Kapitel 1.

Ett avlägset grönt land...(Grönland? Irland? Nej, Midgård)

Den tvivelsutan mycket stilige Sirius Black gav upp ett högt stön (som lätt kan asocieras med ett annat slags stön som vi inte ska gå inpå här) medans han långsamt, långsamt satte sig upp och med sina grå ögon förvirrat såg sig omkring i det vida, gröna landskap han uppenbarligen hamnat i.

Eller snarare, fallit rakt ner i, men det mindes han inte (ni behöver emellertid inte vänta länge, kära läsare.)

'Vid Merlins skägg, mitt huvud' tänkte Sirius och lät sitt huvud falla ner i sina händer. 'Antagligen var det ett sjuhelsikes party, eller så...'

Sirius satte sig med ens raklångt och hans långa, svarta hår flög elegant runt hans axlar. Hans ögon var uppspärrade. Han andades tungt.

"Bellatrix" mumlade han med en mörk dov röst. Minnesbilder blixtrade inuti hans huvud.

En duell, ett klantigt försök till att spela macho, en välplacerad förbannelse, ett draperi, en tonårspojke som vrålade hans namn...

Sirius förstod nu. Han var död. Och det på grund av...

"BELLATRIX!"

Sirius stod nu på fötter och vrålade ut all sin ilska och frustration, medans den uppkomna vinden, som tycks dyka upp lite närsomhelst i den här berättelsen, drog igenom hans hår. En utomstående person skulle nog tro att Sirius blivit en smula galen, men du skulle nog också bli arg om du insåg att du blivit dödad av ett draperi.

Sirius hade nyss avslutat sin lilla crescendo, när en mycket irriterad röst hördes tätt bakom hans rygg.

"Det var mig då det mest patetiska föreställning jag skådat."

Sirius vände sig snabb om och stod ansikte mot ansikte med en mycket, mycket, mycket, mycket gammal man. Han var klädd i en mörkgrå skrud med en matchande hatt och hans långa gråa skägg räkte ner till mannens knotiga knän. I ena handen höll han en lång, smal stav.

Mannen och Sirius stod och betraktade varandra misstänksamt.

"Vem är du?" frågade gamlingen till slut. "Och vart kommer du ifrån? Såna vackra människor som du finns inte i den här världen."

Sirius visste inte riktigt om han skulle känna sig smickrad eller livrädd, men han svarade ändå, för hans mamma hade lärt honom att alltid vara artig, vilket var det ända bra den gamla haggan någonsin lärt honom.

"Mitt namn är Sirius Black. Och jag föll nerfrån himlen."

Den gamle mannen gav Sirius en mycket underlig blick.

"Alltså, unge man, nog för att du ser ovanligt bra ut men jag tror knappast att du är en gåva från himmelen. Och dessutom är jag straight."

"Nej, nej! Du missförstår mig!" utbrast Sirius och viftade avärjande med händerna. "Jag ramlade baklänges igenom ett draperi, dog och föll sen rakt ner hit."

Mannen såg nu djupt skeptiskt ut och undrade i sitt stilla sinne om denne unge man var riktigt frisk i huvudet.

"Och vem är du då?" frågade Sirius, för att byta ämne.

"Jag är Gandalf Grå"

"Vilket passande efternamn."

"Kolla vem som snackar."

"Toché"

Efter den lilla munhuggningen föll tystnaden som en tjock filt emellan dom två. Mannen, som vi nu i fortsättningen kan kalla Gandalf Grå, såg upp i skyn. Sirius gjorde samma sak.

Ännu mer tystnad följde. Till slut öppnade Gandalf munnen igen:

"Vem är Bellatrix förresten? Du skrek hennes namn som om ditt liv hängde på det?"

"Det är just på grund av Bellatrix som jag inte längre har något liv." svarade Sirius och suckade bittert.

"Men du står ju här nu och pratar med mig?" sa Gandalf.

"Ja, precis." svarade Sirius.

Ännu en tystnad följde. Sirius lät blicken glida ut över det mäktiga landskapet samtidigt som en vindpust ännu en gång dök upp ur tomma intet och fladdrade hans hår på ett mycke klichévänligt sätt.

"Vad kallas den här världen, Gandalf?" frågade Sirius tillslut.

"Det här" sa Gandalf med en pompös röst och svepte en hand över en grästäckt kulle, "är Midgård."

Sirius ryckte till. Midgård? Det lätt väldigt bekant på ett mycket konstigt sätt.

"Nä, nu har jag inte tid med dig längre" svarade Gandalf. "Jag har en god vän som fyller hur mycket som helst, och jag ska komma på en inte så överraskande besök för att ge honom skuldkänslor över att han kanske har Ondskans Ring i sin ägo. Farväl, Sirius Black."

"Vänta!" utbrast Sirius och grep tag i den slitna dräkten. "Du kan inte bara lämna mig här. Och vad är det för ring du snackar om?"

"En ring?" sa Gandalf och skrattade nervöst. "Sa jag något om en ring? Det kommer inte jag ihåg."

"Jodå" hävdade Sirius. "Du kallade den Ondskans Ring."

Plötsligt grep Gandalf tag i Sirius ärm och drog honom mot sig och vässte i hans öra:
"Okej, du får följa med. Men på bara ett vilkor: Nämn inte ringen till någon. Överhuvudtaget."

Sirius ville fråga varför, men Gandalfs allvarliga ögon hade något hotfullt i dom. Och dessutom sa väl namnet Ondskans Ring egentligen allt. Så han nickade lydigt med sitt huvud så att hans lockar dansade på ett mycket sensuellt sätt (det var en av dom starkaste generna i den ärobördiga familjen Black).

Gandalf log för första gången i hela kapitlet och släppte taget om Sirius arm.

"Dåså. Då ger vi oss av då."

"Hur då?" frågade Sirius. "Vi ska väl inte gå dit?"

"Nej, nej" svarade Gandalf. "Det är alldeles för långt. Och förlåt mig är du snäll, men du ser inte ut att vara i bästa form."

"Vad ska det betyda?" frågade Sirius ilsket.

"Ingenting särskilt." svarade Gandalf och knäppte nonchalant med fingrarna. Och ut ur tomma intet, bokstavligen talat den här gången, dök det upp en mycket rucklig gammal vagn med en tillhörande gammal häst.

"Du skämtar väl?" frågade Sirius Gandalf. "Den där vagnen kommer aldrig att hålla, och hästen ser ut att falla ner och dö närsomhelst.

"Inte då" svarade Gandalf och gick fram till den mörkbruna, grymt svank ryggiga hästen och klappade dens hals så att dammet yrde. "Gamle Fjalar* här är en mycket pålitlig gammal häst. Och han är frisk och kry för sin ålder."

Varvid Fjalar gav upp en mycket högljud och långdragen hostning. Men Gandalf låtsades inte om det, utan klättrade upp i vagnen och såg ner på Sirius, som fortfarande såg skeptiskt ut.

"Nå? Kommer du? Eller du vill kanske stanna här mitt ute i ingenstans?"

Sirius suckade och klättrade upp i vagnen och satte sig brevid den gamle mannen som visslade på Fjalar som mycket, mycket sakta började röra på sig. Och så begav sig det något udda paret mot...ja, vart skulle dom nu igen?
"Du, Gandalf?" frågade Sirius. "Vart ska vi nu igen? Du sa aldrig vad stället heter?"

"Fylke" svarade Gandalf kort. "En mycket pittoresk liten by, inget att bli imponerad över. Inte byborna heller för den delen."

Tystnad följde under resten av resan. Men Sirius kunde inte låta bli att tänka på att allt det här verkade väldigt bekant.

*Japp, det är Fjalar från Bröderna Lejonhjärta :D