En avslutad historia
Ännu en avslutad historia, ännu ett farväl. Lily höll boken i handen, ömt som om det var den verklige Harry och inte bara boken om honom. På hennes kinder syntes fortfarande spår av salta tårar, och ett sorgset leende prydde hennes ansikte. Hon ville så gärna vara där, tillsammans med personerna från framtiden. Hon var så stolt, men ännu större kändes känslan av saknad. Aldrig skulle hon kunna göra mer för sin son än att läsa om det. Allt det mörker som följde honom skulle han få utstå ensam.
Så skakade hon på huvudet. Nej, det var fel. Harry var inte ensam, han var omgiven av underbara vänner som älskade honom. Som han älskade tillbaka. Och Lily hade då verkligen gjort saker för honom! Det faktum att han skulle fortsätta leva tack vare hennes offer… Tanken både värmde och var fruktansvärd. Men allt det var hon tvungen att acceptera. Det var delar, viktiga delar av Harrys liv.
Lily tittade ner på de sista sidorna igen. Hon log vid tanken på att Harry döpt sina barn efter henne själv och James. Och Dumbledore! Till och med Severus, fast han avskytt honom så… Förlorad i tankar och minnen tittade hon frånvarande ut genom fönstret. Många, alldeles för många, hade gått förlorade i kriget. Lily beundrade dem allihop, beundrade dem för deras mod. Och Neville! Så modig, så lojal… Hon log igen när hon tänkte på sin väninnas son. Så många namn, en del främlingar för henne, dök upp i huvudet på henne när hon till sist lade undan boken, En avslutad historia för henne, javisst, men någonstans långt fram i en okänd framtid log en flicka, lik henne till utseendet och med samma namn, och det lättade Lilys sorg mer än något annat.
"Nå, Severus. Vad tycker du, hm?" Albus Dumbledore kom leende emot honom. Snape såg upp på honom med en oerhört irriterad min i ansiktet.
"Va?" gläfste han. "Vad tycker jag om vad, hm?" Snapes retliga ton och fientliga blick bekom inte Dumbledore det minsta.
"Vad tycker du om namnen Harry Potter gav sina barn?" Dumbledore såg på honom med glittrande ögon. Det framgick klart att han väntade sig någon from av svar, man Snape hade inget att ge. Han muttrade något otydbart.
"Förlåt min vän, vad sa du?" Snape kände för att gnissla tänder, men han hade för flera år sedan lärt sig att man aldrig kom någon vart med barnsligt uppförande. Istället sade han med sin mest ironiska stämma
"De namnen var de vackraste jag stött på" sedan tillade han, något tystare "Nåja, ett av dem var ju inte så tokigt". Det faktum att han helst känt för att gråta – en oerhört fånig känsla, oavsett situation - när han läst Lilys namn var inget han kände för att sprida ut. Inte heller att han faktiskt känt sig smått belåten då Potter berättat om honom som en god och modig man inför sin son som bar hans namn.
Dumbledore, fortfarande med den typiska glimten i ögat, iakttog honom med ett leende.
"Så bra då" avslutade han och gick gnolande sin väg, och lämnade Snape efter sig med en känsla av att Dumbledore förstått allt han just tänkt och känt. Irriterad lade han ifrån sig boken för att göra något nyttigt istället.
"Slöseri med tid" muttrade han, men kunde inte helt dölja tåren som skoningslöst smög sig fram i ögonvrån.