Ja, så det här är då en kort One-Shot om små 'scener' i Boromirs och Faramirs barndom och tonår :) Enjoy!
"Kom igen nu då, lite bättre kan du väl?"
En ung pojkes skratt följt av svagare desperata gnyenden hördes över borggården.
"Boromir, ge tillbaka den!" gnällde den mindre rösten. Den äldre pojken - Boromir - höll en liten leksaks soldat över huvudet medans han nöjt klättrade högre upp i trädet. Den yngre - Faramir - gnällde högre och försökte desperat hoppa efter sin storebror. Han tog tag i den översta grenen och försökte hoppa upp, men ramlade och landade på rumpan. Han började gråta och med ens hoppade Boromir ner och kramade honom.
"Så, så, kära bror! Här har du dockan!" s ahan och gav den lilla trä soldaten till Faramir.
"D-det är ingen docka Boromir! Det är en trä soldat!"
Boromir log.
"Såklart det är!"
Nio år senare stod samma pojkar framför trädet på borggården. Den nu tolvåriga Faramir log brett mot sin fem år äldre bror, som tittade längtansfullt bort mot en lång blond tonårsflicka som gick med nerböjt huvud med en tvättkorg i händerna.
"Oh, Boromir är kä-är!" trallade Faramir och tog sig dramatiskt över hjärtat. "Vad var det hon hette nu igen?"
"Amearen." suckade Boromir och log kärleksfullt. Faramir var inte helt säker på om det leendet var menat till honom eller till Amearen. När hon passerade förbi putttade Faramir in den ofärbereda Boromir in i Amearen, så dem landade ovanpå varandra.
"HÄLSA ATT HON FÅR DELA!" skrek Faramir medans han sprang bort, skrattandes, från dem rodnande tonåringarna.