A/N: Denna berättelsen har jag översatt från engelska till svenska. Orginalet heter Swept Away och är skrivet av missstrawberries. Ev. bilder finns i missstrawberries profil. Jag har försökt översätta så bra jag kan, och letat stavfel och sånt med, hittar ni något kan ni ju tala om det :)

Hoppas ni gillar den!

och sist men inte minst: jag äger inte twilight...

BPOV:

Jag bar min tredje och sista väska nerför trappan i mitt hem i Forks, Washington. Jag gjorde mig redo att lämna Forks och flytta till Dartmouth. Min pappa, Charlie hjälpte mig att packa in mina väskor i min svarta Volkswagen Eos (Bild i missstrawberries profil) medan min mamma, Renée gjorde frukost. Vi tre satt och åt frukost för sista gången innan jag flyttade.

"Så, ska det bli spännade att börja på college?" frågade min pappa triumferande. Han var väldigt stolt över att jag blev accepterad på Dartmouth. När han fick veta för några månader sedan var han bara tvungen att berätta för alla han kände. Eftersom han var Polischef, slutade det med att han berättade för stan.

"Så klart, men nu börjar allt verkligen sjunka in så jag börjar bli lite galen." förklarade jag.

"Åh, oroa dig inte raring, allting kommer bli jättebra och du kommer älska det. Tro mig" sa min mamma med glimten i ögat. Vi fortsatte äta i tystnad.

Det var väldigt tidigt på morgonen, bara halv fem, men jag var tvungen att åka om jag inte ville hamna i rusningstrafiken. Jag samlade ihop mitt handbagage och satte ner det i passagerarsätet eftersom baksätet och bagageutrymmet redan var fyllt med mina resväskor. Jag stängde dörren och gick fram till mina föräldrar som satt på en lång cremefärgad lädersoffa på våran veranda.

"Bella älskling, är du säker på att du vill flytta? Det är inte för sent att ändra sig." sa mamma. Charlie och jag skrattade tillsammans.

"Mamma oroa dig inte, jag kommer ringa hela tiden och besöka er så ofta jag kan." försäkrade jag dem båda två, men särskilt min mamma.

"Vi kommer att sakna dig Bells." Min pappa ställde sig upp och kysste mig i pannan och kramade mig.

Min mamma ställde sig snabbt upp med några få tårar i sina ögon och kramade mig också. Jag svär på att vi stod där i runt tre minuter. Min mamma ville inte släppa taget.

"Mamma, jag måste verkligen åka." Charlie tog hennes hand i sin och hon släppte mig, medan och torkade sina ögon med en nässduk.

"Jag vet älskling men jag kommer att sakna dig." förklarade hon och jag skrattade.

Jag startade bilen och vevade ner fönsterrutan och vinkade till mina föräldrar när jag körde iväg. Jag såg dem vinka tillbaka i backspegeln.

Det var tråkigt att jag inte kände någon i Dartmouth men jag såg det som en ny stor erfarenhet och att börja om på nytt. Min bästa kompis Angela från skolan bestämde sig för att börja på NYU med sin pojkvän Ben. Vi planerade att mejla varandra minst en gång i veckan för att få reda på vad som hände i våra liv.

Det blev väldigt tråkigt att köra ensam, så jag bestämde mig för att sysselsätta mig med lite musik. Jag lyssnade förmodligen på runt hundra olika låtar men min favorit var Welcome to the world av Kevin Rudolf. Jag stannade två gånger, en gång för att tanka och en andra gång för att äta något litet.

Efter åtta långa timmar, anlände jag till Dartmouth. Jag parkerade min bil, tog ut min tygkasse och gick mot receptionen. Jag hade på mig svarta, tighta jeans, ett vitt långt linne och ett långt silverhalsband med en stor nyckel hängande längst ner och svarta pumps.

Innan jag gick in, bestämde jag mig för att stanna och titta på skolan. Jämfört med min skola i Forks, så var den minst fem gånger större. Den var vitmålad med många omgivande byggnader. Gräset var specialklippt och målat med vita streck, för fotbollslaget antar jag. Det såg väldigt modernt ut.

Jag gick in och fram till disken. En gammal dam satt och sorterade några filer. Jag noterade att på hennes namnskylt stod det `Mrs Cope´. Jag ringde tyst på klockan och hon upptäckte mig.

"Förlåt kära du, jag såg dig inte. Så mycket arbete och så lite tid." sa hon och skakade på huvudet.

"Ditt namn?" frågade hon leende.

"Bella Swan" svarade jag. Hon letade igenom sin hög med filer.

"Isabella Swan?" frågade hon mig.

"Ja." Hon gav mig en liten mapp.

"Det här är en karta över skolan och var allting finns, detta är ditt schema." Hon tittade igenom mappen och förklarade. Jag nickade förstående. Hon gick till kontoret och öppnade ett litet skåp och tog ut ett papper och en nyckel.

"Det här är ditt rumsnummer, dina rumskamraters namn och din nyckel till erat rum." förklarade hon.

"Tack." Jag log, vände mig om och läste mitt papper. Det stod:

Hus: 7
Våning 2: Rum 587
Rumskamrater: Alice Cullen och Rosalie Hale.Jag var ivrig att hitta min lägenhet så jag bestämde mig för att titta i den innan jag tog upp mina saker. Jag gick genom korridoren på våning två i hus sju och hittade rum 587 på nolltid. Jag tog fram min nyckel, öppnade dörren och gick in. Den här lägenheten var enorm. Där fanns ett stort vardagsrum fyllt med möbler och en lång korridor med fem dörrar. Jag gissade att det var tre rum, ett badrum och toalett och där fanns ett jättestort kök och till och med en balkong.

"Isabella Swan?" frågade en gäll röst bakom mig. Jag vände mig om och möttes av en pixie-liknande tjej med bruna ögon och kort mörkbrunt hår.

"Ja, men alla kallar mig Bella." Förklarade jag blygt.

Hon sprang fram till mig och gav mig en kram.

"Jag är Alice Cullen. Det här är så spännande, vad tycker du om våran lägenhet? Du tycker inte det är för mycket, eller hur? Jag kom en vecka innan så jag kunde måla om allas rum och skaffa möbler till hela lägenheten. Rosalie bor också här men hon gick ner för att träffa sin pojkvän, hon kommer tillbaka snart. Åh! Vi kommer att bli de bästa av vänner!" Hon studsade. Hur kunde någon så liten ha så mycket energi?
"Alice, skräm inte upp henne." Jag hörde en slät röst bakom mig.

En tjej som var ungefär lika lång som jag kom in i rummet. Hon var väldigt vacker. Hennes blonda lockar hängde runt hennes axlar och hon hade glittrande blå ögon.

"Hej, jag är Rosalie Hale men de flesta kallar mig Rose." Hon gick fram till mig och gav mig en kram. Om jag fick en dollar varje gång någon kramade mig, skulle jag vara miljonär vid det här laget, tänkte jag för mig själv.

"Bella Swan. Det är jättekul att få träffa er. Jag gillar verkligen stället." Jag log.

"Det är jag glad du gör och du måste se ditt rum." meddelade Alice och drog in mig i ett av rummen.

"Det här är ditt rum." konstaterade Rosalie.

Jag gick in i det stora rummet med en stor vit säng i hörnet, vit matta, ljusblå väggar, en bokhylla för alla mina böcker och ett ljusbrunt skrivbord och stol.

"Wow, det här rummet är jättebra. Vilket sammanträffande, min favoritfärg är blå." Sa jag tacksamt.

Alice hoppade upphetsat.

"Jag är så glad att du gillar det!" Hon strålade.

De visade mig runt i lägenheten och hjälpte mig att bära upp alla mina väskor in i mitt rum. Jag hade inte ens tid att ställa ner mina resväskor ordentligt eftersom Alice bestämde sig för att leta igenom dem med en gång.

"Ehm, vad håller hon på med?" Viskade jag tyst till Rosalie.

"Hon är galen i mode, hon vill bara vilka sorters kläder du använder." förklarade hon.

Jag tittade nyfiket på Alice. Hon gick igenom mina kläder, och som det såg ut, gillade hon dem. Helt plötsligt stelnade hon till. Hon tog ut två par av mina skor och såg chockat på mig. Missade jag något?

"Är detta nästa säsongs Jimmy Choo skor? De i Vårkatalogen?" Frågade hon i chock.

"Ehm, ja?" svarade jag förvirrat.

"Det är inte meningen att de ska säljas förrän nästa månad. Hur fick du tag i dem?" Hon tittade på dem som om de var gud eller någonting.

"Ehm, ja, min mamma är en modedesigner och hon är vän med alla de där berömda designerna så hon får en massa saker gratis." Förklarade jag.

"Åh herre gud. Vet du vilken tur du har?" frågade Rosalie och Alice och jag skrattade.

"Jag har inte använt dem än, vill ni två ha dem?" frågade jag. Jag skulle inte ens använda de här två paren och jag hade en hel annan resväska fylld med skor så jag brydde mig faktiskt inte.

De tittade på varandra och skrek.

"Är du säker?" frågade de i ett.

"Ja, visst." Jag nickade. De sprang fram till och kramade mig.

"Tack." Alice studsade skrikande.

"Okej, klockan är nästan två och vi har inte ätit lunch än. Vill du följa med oss till cafeterian och äta? Du kan träffa våra killar om du vill." erbjöd de. Jag skulle inte tacka nej. Alice och Rosalie var jättesnälla människor och jag skulle inte låta en vänskap med dem försvinna.

"Självklart." Jag ryckte på axlarna. Jag gick in i mitt rum för att hämta min väska men upptäckte att jag hade lämnat den i bilen. Jag sa till Alice och Rosalie att jag skulle gå ner till min bil och hämta den. De erbjöd sig att följa med men jag sa att det var okej och att jag skulle möta dem i kafeterian om några få minuter. Direkt när jag fick tag i min väska, hittade jag min mobil och ringde till mina föräldrar för att tala om att jag hade kommit fram säkert. Jag var på väg nerför trottoaren när jag plötsligt snubblade över ett trappsteg som jag inte hade sett.

Jag blundade och väntade på smällen, men den kom aldrig. Jag kände plötsligt två starka armar fånga mig vid midjan och ställa ner mig på golvet.

"Whoa, är du okej? Du kunde verkligen ha skadat dig." Hörde jag en sammetslen röst fråga. Jag tittade upp för att se vem det var som hade fångat mig. Han var verkligen ursnygg, med bronsfärgat, rufsigt hår och smaragdgröna ögon. Han såg ut som Adonis. Han log snett mot mig.

Jag kunde känna mina kinder bränna, och bryta mig ur min trans.

"Jag är okej, det är normalt för mig, jag är så klumpig att jag till och med kan lyckas snubbla över mina egna fötter när jag går på en platt yta." Jag insåg att jag babblade så jag stängde min mun och han skrattade. Vi ställde oss upp och jag fixade till mig själv. Han hjälpte mig att plocka upp mina saker.

"Okej, då ser jag väl fram emot att rädda dig igen." svarade han leende.

"Edward Cullen." Han sträckte fram sin hand. Vänta, var inte det Alices efternamn?

"Isabella Swan, men alla kallar mig Bella." förklarade jag. Han tog min hand och kysste den mjukt.

"Det var ett nöje." Mitt hjärta bultade.

"Jag måste gå Bella, jag har några som väntar på mig. Jag hoppas att få se dig snart igen." Han log snett. Vi sa hejdå och skildes åt.

Jag gick in i kafeterian och upptäckte att den var enorm. Jag letade efter Rosalie och Alice men kunde inte hitta dem.

"Bella, här borta!" Hörde jag Alice ropa och vände mig om för att se dem vinkande på mig.

Jag vinkade tillbaka, tog lite mat och gick mot deras bord.

"Hey Bella, vi vill att du ska få träffa våra pojkvänner." sa Rosalie medan jag satte mig ner.

"Det här är Jasper Hale, min pojkvän och Rosalies bror." Alice introducerade mig för en lång smal blond kille med blå ögon precis som Rosalies.

"Och det här är Emmet Cullen, min pojkvän och Alices bror." Rosalie introducerade mig för en väldig bred och vältränad man som gick fram till mig och kramade mig direkt.

"Emmet-kan-inte-andas." Jag kämpade för att få luft.

"Åh, förlåt Bells, trevligt att träffas." Han skakade hand med mig och det gjorde Jasper också.

"Han är som en levande nallebjörn så fort du lär känna honom." förklarade Alice och jag skrattade.

"Hur som helst tjejer, vi måste sticka till fotbollslaget och snacka om nästa veckas kommande match." talade Emmet och Jasper om och kysste Alice och Rosalie hejdå. Båda två log och rodnade.

Vi tre satt och åt lunch tillsammans, och berättade för varandra om våra bakgrunder etc. Jag fick reda på att Alice och Rosalie hade varit bästa vänner ända sedan gymnasiet. Jag tittade ner på min sallad och tog en bit gurka. Jag tittade runt i kafeterian, och såg några bekanta ansikten sen i morse. Jag tittade runt i rummet och mina ögon stannade när jag såg honom. Jag såg Edward sittandes bredvid Emmet och Jasper tillsammans med några andra killar som hade på sig fotbollsjackor. Jag insåg att alla var med i laget.

Jag upptäckte att Edward tittade på mig, och när han insåg att jag tittade på honom, blinkade han åt mig. Jag log mjukt, rodnande och tittade tillbaka på min sallad. Helt plötsligt hoppade Alice upp.

"Blinkade min bror åt dig precis?" frågade hon nyfiket.

"Nej, Emmet blinkade inte åt mig." Sa jag oskyldigt. Rosalie vände sig om för att titta på bordet som fotbollsspelarna satt vid.

"Nej, inte Emmet, jag menade Edward." förklarade hon.

"Har du några syskon jag borde veta om?" frågade jag.

"Byta inte ämne, Bella. Nej, jag har bara två bröder. Hur känner du Edward?" frågade hon oroligt. Hon tittade irriterat på Edward. Jag undrade varför.

"Det gör jag inte, jag träffade honom precis innan jag kom hit. Jag gick och snubblade över ett av trappstegen och han fångade mig." sa jag och tittade på båda två.

"Jag älskar Edward, han är min bror trots allt och jag skulle göra vad som helst för honom, men Bella, håll dig borta från honom. Det är för ditt eget bästa." Viskade Alice och Rosalie nickade. Jag var förvirrad.

"Jag menar inte att snoka, men...varför?" frågade jag.

"Därför Edward är en player. Han har olika flickvänner varje vecka och vi vill inte att du ska bli sårad. Han är en sån gentleman hemma och tänker alltid på andra, men här på college och tillsammans med alla andra, är han en helt annan människa." Förklarade Rosalie.

Jag sjönk ner i min stol och visste att det var för bra för att vara sant. Jag visste att bli inblandad med honom skulle vara en dum idé.

Jag skulle hålla mig borta från Edward vad som än hände.

A/N: Hoppas ni gillade den! Skriv och berätta vad ni tyckte så kommer snart ett nytt kapitel upp. :)

Kram, Elsa 3