan i en bok efter ett tag, och det var bara han som märkte den rödhåriga flickan med rödgråtet ansikte som plötsligt stod i dörröppningen till kupén.

"Kan jag sitta här?" mumlade hon. Remus nickade och betraktade henne fundersamt, men hon gick bara förbi dem och sjönk ner på en fönsterplats. James brydde sig inte om henne särskilt mycket, men ett hastigt ögonkast gav honom inblicken av att hon var söt, nästan snygg. Sedan återvände hans tankar till samtalet om Quidditch, som aldrig verkade kunna ta slut. Inte ens Remus märkte när ännu en pojke kom in i kupén, en senig, mörkhårig pojke med stor, framskjutande näsa. Han gick förbi dem och satte sig mittemot flickan, men ingen av dem brydde sig om hans uppdykande förrän James råkade uppfatta ett par ord ur deras samtal.

"… se till att du hamnar i Slytherin." James såg upp och granskade pojken med nytt, föraktfullt intresse.

"Slytherin?" frågade han sarkastiskt. "Vem vill vara i Slytherin? Jag tror att jag skulle tacka nej till det, skulle inte du?" Han betraktade Sirius, som fortfarande låg och vräkte sig på sätet mittemot, men Sirius såg konstigt nog inte det minsta road ut, inte alls.

"Hela min familj har varit i Slytherin." James stirrade på honom och höjde ögonbrynen. Han hade verkligen börjat gilla den här killen, men denna upplysning gjorde honom både bestört och förvånad.

"Jösses, och jag som tyckte du verkade okej!" utbrast han, innan han kunde hejda sig. Peter såg tveksamt från den ena till den andra, och Remus hade tittat upp från sin bok igen.

"Jag kanske bryter traditionen", flinade Sirius, och James kände mig lättad. Sirius kanske inte var så hemsk, när allt kom omkring, tänkte han belåtet. "Vilket elevhem vill du komma till, om du får välja?" frågade han sedan. James flinade och anlade sedan ett falskt, dramatiskt uttryck medan han lyfte ett osynligt svärd i luften och citerade med gravallvarlig röst.

"'Gryffindor, där de modiga dväljs!' Som min pappa." Pojken i hörnet, han med jättenäsan, fnös. James vände sig mot honom och blängde skarpt mot honom. "Stör det dig på något sätt?"

"Nej", svarade pojken hånleende. "Om man hellre vill ha starka muskler än hjärna…"

"Var hoppas du hamna då, eftersom du varken tycks ha det ena eller det andra?" James vrålade av skratt åt Sirius kvickhet, och både han och Peter log brett, dem också. Det ryckte en aning i Remus mungipor, men han dolde skickligt sin lilla antydan till leende. När flickan reste sig upp och drog med sig pojken därifrån, med högdragen min, kunde varken James eller Sirius låta bli att härma sättet. James stack skickligt ut benet för att lägga krokben på pojken då han gick förbi, men flickans grepp om honom var starkt, och han ramlade inte.

"Vi ses, Snörvel!" ropade Sirius efter dem när kupédörren sköts igen, och både han och James sjönk ihop, vrålande av skratt, medan James tänkte att den här pojken definitivt skulle bli en vän till honom, nästan var han än hamnade.

Remus visste att han borde anstränga sig mer, inte bara sitta och glo ner i sin bok hela resan. Men han var orolig. Om fem dagar var det dags igen, och det skulle bli hans första förvandling på Hogwarts, hans första förvandling då hans far inte fanns i närheten… Remus suckade. Han stod inte ut med att få vänner, för att sedan avslöja sin sjukdom för dem. De skulle lämna honom, det var han säker på, och betrakta honom med samma avsky som alla andra gjorde. Remus mindes fortfarande besöken på St. Mungos, där de kontrollerade honom. Till och med botarna hade svårt att inte visa öppen motvilja för honom, för att inte tala om de andra gästerna.

"Så, efternamn?" frågade pojken som hette James, han som försökt lägga krokben för den där långnästa pojken. Sirius flinade brett mot honom.

"Det vill du inte veta", sa han retsamt, vilket naturligtvis bara väckte nyfikenhet. "Black. Sirius Black."

"Jösses", sa James igen. "Jag som var säker på att du var helt okej." Han lät besviken, men Black ruskade på huvudet.

"Jag svär, jag är inte som dem andra." Han såg rentav äcklad ut. "Som jag sa, jag kommer förmodligen bryta dem flesta av vår familjs traditioner… Du då?"

"Potter", svarade James. "James Potter. Gammal Gryffindorsläkt, helt enkelt." Sirius nickade igenkännande, och båda två snodde sedan runt mot Remus och den andra pojken… Peter.

"Peter Pettigrew", pep han nervöst, men log samtidigt.

"Lupin", sa Remus tyst. "Remus Lupin." Pojken som hette James såg fundersam ut.

"Pappa pratade om en Lupin en gång…" började han fundersamt. "Något om någon John Lupin som slutat på Ministeriet på grund av familjeangelägenheter eller något." Han såg uppfodrande på Remus, som bara ryckte på axlarna och rodnade svagt, kunde bara hoppas att Mr Potter inte kände till alla omständigheter runt John Lupins familjeangelägenheter. Som att hans fru dött av sorg och smärta, och oro naturligtvis, och att hans son blivit biten och förvandlades till ett okontrollerbart monster en gång i månaden. Remus rös till och såg ut genom fönstret. Fem dagar. Fem dagar.

"Så, var vill ni hamna då?" Sirius röst trängde igenom dimmorna i Remus hjärna.

"Hufflepuff eller Gryffindor", pep Peter ivrigt. "Hela min släkt har varit i någon av dem elevhemmen." Allas blickar vändes mot Remus igen.

"Gryffindor", sa han tveksamt. "Pappa gick där. Mamma gick i Ravenclaw, så det skulle väl också vara okej." Remus försökte kvickt tränga undan tankarna på sin mamma ur huvudet, men tack och lov pressade ingen av dem andra honom. Resten av resan tillbringade han ömsom med att läsa, ömsom med att stirra ut genom fönstret, och ömsom med att lyssna lite på de andras samtal. Han suckade tungt, och hoppades, hoppades mer än något annat att professor McGonnagall, madam Pomfrey och professor Dumbledore inte var som så många andra vuxna när det gällde barn som var varulvar.