Tara var en ganska intelligent flicka som var duktig i skolan och alla föräldrars dröm. Hon bodde i utkanten av New York i en ganska dyr villa med sina rika föräldrar, Mr. Och Mrs. Gaze. De hade båda ärvt en stor summa pengar av någon avliden släkting och det gick ingen nöd på deras tillgångar. Vad än Tara bad dem om så fick hon det. Men hur mycket hon än önskade sig mer tid med sina föräldrar, så hade de inte tid med henne. Självklart så tyckte de om henne, men de förstod inte att deras jobb tog upp alltför mycket tid av deras liv, och att Tara kände sig mycket ensam. Det var nämligen så att i hennes skola så hade hon inte en enda vän, tvärtemot, så var hon utfryst och trakasserad av hennes klasskamrater. Hennes lärare förstod förstås ingenting. För att kunna ösa ur sig sina problem så hade hon börjat att bitvis skriva dagbok. Den här morgonen hade varit en av gångerna som hon hade skrivit några rader.

''Dag tretton, vecka tre i helvetet efter sommarlovet. Jag hatar dem allihopa. Speciellt Nike. Hon gör mitt liv till någonting som ingen borde få uthärda, inte ens hon själv. Eller jo förresten, det borde hon, den pestråttan. Igår (tisdag) så lade hon krokben för mig i matsalen för femte(!) gången på två veckor och skämde ut mig igen för hela skolan. Inte för att det spelar nån roll då, alla tycker ändå att jag är konstigare än en varulvsalien. Jag vill inte bekymra mamma och pappa med mina problem, men visst är det jäkla jobbigt. Hoppas att ingen hittar min dagbok.''

Som vanlig på morgnarna så hade hon ätit frukost själv och nästan mekaniskt plockat undan i köket och hallen, därför att hon var själv varje morgon och fick ta hand om allt själv, även om hon inte var tvungen. Hon gick ut som vanligt när klockan var åtta och skolbussen kom som vanligt och plockade upp henne. Hon försökte inte ens hälsa på chauffören, han var den suraste gubbe som fanns, enligt Taras mening. Hon gick snabbt längst bak och satte sig i ett hörn. Ingen av hennes plågoandar hade klivit på än, hon bodde längst ifrån skolan. Som tur var så bodde Nike inom gångavstånd från skolan och åkte aldrig med skolbussen. Efter halva resan så klev dock en kort, blåhårig kille som Tara kände till allt för väl. Det var Chain, som han kallades. Det var Nikes kille, och en riktig översittare. Tara sjönk ihop i sätet. Även om hon inte var rädd för honom så undvek hon helst en ytterligare förödmjukning utöver de tusen som hon redan fått tåla. Först verkade det som att han inte såg henne, men sedan flinade han och satte sig på ett säte näst längst bak, väntade i några sekunder för att öka spänningen, alla visste vad som skulle komma, och sedan satte han igång.

''Nämen heeejsaan. Här har vi alltså lilla Tara, den värsta sortens satmara. Vill du att jag ska sjunga en sång, kanske en om jordens undergång?'' Taras föräldrar trodde nämligen på att jorden skulle svämmas över om cirka tjugo år, och det hade varit ett ämne som de hade tyckt om att trycka ner henne med. Nästan alla i bussen skrattade.

''Å vad är det där? Ditt hår? Det ser mer ut som nåt som ruttnat i flera år!'' Egentligen så var det inget fel alls på hennes hår, det var faktiskt ganska fint, halvkort och svart, men självklart så måste han nedvärdera allt hon hade. Och så fortsatte det hela bussresan utan att hon sa emot, hon visste bättre. När de äntligen var framme och alla hade stigit av så stirrade hon på sin gråa, trista skola. Det såg nästan ut som ett fängelse, och efter vad Tara hade sett och hört där så tyckte hon faktiskt det mer och mer. Hon gick in, upp för en trappa till höger, gick en bit i en korridor och kom sedan fram till sitt skåp. Det var fullklottrat med en massa fula ord, finger, och annat som de hade ritat där. Hon öppnade det och tog fram sin mattebok till första lektionen. Innan hon han göra något mer så ringde det in och hon fick skynda sig till klassrummet som låg i andra sidan byggnaden. När hon kom dit så möttes hon av magisterns sura uppsyn och alla i klassen flinade smått.

''Försenad, på min ära, Tara Gaze!''

''En minut! Kom igen!''

''Men försenad likväl. Gå och sätt dig så får du en notering.'' Ilsket så satte hon sig längst bak i klassrummet och slog upp boken.

''Idag ska vi jobba på sidan 56, i kapitlet om algebra. Kom ihåg att...'' Sedan hörde hon inget mer. Nike, som satt en rad framför, tillsammans med Chain, hade kastat en papperslapp på henne och tecknade åt henne att öppna. Tara slängde tillbaka lappen istället, vilket var ett misstag, och kanske precis vad Nike och Chain ville.

''Tara! Först är du försenad och sen börjar du kasta lappar! Vad är det med dig idag?'' Hon svarade inte magistern, utan kopplade bort sin hörsel och tänkte på alla böcker hon hade läst. Det brukade lugna henne, men på senaste tiden så hade det blivit allt svårare att koncentrera sig. Nu hörde hon läraren till hälften men lyssnade i alla fall inte. När lektionen var slut så var det fem minuters rast, sedan var det språk. Tara hade valt spanska, eftersom att läraren på spanskan var den snällaste, hade hon hört. Det stämde. På de fem minuterna det var rast så hann hon gå på toa, men det var Taras andra misstag den dagen. En av Nikes tjejkompisar hade blockerat dörren med en kvast, visade det sig när hon försökte ta sig ut igen. Om det hade hänt för något år sedan, så hade hon genast brustit i gråt, men hon hade härdats av allt hon hade råkat ut för genom dagarna, veckorna, och åren. Nu tog det bara fem minuter extra för henne att sparka upp dörren. Men sen var hon ändå. Hon ursäktade sig när hon kom in på lektionen och satte sig ner, nu också längst bak i klassrummet.

''Det gör inget Tara. Estas bien?(mår du bra?)'' Frågade hennes fröken.

''Tengo canzada, pero si, estoy bien.(jag är trött, men ja, jag mår bra)'' Ljög hon. Hon mådde egentligen aldrig bra, men hon mådde bäst i spanskan, den klassen ignorerade henne bara, rena paradiset jämfört med resten av dagen, och läraren var bäst i skolan. Tyvärr så tog den timmen slut snabbt, och sen var det lunch. Det var ganska äcklig mat i hennes skola, mattanterna kunde få vilken mat som helst att bli äcklig. Idag var det fiskgratäng, fylld med massa namnlösa äckligheter. Hon åt ytterst lite, kanske lite för lite, med tanke på att hon var väldigt spinkig för sin längd. Hon var en av de längsta i sin klass, nästan 180 centimeter, ganska mycket för en tjej som gick i nian. När hon hade ätit klart och gått till sitt skåp så var det någon som hade kladdat tuggummi på det. Hon tog loss det och kastade det över huvudet utan att titta sig för. Det var hennes tredje misstag. Tuggummit hade landat rakt i håret på Nike och sökte efter förövaren. Självklart så tittade hon direkt på Tara och stegade snabbt fram till henne i sällskap av sina väninnor som såg äcklade ut.

''Nu är du körd Tara. Du tror att du är så himla cool va? Som att du äger skolan och kan göra vad du vill här...''

''Lustigt,'' Avbröt Tara, ''Det är exakt så jag skulle beskriva dig'' Tjejerna flämtade till.

''Åh, du försöker vara uppkäftig va? Nå, jag ska visa dig vem som bestämmer. Vänta bara tills jag säger åt min Chain att knyckla till dig!'' Men Taras ilska kunde inte stoppas. Det kändes som att hennes huvud skulle explodera om hon inte gjorde något. Just därför gjorde hon något. Hon höjde näven och slog till så hårt hon kunde, vilket inte var svagt. Rätt på Nikes näsa. Och blodet kom, inte så allvarligt, men det var blod. Alla tjejerna skrek och Nike såg ut att befinna sig i chock. En lärare hade förstås sett allt men inte hört något. Han tog med Nike till sjuksystern och sa åt Tara att gå till rektorn. Men självklart så skulle hon inte göra det. Allt stod klart för Tara nu. Hon öppnade först sitt skåp och tog sin penna och några papper. Sedan gick hon till ett tomt klassrum och satte sig ner. Hon tog det första papperet och började skriva.

''Du är den bästa läraren jag någonsin haft. Du behandlade mig som en prinsessa jämfört med resten av lärarna och dina lektioner är det enda som jag inte hatar med skolan. Jag är ledsen över mitt beslut men tänk inte på mig, jag har det säkert bra där jag är. Från Tara.''

Den andra lappen var svårare att skriva men när hon var klar så vek hon ihop lapparna och la dem i varsin ficka. Sedan gick hon ut ur skolan och snabbt bort mot en kiosk som låg ganska nära. Väl där så köpte hon två kuvert, några frimärken och ett litet paket halstabletter med hallonsmak. Hon la ner lapparna i kuverten och adresserade det med skolans adress och hennes spanskafrökens namn. Hon satte på alla frimärken och la brevet i en postlåda. Sedan tog hon en halstablett och ställde sig och väntade på bussen. När den tillslut kom så hade det börjat regna och Tara hade blivit hyfsat blöt. Hon åkte ut ur staden totalt, ut på landsbygden och till några stora klippor som var ett populärt picknickmål, hon hade faktiskt varit där med sina föräldrar när hon var liten, men det var längesen. I och med att det regnade så fans det inget folk där, så det var lätt för henne att gå bort till klipporna och börja klättra upp. När hon nådde en av topparna så var hon ganska andfådd och satte sig ner och vilade. Efter en stund så reste hon sig upp och tittade ner. Hon hade valt att klättra upp på en av de högre topparna, och det var väldigt långt till marken. Hon ställde sig på kanten och sträckte ut armarna, kände vinden och betraktade den vackra vyn.

''Hallå! Vad håller du på med?'' En kille i nittonårsåldern hade kommit upp på toppen.

''Jaa'', sa Tara sarkastiskt, ''Jag ska se om jag har lärt mig simma än.''

''O vad rolig du är. Seriöst, vad sysslar du med egentligen?'' Tara suckade.

''Inget du behöver bry dig om precis.'' Killen fnös. Han satte sig ner och fortsatte att betrakta Tara. Hon suckade igen och vände sig bort. Sedan sa hon tonlöst:

''Du, jeppen, var vänlig och titta bort en stund.''

''Varför då?'' sa han med trots i rösten, kanske för att hon kallade honom för jeppe.

''Se det som en livsgåva.'' Killen skrattade åt vad hon sa.

''Och om jag vägrar då?'' Tara fnissade lite, och svalde.

''Då får du skylla dig själv.'' Sedan hoppade hon.

Mrs. Gaze hade nyss kommit hem från jobbet för att hämta en nyckel som hon hade glömt. Då ringde hennes mobiltelefon, samma gamla tråkiga signal som hon aldrig brydde sig om att byta. Hon svarade och möttes av skolrektorns släpiga röst.

''Mrs. Gaze, jag är tvungen att informera er om er dotters uppförande som har varit opassande hela dagen. Hon har idag kommit försent till inte bara en utan två lektioner och på en utav dessa också kastat lappar på sina klasskamrater. Senare på dagen så påträffades hon i en korridor av en av våra lärare just i den stunden som hon nästan krossade en av våra andra elevers näsa. När hon sedan ombads att gå till mitt kontor så har hon istället gått till kiosken, och sedan stigit på en buss.'' Mrs. Gaze's reaktion var otydlig. Hon var förvånad och arg, till och med lite orolig över Taras beteende.

''Hon har inte kommit hem. Vart kan hon vara?´´ Rektorn hade ingen aning och sade adjö till Mrs. Gaze och lade sedan på. Hon övervägde att ringa till sin man. Men sedan så tänkte hon att deras dotter kunde ta hand om sig själv, så hon åkte istället tillbaka till sitt jobb. Samtidigt så tog sos emot ett samtal från en ung kille sa sig ha sett en tjej slänga sig nerför en klippa. När ambulansen anlände på platsen möttes de dock av en obehaglig syn, och när de såg flickans tomma blå ögon, så förstod de att hoppet var ute. De enda tillhörigheterna hon hade på sig var några mynt, en ask halstabletter, och ett brev, som det stod ''Till mamma & pappa'' på. Den dagen var det inte många som grät, men två föräldrar gjorde det i alla fall, och deras tårar räckte gott och väl till hela staden. Nästa dag var det också en lärare som grät, först när hon fick höra om den hemska nyheten och sen ännu en gång när hon läste brevet hon fick. Det andra brevet fick Mr. och Mrs. Gaze läsa först efter att brottsmyndigheten studerat det.

''Mamma och Pappa. Jag älskar er, och jag vet att ni älskar mig, men tiden ni aldrig gav mig kan jag inte få nu. Livet var aldrig något som passade mig särskilt bra, och jag har valt min väg nu. Under min säng finns en bok. Koden på låset är ett, fem, tre, och jag antar att ni borde läsa det som står där. Kanske så ses vi igen. Kanske. Förlåt mig.''

NP: Jaah.. Vad tycker ni? Undrar om det ens är nån som kommer läsa men hoppas iaf det^^ Nästa kapitel blir om, hmm, nä det säger jag inte... Men snart blir det HP!