Hallådär! Tänkte testa på något nytt och ÖVERSÄTTA en fan fiction! Originalet är skrivit av idon'tedit , en supertalangfull själ. Jag tycker VERKLIGEN att ni ska kika in på hennes sida och slänga ett snällt meddelande, en review eller läsa hennes fictions. Verkligen underbart bra och hon förtjänar verkligen att vara på min "Favourite Author's list"! Check it out! Hi there! I thought I should try something new and TRANSLATE a fan fiction! The original is written by
SUMMARY:Börjar i skogen i New Moon. Följer boken i många stunder, men vandrar avsevärt mycket ifrån den i andra. Bella blir bortförd men överlever av en seriemördare, vilket förändrar hennes liv drastiskt.
Kapitel 1
Träden närmade sig mig när hans ord slutligen sjönk in. Han stack, och han ville inte att jag skulle följa med honom. Förutom det sade han att han inte älskade mig och att han aldrig hade gjort det, detta hade varit en sorts lek, men nu var han trött på att leka. Jag kunde inte komma upp med några ord, mitt sinne stannade helt enkelt av. Jag hörde honom säga att det skulle vara som om han aldrig hade existerat, men det var som om att höra honom genom vatten. Orden verkade förvrängda och avlägsna, som om min hjärna vägrade att förstå dem.
Han sträckte sig ut för att hålla fast mina armar och jag trodde ärligt talat att han skulle kyssa mig. Jag lät mina ögon stängas när jag kände hans kalla läppar på min panna, men det var ett misstag. Vinden som smekte mitt ansikte var den enda ledtråden till hans avfärd. Jag öppnade ögonen och försökte spåra vart han hade gått, men ormbunkarnas rörelser hade redan stannat av framför mig och suddade ut alla ledtrådar till vart han var. Utan att tänka började jag röra mig framåt.
Jag ropade efter honom medan jag vandrade djupare och djupare in i skogen till ingen nytta. Jag visste innerst inne att han var borta och att jag sökte efter något jag aldrig skulle hitta, men jag kunde inte sluta försöka. Om jag slutade försöka hitta honom skulle det verkligen betyda slutet. Min kropp kämpade för att låta mig fortsätta. Jag skakade, men jag kunde inte riktigt förstå om det var på grund av kylan eller det som just hade hänt. När skogen blev mörkare började jag att snubbla. Jag fortsatte att dra mig upp, ignorerade smutskakorna på jeansen och stenarna som började skära in i mina händer. Men när jag föll över en rot i den nästan kolsvarta skogen stannade jag på marken.
Jag visste att det var dags att ge upp. Han skulle inte komma tillbaka och jag skulle inte magiskt hitta honom. När jag slutligen lät det sjunka in förlorade jag greppet. Jag slutade se världen runt omkring mig. Jag slutade att känna någonting. Jag kände inte smutsen under mitt ansikte eller roten som trycktes in i min rygg. Jag kände inte regnet som jag hörde smattrade mot min kappa. Det enda jag kände var en filt av tomrum som pressades ner över mig och dränkte allt under den.
Jag vet inte hur länge jag låg där på skogens golv. Jag vet inte om jag sov eller om jag endast var där. Jag kunde höra regnet falla över mig i vad som kunde varit timmar eller dagar eller kanske bara minuter, jag kunde inte urskilja det längre. Någonstans i allt detta började jag höra skogens djur komma till liv. Det var en uggla i ett träd nära intill och jag kunde inte hjälpa att tänka att hans låga klagan till läte var ett svar till att iaktta mig. Jag hörde ett djur vilkets storlek jag inte kunde urskilja som sniffade runt mig, men jag kände ingen rädsla i vad det skulle kunna göra.
När jag tillät min hjärna att ta in mer ljud insåg jag att jag kunde höra människors röster. De var inte nära intill och jag var inte säker på vad jag hörde att de sa och jag brydde mig inte riktigt om varför de var i skogen när det var så mörkt ute.
Jag hängde på kanten av min icke-sömn i ett tag till innan rösterna var nära nog för mig att urskilja vad de sa. Jag kunde höra flera olika röster som ropade på mig. Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att jag borde svara dem, men jag kunde inte hitta min röst någonstans. Jag hörde djuret snörvla igen och jag var ganska säker på att djuret var precis intill mig nu. Den logiska delen av min hjärna vilken knappt var vaken sa till mig att detta var osäkert, men jag kunde inte få mig själv att oroa mig. Ljudet försvann så småningom. Kanske trodde djuret att jag redan var död.
"Bella?", sade en djup röst ovanför mig i närheten.
Detta var annorlunda från ropen jag hört innan. Detta var igenkännandet av att ha hittat mig. Jag borde ha sagt något till mannen, eller bara kollat på honom, men jag låg kvar på marken.
"Okej," sade rösten i en förvirrad ton och sedan kände jag en lätt bris och en omfördelning av min vikt, vilket tydde på att han hade lyft upp mig.
Jag borde varit upprörd over att någon okänd man lyfte upp mig som praktiskt taget kunde ta mig vart som helst. Kanske fanns det verkligen ingenting som spelade någon roll för mig längre. Mannen fortsatte att bära mig och när han rörde sig framåt kom de andra rösterna närmare mig.
"Jag har henne!", ropade mannen och de andra ropen efter mig dog bort.
Efter några sekunder var jag omringad av manga röster. De frågade alla olika frågor, så jag slutade att lyssna på dem. Genom kaoset hörde jag Charlies röst komma närmare mig.
"Jag tar henne," hörde jag honom säga i en sträv röst innan min vikt skiftade.
Jag ville säga åt honom att sätta ner mig. Att jag kunde gå så att han inte tvingade sig själv att bära mig, men jag kunde fortfarande inte hitta min röst. Jag var inte säker på att jag kunde gå även om jag försökte. Jag hörde Charlies steg stanna av och snart låg jag på en plan yta. Jag ville inte öppna mina ögon, men jag var ganska säker på att jag låg på soffan. Filtar lades över mig och sedan kände jag två fingrar på insidan av min handled.
"Bella, kan du öppna ögonen för mig?" frågade en okänd röst mig och förvånande nog löd jag.
Jag såg en vagt bekant doktor framför mig och mitt hjärta gjorde ont när jag såg att det inte var Carlisle. Han var bara en annan påminnelse om familjen som hade övergett mig. Jag följde pennans ljus med blicken som han bad mig och jag lät honom ta min temperatur, men jag pratade inte med honom.
"Hon verkar vara semikatatonisk, men tekniskt nog är hon frisk." sade mannen. "Hon bör vila och jag kommer för att se till henne igen imorgon."
"Tack Dr. Gerandy," sade Charlie mjukt när jag lät mig själv glida under filten av tomrum igen.
Jag nådde ytan av det konstiga tomrummet nästa morgon för att mötas av en annan grad av tomrum, i en annan utsträckning. Jag kunde se och höra vad som pågick runt mig, men jag brydde mig fortfarande inte. Jag var självmedveten nog att dra mig upp från soffan i vardagsrummet och dra mig själv upp på övervåningen och in i mitt sovrum. Jag hann knappt till sängen innan jag föll tillbaka i min svarta dvala.
Tillfälliga tankar flöt genom min hjärna, men de var alldeles för smärtsamma för att låtas ställas in. När snabba tankar på Edward flimrade till så tryckte jag ner dem och tvingade min hjärna tillbaka in i det mörka.
Jag var någorlunda medveten om att det var människor som kom in och ut i rummet, men jag svarade inte de ljuva rösterna som svävade någonstans över mig. Någonstans var jag medveten om att Dr. Gerandy hade återvänt, men jag lyssnade inte för att få reda på vad han sa till Charlie om mitt skick. Det borde inte varit något viktigt dock, för han verkade aldrig komma tillbaka igen. Charlie kom in och ut och jag pratade inte med honom heller. Han verkade upprörd, så när han satte ner en skål med soppa tvingade jag mig att äta.
Snart verkade min tystnad bli för mycket för Charlie. Renées gälla och oroliga röst hördes när hon fixade lakanen runt mig. Hennes ansikte brukade flyta mellan taket och mitt men jag tänkte inte på henne. Jag kämpade för att vinna striden med att få tyst på de smärtsamma tankarna helt; så att underlätta för de runtom mig var inte högprioriterat.
Jag hade slutat att förstå vilken dag det var, men det verkade som om jag hade legat i samma kläder jag hade haft på mig i skogen den där dagen i fem dagar nu. Det var i alla fall vad Renée sa när hon drog mig upp ur sängen och tvingade mig att börja stappla mot badrummet. Hon satte på duschen och började dra av mig kläderna, utan reson till mina klagomål.
Hon tvingade mig in i duschen och mellan chocken av det kalla vattnet och bristen på stöd jag hade var jag tvungen att vakna upp nog för att hålla mig uppe på eget bevåg. Renée stängde skjutdörren av glas, sa till mig att hon väntade i mitt sovrum och att mina kläder låg på handfatet, väntandes. Jag snubblade blint genom det som brukade vara mina duschvanor, chockad av hur främmande alla handlingar kändes.
Jag var färdig med min nästan iskalla dusch och drog på mig mjukisbyxorna och linnet Renée hade lagt fram på handfatet. Efter jag hade satt upp mitt hår i en slarvig knut vaggade jag tillbaka in i mitt rum. Jag var vaken men kunde inte känna några känslor, förrän jag gick över tröskeln till mitt rum och såg mina föräldrar packa ihop mina saker i två stora svarta väskor. En vass ilska stack igenom dimman som nu var mitt liv och fortsatte framåt utan reson.
"Sätt ner mina grejer!", skrek jag till dem när jag sprang in i rummet.
"Lugna ner dig Bella", sade Renée lugnt och fortsatte att försöka packa ner mina grejer.
"Vad tror ni att ni håller på med?", skrek jag när jag började riva mina kläder ur deras händer och kastade dem på golvet.
"Vi packar dina saker", sade Renée som om hon försökte förklara något för en förvirrad gammal dam.
"Jag ser det", morrade jag. "Varför gör ni det?"
"Du ska till Florida för att bo hos din mamma", sade Charlie buttert från andra sidan rummet.
"Det ska jag verkligen inte!", skrek jag åt honom, tog kläderna från hans händer och kastade dem på sängen. "Sluta röra mina grejer! Jag ska ingenstans!"
"Att vara här är inte bra för dig", sade Charlie mjukt. "Du har praktiskt taget varit i koma i flera dagar, Bella."
"Jag tänker inte flytta", sa jag tyst och till min rädsla kände jag att tårarna var på väg. "Jag v-v-v-vill stanna här."
Jag kollapsade på mitt badrumsgolv och lät snyftningarna ta över mig. Jag försökte att fokusera på det mina föräldrar sa, när jag var säker på att det var viktigt för mitt öde, men jag kunde inte stoppa tårarna som hade mig i ett hårt grepp. Renée hjälpte mig upp i sängen och täckte över mig med ett täcke. Det verkade som om diskussionen var över för nu.