Kapiel 1
Jag vaknade av att jag hörde mitt egna skräckslagna skrik. Mitt hjärta dunkade så fort så att jag knappt kunde andas. Jag var alldeles kallsvettig och det rann tårar nerför mina ögon och jag kunde känna lukten av salt från dem. Jag försökte få mig själv att bli lugn men det gick inte, jag ville att mamma skulle komma och trösta mig, men mamma hade fullt upp med mina småsyskon. Jag är fjorton år och äldst, det borde vara min tolvåriga lillasyster Lily som får mardrömmar om slåttern och inte jag men tyvärr är det jag. Varje år när slåttern närmar sig får jag så hemska mardrömmar om att jag ska bli tagen, ingen av mina syskon lider av samma mardrömmar som jag men mamma gör det, men hon drömmer om att förlora oss istället för att själv dö. Jag förstår henne för hon förlorade sin bror i spelen för tjugo år sedan då hon var sjutton och han arton. Mamma pratar nästan aldrig om honom, speciellt inte vid slåttern. Det blir som en annan atmosfär kring oss, vi är rädda för att vi ska splittras, vi är rädda och behöva sända en familjemedlem till Hungerspelen för att aldrig komma tillbaka. Jag känner mig lite självisk för att jag mest bryr mig om mig själv istället för om Lily som var tolv. Om jag ska vara ärlig så skulle jag inte ta hennes plats om hon vart tagen oavsett vad mamma sa. Det är inte så att jag inte älskar henne, det är bara det att jag vill leva. Det ska vara tvärtom enligt mamma, om Lily blir tagen ska jag ta hennes plats för att jag är äldst. Hon säger att det är det som är rättvist men jag har alltid vetat att Lily är hennes favorit för hon påminner om pappa som gick bort i lunginflammation för fyra år sedan. Lily hade det typiska köpmansutseendet, blont hår och blåa ögon medans jag som alla andra syskon hade mammas utseende, olivfärgad hy, mörkbrunt hår och gråa ögon, utseendet som representerade sömmenbor. Jag hade en syster till och en lillebror, de hade namnet Willow och Basil och var tio och åtta år gamla. Jag heter Violet. Mamma har döpt oss alla efter blommor och växter och sa att hon verkligen älskade oss, men jag vet att om hon kunde så skulle hon tvinga mig eller Willow att ta Lilys plats i slåttern om hon kunde, för hon skulle inte kunna leva utan Lily. Jag började vänja mig vid ljuset och såg mer detaljer. Det var kolsvart ute så det var mitt i natten, jag kunde höra en uggla hoa utanför huset och kall vind strömmade hela tiden in genom de öppna fönstren. Jag visste att jag inte skulle kunna somna om just nu så jag reste mig upp från köksgolvet och lämna filten, ja jag sover i köket för det finns inte plats i sovrummet. Jag får sova här för att jag är äldst, jag får alltid de sämsta sakerna bara för att jag är äldst, det är ett till bevis för att mamma inte älskar mig lika mycket som de andra, jag är mest besvär för henne, det sa hon själv när jag var tio år gammal och ville hjälpa till med frukosten som Lily och Willow fick hjälpa till med. Hon tyckte att jag kunde gå ut och jobba för att få ihop pengar. Efter att jag hade gått omkring i cirklar så gick jag och la mig på köksgolvet igen för att försöka somna, det var ju slåtter imorgon.
Vad tyckte ni? Vad var bra och vad var dåligt och hur kan jag förbättra historien? Ska jag fortsätta skriva den här historien eller inte och vad är anledningen i så fall?