OBS 1. Vissa delar av texten kan vara triggande och jag rekommenderar inte att alltför unga och lättriggade personer läser denna fanfiction!
OBS 2. Åldrarna på karaktärerna i min fanfiction stämmer inte med åldrarna i böckerna/filmerna!
_
Minerva brukade vanligtvis inte visa känslor, hon var rädd för sådant. Känslor var något farligt, något främmande och om man visade sig sårbar kunde man själv bli sårad. Många såg henne som kylig, men dessa personer kände henne absolut inte. Minerva hade ett av mänsklighetens största hjärtan. Hon skyddade dem hon älskade med sitt eget liv, det gjorde hon verkligen. Anledningen till varför Minerva inte visade känslor är och kommer alltid att vara hennes förflutna, hennes barndom och hennes ungdomstid. Hon hade så länge kämpat med sig själv och sina egna demoner att hon inte orkade dela det med någon annan. Hennes tankar och känslor var hennes ensak. Ingen fick komma emellan, då blev det fel, då blev det obalans.
...
Det var en januarimorgon. En morgon då Minervas värld skulle förändras, en morgon som bjöd på allting utöver det vanliga. En man uppenbarade sig i dörröppning in till hennes kontor, ett kontor som hon precis hade blivit tilldelad. Hon hade aldrig sett honom förut, aldrig. Han hade ganska långt och svart hår. Ögonen var svarta och otroligt vackra. Minerva hade aldrig någonsin sett en man lik honom. Han var så himla vacker. Minerva märkte hur hennes hjärtslag blev kraftigare och hon undrade vad som hände, varför hon kände sig så konstig! Hon hade aldrig känt något liknande förut och hon visste inte vad det var och hon visste heller inte vem mannen var och vad han ville.
Hon reste sig försiktigt upp från sitt skrivbord och ställde sig bredvid den mörkbruna trästolen. Hon log ett vänligt leende och sa "Välkommen in, vad kan jag hjälpa dig med?" Minerva blev chockad över hur hennes röst lät. Hon brukade ha en hårdare och mer bestämd ton, nu var den som en liten flickas. Hon såg sedan hur mannen tog några få steg framåt och han närmade sig skrivbordet. Han behövde inte ta många steg alls för han var väldigt lång. Han rörde sig sakta, som att han var från en annan tid, en annan epok. Kroppen var rak och ståtlig, håret var lite rufsigt och formade sig efter ansiktets konturer. Håret gick nästan ner till axlarna och någon frisyr fanns inte, förutom den slarviga mittbenan.
"Jag gissar att du är professor McGonagall? Jag har hört mycket om dig. Mitt namn är Severus Snape och jag är här för att undervisa i Försvar mot svartkonster."