Den bleka flickan

Amanda Black stod utanför en skamfilad ytterdörr. Den en gång svarta färgen hade flagnat och det lilla svarta som var kvar hade blekts av solljuset. Hon tog ett djupt andetag och knackade på. Reaktionen var omedelbar. På andra sidan dörren hördes genast flera hundar skälla argt och sedan en man som skrek åt dem.

"Håll klaffen era eländiga kräk!" Dörren öppnades och en sömndrucken man stod i öppningen. Trots att klockan var över tre på eftermiddagen så såg det ut som om mannen nyss hade vaknat. Han stank av cigarettrök blandat med sprit och han bar smutsiga, nerfläckade trasor till kläder. Amanda ryggade tillbaka och klev ett litet steg bakåt, men hon samlade sig på en gång.

"God dag herrn, jag heter Amanda Black och jag kommer ifrån en skola som heter Hogwarts. Om ni har läst brevet som jag skickade er så vet ni att jag är här för att prata med er dotter om skolan." Allt sade hon snabbt och gällt. Han måste ha känt min nervositet, tänkte hon spänt. Men mannen verkade inte lägga märke till särskilt mycket alls. I själva verket stod han bara stilla och hickade, och det tog ett tag innan han ens registrerade det Amanda hade sagt.

"Aha", andades han och Amanda kände den alkoholtunga andedräkten i ansiktet, "du är den där Professorn" Muttrade mannen. Han hade en ironisk ton när han uttalade det sista ordet.

"Ja, som sagt…", Amanda kom av sig "Um, juste. Skulle jag kunna få prata lite med er dotter? Mira, heter hon inte så?" En duns inifrån fick mannen att hastigt vända sig om.

"Mira, kom hit!" Skrek han, och en hund gnydde någonstans inifrån. Mannen gick iväg in igen och en kort stund senare visade sig en blek, blond flicka i dörren. Kläderna hon bar måste ha varit en skoluniform en gång i tiden men nu var den blek och urtvättad. Matchande till ytterdörren, tänkte Amanda.

"Hej Mira", Sa hon och tog flickans hand, "jag är professor Amanda Black och jag kommer från en skola som kallas Hogwarts. Har du läst brevet som jag skickade dig?" Flickan skakade på huvudet. Amanda kände sig en aning bekymrad men fortsatte.

"Kan vi gå in och prata en stund?" Flickan skakade ännu häftigare på huvudet.

"Men skulle vi kunna ha en promenad då?" Flickan såg sig om in i huset och nickade.

"Så bra." De gick ned för yttertrappan och fortsatte längst vägen. Amanda lade märke till att flickan verkade spänd och hon ryckte till vid varje högt ljud. Vad har de gjort med henne? Undrade Amanda förtvivlat.

"Så du sa att du inte läst ditt brev, fast vi skickade så många?" Flickan skakade på huvudet.

"Nej, far sa att de inte var till mig." För första gången pratade flickan. Rösten var hes, som om den inte använts på ett tag.

"Åh, jaså. Men jag kan lova dig att de var det. Här har jag ett till dig." Amanda tog ett ur sin jackficka och gav det till Mira. Flickan öppnade det och läste igenom det först långsamt, och sedan en gång till lite fortare. Hon såg upp på Amanda med stora ögon.

"Är det sant?" undrade flickan, "Är jag en häxa?" Amanda log och nickade.

"Men hur kan ni vara säker på det?" Flickan såg tvivlande på professorn.

"Jag kan tänka mig att du någon gång förut har fått något underligt att hända? Något som inte haft någon logisk förklaring." Flickan tänkte efter en stund och nickade sedan.

"Ja, då bevisar det att du faktiskt är en häxa." De satte sig på en bänk nära en gräsplätt med massa buskar och träd. Flickan såg lite gladare ut nu när de satte ute i solen. Hennes långa, toviga hår lekte i den friska brisen.

"Så får jag komma till er skola? Slipper jag bo hemma?" Frågade flickan förhoppningsfullt.

"Om du vill det så." Svarade Amanda. Flickan nickade ivrigt och för första gången sedan de träffats log Mira.