Den kalla vinden slet i mitt långa hår, när jag sprang genom skogen. Dom vassa stenarna skar in i mina redan blödande fötter, och smärtan började bli outhärdlig.
Jag kände hur tårarna började rinna ner för mina kinder men gjorde inget för att stoppa dom. Det var ju ändå ingen som kunde se dom.
Jag kollade bakåt och suckade av lättnad när jag märkte att ingen följde efter mej. Men ändå var det något som hindrade mej från att stanna och vila. Kanske var det rädslan att bli fångad och instängd igen, men jag var inte säker. Så jag fortsatte springa.
Jag sprang i vad som kändes som en evighet, men ändå verkade jag inte komma någon stans. Tillslut tog smärtan i fötterna och tröttheten över och jag ramlade ihop på marken. Snyftande försökte jag ta mej vidare genom att krypa, men efter bara några meter ramlade jag ihop igen.
Det krävdes mina sista krafter för att krypa bakom en sten och gömma mej. Jag tvivlade inte på att han kunde hitta mej om han ansträngde sig, men jag tänkte göra det så svårt för honom som möjligt. Den här gången skulle han inte lyckas fånga mej. Med tårarna fortfarande rinnande längst kinderna somnade jag.
Hej
Ledsen att det här kapitlet blev så kort, Men det är ju bara prologen ;)
Om ni gillade den så skulle en rewiew gör min dag
Kram Veravoff1