Varför?

Igår var jag ett fritt land.

Vad hände med det?

Min kind ömmade där den vilade mot den sträva färgglada mattan och näsan var igentäppt av torkat blod. Det var tyst. En avlägsen klocka hördes men i övrigt gick det inte att urskilja några andra ljud. Jag var inte säker på att jag kände av mina revben längre. Själva ansträngningen att andas eller svälja var besvärlig men det gick. Väldigt långsamt lät jag handen gå över mattan samtidigt som mitt ena ben rörde sig smått. Benen och armarna fungerade, tack och lov. Prövande hävde jag mig några centimeter från mattan innan jag försiktigt öppnade ögonen.
Ett par kalla blåa ögon mötte min blick, de var i samma färg som det ariska idealet. Med en flämtning flyttade jag mig bakåt, millimeter för millimeter. Det högg till i mellangärdet men jag vågade inte yttra mig.
"Är du hungrig?" frågade ägaren till ögonen.
Frågan ställdes av en man med blont bakåtslickat hår och han hade placerat sig på en grön fåtölj, min fåtölj närmare bestämt. Tonen var korthuggen men inte helt utan värme. Var det någon baktanke med själva frågan? Min blick gick mot märket på den mörkgröna uniformen, symbolen för den nye ledaren över Tyskland.
Sedan lade jag märke till revolvern som vilade i soldatens hand. Ett svart blänkande vapen som kunde avsluta människors liv med ett simpelt tryck med pekfingret. Mannen var lika van vid den som en bonde sår sin säd. Det syntes på det säkra greppet. Jag skakade på huvudet varpå mannen reste sig.
"Bra."
Pistolen lades på bordet men mer hann jag inte notera innan den tunga stöveln träffade mig i magen. Ett djurlikt gnyende lämnade mina läppar. Själva lätet påminde om skällande rävar. Jag kröp ihop i fosterställning och höll armarna kring magen för skydd mot eventuella sparkar. Andetagen var ansträngda.
"Erkänner du dig besegrad?"
Inte det där igen, nej, det var otänkbart. Någon skulle väl komma, det gällde bara att vinna tid. Storbritannien eller Frankrike, de hade lovat mig att komma med hjälp. Min blick var fokuserad på den andres ansikte som var spänt av koncentration.
"De kommer, de kommer sparka skiten ur dig."
Varför darrade och väste min röst på det här sättet? Var jag inte starkare än såhär? Mannen såg bister ut när han grep tag om min krage och drog upp mig på fötter. Jag försökte klösa honom men det fungerade inte. Istället ledde han mig till ett fönster och öppnade det. Luften var tjock av krutmoln, blod och skrik. Synen var inte sällsynt, det här hade jag sett förut men motståndet var förödande. Tyskarna vällde in utan större problem medan folket avrättades. Nya kroppar täckte de som redan låg på marken. Mina läppar darrade och händerna knöts ihop.
"Tyskland har inte blomstrat såhär mycket på länge. Hur skulle ditt folk kunna stå emot vår återvunna styrka?"
Rösten var låg, len och hördes tätt intill mitt öra. Jag kunde känna värmen från andedräkten. Min första reaktion var att vända mig mot honom. Den andra handlingen var helt enkelt en skallning. Jag övervägde att knäa honom också men beslöt mig för att ta chansen. Om jag bara kunde hämta hjälp, ta mig ut, då skulle det lösa sig. Mina ben fungerade automatiskt och jag tog mig förbi vardagsrumsbordet ut till hallen innan ett skott avfyrades bakom mig. Smällen var skarp och jag föll ihop.
Dörren framför mig öppnades av en lång man som bar en beigefärgad rock med en stjärnsymbol över bröstkorgen. Håret hade ungefär samma färg som rocken medan ögonen var djupblåa. Det sedvanliga leendet blev bredare då våra blickar möttes. Han, skulle han hjälpa mig? Det lät otänkbart. Hur många gånger hade vi inte varit i krig med varandra?
"Hj...hjälp mig. Snälla." sa jag och lät min darrande hand röra vid den bruna stöveln.
Ögonen sved och läpparna kändes salta. Gud vad patetiskt att han var tvungen att se mig såhär. Stöveln rörde sig bakåt innan den naglade fast min hand mot golvet. Ljudet jag åstadkom verkade driva den andre vidare och trycket blev hårdare.
"Kamrat Polen, kommer du bli ett med moderlandet, ja?"
"I helvete heller!"
"Ah."
Stöveln togs bort och mannen ställde sig på huk. En behandskad hand rörde vid mitt ansikte men jag ryggade tillbaka varpå handen drog mitt hår bakåt så att våra ögon möttes igen.
"Du kommer bli min igen, kamrat Polen."
"Ryssland, se till att han lugnar ner sig."
Tysklands röst var nära och när jag tittade åt sidan ur ögonvrån stod blondinen precis vid dörrkarmen som avgränsade till vardagsrummet. Vad innebar det här? Varför lät han Ryssland hållas? Var de inte fiender? Var de allierade nu? Nej, om så var fallet skulle Frankrike och Storbritannien få enorma problem. Deras hjälp skulle kanske inte gå igenom trupperna.
"Ja, Tyskland. Stygga pojkar ska bli straffade, ja?"
Kommentaren fick mig att vända uppmärksamheten mot den andre. I samma stund kände snarare än såg jag hur Ryssland grävde i såret som uppkom i min skuldra. Jag flämtade efter andan och försökte kväva mina egna skrik genom att bita hårt i underläppen. När jag frenetiskt försökte vifta undan honom trycktes den bloddränkta handen mot mitt ansikte.
"Ska vi ge oss, kamrat Polen? Eller vill du leka lite till?"
Handen togs bort men allt jag gjorde var att ge ifrån mig skälvande snyftningar.

Fönstret i vardagsrummet var fortfarande öppet när vi gick in dit igen. Jag kände mig fortfarande skakig och det var svårt att röra fingrarna ordentligt. Mina ben kändes svaga men jag kämpade för att inte falla ihop. Det nöjet skulle jag inte ge dem. Nej, jag kunde inte ge upp. Vad Ryssland än utsatte mig för kunde jag säkert hålla ut.
"Ah, nostalgiskt, kamrat Polen, kommer du ihåg senast vi hade det såhär?"
Jag såg på honom och märkte att mannen riktigt lyste upp. Väggarna, möbleringen och bokhyllan tycktes vara av stort intresse. Han såg sig omkring i vardagsrummet som om han övervägde ett husköp, vilket i och för sig tycktes stämma. Tydligen verkade han inte riktigt bry sig om bristen på svar på frågan då han fortsatte prata medan blicken gick mot det öppna fönstret.
"Ja, även skriken är detsamma."
Tyskland gick mot köket men stannade halvvägs för att sedan vända sig om. Ansiktsuttrycket var stelt och avslöjade inte mycket av vad han egentligen tänkte. Eller rättare sagt, det avslöjade ingenting.
"Har du ätit?"
"Nej."
Blondinen iakttog oss, nickade och gick sedan in till köket. Vid nämnandet av mat insåg jag hur hungrig jag egentligen var. Tidigare hade kroppen varit upptagen med att berätta för mig hur stor skada alla sparkar och slag hade gjort.
Ryssland grep tag om kragen på min skjorta medan leendet tycktes bli bredare.
"Kamrat Polen, tänk att ett litet land som du alltid är i vägen."
"Är det hämnd?" slängde jag ur mig.
Rösten var alldeles för darrig för att tas på allvar.
"Hämnd är ett fult ord, kamrat Polen."
"Vad är det du vill? Du, du kommer till mitt hus, du trampar på mig och..."
Längre hann jag inte innan den andre avbröt mig.
"Ja, jag hade glömt hur envis du var, kamrat Polen."
"Jag är så självständig nu! Mitt folk kommer aldrig ge upp."
Jag började streta emot det hårda greppet men Rysslands ena knä kördes in i min mage med en sådan kraft att jag sjönk ihop och drog efter andan. Mina händer höll krampaktigt tag om den andres bröstkorg medan min blick inte fokuserade ordentligt.
"Du är för högljudd min vän."
Tonen var lättsam och jag lade märke till att mannen grävde fram något ur rockens innerficka.
"Vi kan inte låta hundar gå lösa, ja?"
Ett hundhalsband av läder placerades runt min hals. Sedan släppte han taget och den här gången vek sig benen under mig.
"Jag är så inte en hund." väste jag fram.
"Håå? Men kopplet passar dig väl, kamrat Polen."
Mannen såg på mig för att sedan gå mot fönstret vilket gjorde att jag tvingades upp på fötter igen och följa efter. Det var ren viljestyrka att jag ens tog mig upp. Inte nog med att Tyskland hade mörbultat min kropp, nu förnedrade Ryssland mig på värsta tänkbara sätt.
"Jag kommer så inte bli en del av dig."
Det kom inget svar, istället drog mannen hårt i kopplet så att det stramades åt kring halsen. Därefter sparkade han mot mitt knäveck så att jag ännu en gång föll ihop. Mina fingrar gick automatiskt mot hundhalsbandet samtidigt som Ryssland tryckte ner mitt huvud med ena handen. Kroppen skakade.
"Varför, kamrat Polen? Hör du skriken, ja? Det är ditt folk som skriker, inte mitt, inte kamrat Tysklands, utan ditt."
"Vi...vi...är, ah, själv...ständ...iga."
"Åh? Vet du vad kamrat Tyskland tänker göra med ditt folk, ja?"
"Gah, nn."
"Åhh, jag tror att han kommer göra ett bra jobb. Lika bra som det du gjorde mot mitt folk, ja."
Ögonen såg helt kalla ut och det lugna leendet fanns inte där. Det här var illa, nej, det var en katastrof.