Draco rullade över på sidan för att inte ligga på de fjättrade händerna. Smärtan efter Lucius cruciatusförbannelse dröjde sig kvar, fick benen att kännas som eld. Han såg ut genom det lilla fönstret, ut mot friheten. Där utanför gick solen ner, och en fågel skrek vemodigt. Vad har du att skrika över? undrade Draco bittert. Du har friheten, jag har smärtan, men jag skriker inte. Det hjälper inte ändå.
Han lyckades sätta sig upp mot den kalla stenväggen så att han slapp vrida på huvudet för att kunna titta ut. Där ute levde människor sina liv, liv utan smärta och hopplöshet. Det var svårt att tänka sig, han hade varit i den lilla cellen i snart ett halvår. Innan han hade fångats hade han gömt sig tillsammans med Snape, men de hade hittats. Mörkrets herre hade givit hans far, som flytt från Azkaban, fria händer att bestraffa honom för att han inte dödat Dumbledore. En uppgift som Lucius Malfoy med glädje ägnade sig åt.
Draco slöt ögonen. Även om hans far hade tagit alla kroppsliga behov ifrån honom, efter att han hade försökt svälta sig själv till döds, så brukade han sitta nästan som i dvala på nätterna, inte tänka, inte känna, bara existera. Vänta på döden, hans enda utväg ur detta helvete.
Dörren gnisslade. Han öppnade inte ögonen, han visste ändå vem det var, och vad som skulle hända. Sekunderna gick. Till slut såg han upp på sin far. "Vad vill du?" frågade han trött, även om han allt för väl visste svaret.
Lucius log och riktade sin trollstav mot honom. "Jag vill höra dig be om förlåtelse för att du vanärat mitt namn."
Draco satt tyst. Nästan allt hade tagits ifrån honom, hans hopp, hans glädje, hans livslust. Lucius skulle inte få ta det sista som fanns kvar, hans stolthet. Även om priset för att få behålla den var högt.
"Crucio."
Och alla tankar suddades ut av smärtan.
Hans skrik ekade i cellen, han önskade att han skulle dö, få slippa smärtan. I stället förlorade han medvetandet.