Så det här är min första fic som jag började skriva på för ett bra tag sedan. Det första kapitlet är rätt kort, men jag lovar att de blir längre :) Jag hoppas att ni kommer att tycka om den, det kommer att hända mer och bli intressantare snart :)

Ska inte babbla mer, R&R! :D

Hermione har spenderat den mesta tiden av sommarlovet i Frankrike på stränderna, så hon har blivit ganska så solbrun. För att hennes hår inte skulle bli blekt av solen så har hon använt en solhatt, och det har nu blivit ganska mörkt, nästan svart. Men mest tack vare att hon tonat det mörkare.

I Frankrike tvingade hennes mamma på henne att gå till en specialist på hårklippning, så att hon skulle få ordning på det, som hennes mamma sa. Så nu är håret klippt nedanför axlarna, med en snygg upptrappning, och med en snedlugg. Efteråt måste hon faktiskt erkänna för sig själv att det blev riktigt bra.

När hon fyllde år fick hon en plattång i present, och den använder hon praktiskt taget varje dag. Håret blir snyggare och det är lättare att borsta igenom.

Hon har även på den tid hon ägnat i Frankrike utvecklat ett större intresse för konst, och använder den mesta tiden av hennes ledighet till att sitta och skapa i hennes sketch-block.

Hon har redan på bara några månader fyllt nästan nio olika block med bilder och teckningar av alla de slag. Hon är inte dålig heller, utan väldigt bra. Under lovet har hon undrat en massa gånger hur hon inte kan ha upptäckt sin talang tidigare, och samma svar kommer alltid upp; Hon går inte på en vanlig skola där man har bild en gång i veckan, utan hon går på en skola för trollkarlar och häxor. Svaret var inte svårare än så.

Men hade hon inte varit en häxa skulle hon nog ganska säkert sökt till en konstskola, och kommit in.

Just idag hade hon haft mycket tid åt sitt skapande eftersom det ösregnar ute. Hon blev precis klar med en skiss på Harry och Ron ur hennes favorit perspektiv (A/N lägg märke till att är en mugglar konst så bilderna rör inte på sig).

Innan lovet gick ett rykte om att Hermione var olyckligt kär i Ron, men som inte älskade henne tillbaka. Hermione visste inte vem som spridit ryktet, så hon lät dem tro att det var sant. Egentligen var hennes känslor för Ron (och Harry också, för den delen) är inte sådana känslor, och hon älskar dem bara som bröder. Bröder som hon skulle kunna gå genom eld och vatten för att skydda. Och hon visste att dem kände likadant som henne.

Dagen började att närma sig sitt slut och hon bytte trött låt på Mp3:n till Alicia Keys låt No one.

Hon nynnade låten tyst för sig själv och började skissa på en ny bild i den alltmer fulla blocket.

Några av hennes skisser har hon satt upp på väggen, dem föreställde bl.a. henne själv med hennes föräldrar samt en med Harry och Ron som log stort och stålande mot henne. När hon fick tid och lust skulle hon göra varsin teckning som föreställde dem själva och en annan med dem alla tre tillsammans, så att dem skulle ha något minne av henne om dem skulle skiljas åt någon gång.

Låten tog snart slut och hon lyssnade på den en gång till.

Snart var lovet slut och därför var hon till Hogsmeed (Ingen aning om hur det stavas) i morse och hennes mamma betalade själv för alla böcker och saker som hon behövde till skolarbetet. Vilket var konstigt, för senaste gången hon gjorde det var när hon började första året på Hogwarts, för sen hade hon fått klara sig själv med hjälp av veckopengen. Men hon antog att hon bara ville vara snäll, det brukar ju vara föräldrarna som betalar för deras barns skolsaker.

Låten tog ännu en gång slut men den här gången lyssnar hon på Robbie Williams låt Angels.

Hermione saknade Harry och Ron och längtar tills hon kan åka till King´s Cross Station och äntligen få tillbringa lite tid med dem igen. Än är det några dagar kvar tills den dagen kommer, men det går ganska snabbt om man bara inte tänker på det så mycket och har kul, tiden brukar gå fortare då.

Sjätte året skulle komma och gå precis som de andra åren gjort före det. Och i år skulle hon vara prefekt också, vem kunde inte gissa det? Hermiones föräldrar var väldigt stolta över henne även om dem inte fattade vad det innebar att vara prefekt på Hogwarts.

När bilden är ungefär halvfärdig ropade det någon på henne från undervåningen.

"Hermione, kan du vara snäll och komma ner?" ropade Hermiones mamma.

"Kommer!" ropade hon tillbaka.

"Vi sitter i vardagsrummet."

Hermione reste sig från sängen och går ner för trappan. Hon svängde av i hallen för att komma till vardagsrummet. Därinne satt både hennes mamma och pappa i varsin fåtölj. Mellan dem båda fåtöljerna stod en soffa och framför soffan stod ett litet, lågt bord med glasskiva.

Hermiones pappa klappade på soffan och sa:

"Kom och sätt dig här gumman."

Hermione gick långsamt fram till soffan och satte sig försiktigt ner. Det var något med hennes föräldrars allvarliga ansikten och tystnaden som gjorde henne orolig. Hade hon gjort något galet/dumt? Läxorna från skolan hade hon ju gjort, så varför ser dem ut så där? Vad hon vet har hon inte haft sönder något, hon har ju praktiskt taget bara varit inne på sitt rum sen dem kom hem igen. Kan det vara det som är felet?

"Jo det är en sak vi skulle behöva berätta för dig", började hennes pappa.

Jag visste att jag inte skulle ha köpt den där dyra balklänningen! tänkte Hermione förtvivlat. Nu tycker dem att jag bara slösar bort pengarna på något jag knappt kommer att använda och så vill dem att jag lämnar tillbaka den imorgon för att vi har ont om pengar! Och jag som tyckte om den så mycket!

Hermione sitter som på nålar och väntar på fortsättningen.

"Vi har nog väntat lite länge på det här ögonblicket och skjutit upp det så länge det går, men du borde få reda sanningen nu", hennes mamma gjorde en paus som om hon ändrade sig lite och inte ville berätta.

Ånej! Kommer jag att få ta del av ett sådant snack som alla oroar sig över att dem måste vara med om? Att alla våra pengar är slut! Åh, klänningen kommer att åka först, vad kommer vi behöva sälja sen? Måste vi flytta?

Ett krig pågick inom Hermione men hon sa ingenting. Bara satt och väntade otåligt på att sanningen skulle komma fram. Bara dem sa någonting!

"Hrm, hrm", hennes pappa harklade sig. "Jo, du förstår att det vi kommer att berätta är väldigt viktigt, så du får inte döma oss innan vi berättat klart, vi hoppas att vi inte varit dåliga föräldrar."

Ni har inte varit men kan bli om ni vill sälja min klänning, som jag är väldigt stolt över! Inte för att den var dyr utan för den var så vacker, och silket var så svalt och skönt att ha på sig. Men jag ångrar inte att jag köpte den. Den får ni inte ta ifrån mig!

Hon kastade arga tankar mot hennes föräldrar – som om dem skulle kunna höra dem.

"Ja, det är väl lika bra att bara säga det rakt ut, det finns väl ingen anledning till att dra ut det något mer", Hermiones mamma suckade.

Ja, sucka på, tänkte hon, min klänning stannar där den är. (A/N det är inte meningen att hon ska låta sur, om det verkar så).

"Hermione du är adopterad."

Hermione blev helt ställd och hejdade sig själv mitt i en elak mening till föräldrarna.

"Så. . . jag får behålla klänningen?"