Keiron kom tillbaka bara några minuter efter att ha lämnat Percy i stuga 3.

Han såg något bekymrad ut med pannan i djupa veck och blicken riktad mot marken.

Även om han gjorde sitt bästa för att dölja det så lade Percy märke till det ändå.

"Du måste genast komma med mig till mässpaviljongen Percy. Det har dykt upp något högst oväntat…", Keiron lät orden dra ut och försvinna.

Percy gjorde som Keiron sa med en lätt förvirrad blick i sina havsgröna ögon. Han hade aldrig sätt att kentauren betet sig så innan.

När de passerade skogen såg Percy en skymt av tre stycken nymfer. Det varken vinkade eller log mot honom som det brukade göra. Istället så knuffade de mot varandra och gjorde hastiga och snabba rörelser med deras händer och kastade kvicka blickar mot Percy, och när de märkte att han sätt dem så rodnade de ursinnigt, innan de snabbt försvann från Percys synfält.

Det knöt sig i magen på honom.

Just när han trodde att han hade blivit accepterad, (så mycket det nu gick, han var ju fortfarande ett halvblod och skulle alltid ha en miljon monster efter sig – ge och ta några), så skulle han självklart röra till för sig själv igen. Men den här gången visste han dock inte ens vad som hänt. Det gjorde det på ett konstigt sätt ännu mer outhärdligt.

Så djupt inne i hans tankar märkte Percy nästa inte att Keiron hade stannat och höll på att gå rakt in i honom.

De hade dröjt kvar utanför middags-paviljongen, och innanför kunde det höras högljudda skrik och rop och häftiga argument där alla försökte överrösta varandra.

"Percy", sa Keiron, "gå till bord 3 och så ska jag försöka få ordning på situationen."

Med de orden försvann kentauren snabbt in i paviljongen.

Percy tog ett djupt andetag i ett försök att lugna ner sina nerver som hade varit på helspänn enda sedan igår kväll, innan han själv gick in i paviljongen efter Keiron.

Allt prat tog slut.

Han insåg att näsan hela lägret var där; halvblod, satyer och till och med några nymfer.

Alla tittade på honom.

Percy kände hur det hettade till i ansiktet och smet snabbt till sin nya plats vid bord 3 - barn till den olympiska havsguden Poseidons bord.

Percy kastade en hastig blick upp mot bord 12, vinguden Dionysos bord (guden själv var tydligen frånvarande) men han såg att hans bästa vän Grover var där, samma kille som också råkade vara en satyr.

Grover fångade Percys frågande blick och ryckte på axlarna. Han visste inte heller vad som skulle hända.

"Kan jag få allas uppmärksamhet", bad Keiron och passade på att utnyttja tystnaden efter Percys entré. "Igår kväll efter fånga flaggan dök det upp fem böcker och ett meddelande på mitt kontor", fortsatte han.

Athenas bord såg intresserade ut om anmärkningen om böcker, Annabeth bland dem.

Ares bord såg uttråkade ut.

Hermes, Apollons, Dionysos och Hefaistos bord såg milt intresserade upp men de flesta såg enbart trötta ut efter att varit uppe så sent igår.

Travis och Connor Stoll (söner till guden Hermes) lutade sig emot varandra som stöd för att inte falla ner på mässingspaviljongens golv samtidigt som de gjorde ett fåfängt försök att hålla sig vakna.

Andra kampare gäspade hela tiden och gnuggade sig i sömndruckna ögon.

Afrodite och Demetris bord såg ut att vara någonstans mellan intresserade och uttråkade.
Det skulle säkert tycka att det var mer intressant om det handlade om böcker om mode eller trädgårdsskötsel respektive.

Men vem vet, tänkte Percy, Keiron hade inte sagt vad böckerna och meddelandet handlade om.
Det kanske var ett enda stort skämt.

Även om det inte var troligt alls.

"Det här är av största vikt", fortsatte Keiron. "Därför har kamphalvblodslägret bjudit in några gäster som ska vara med oss i vår läsning, mr D har varit så vänlig att själv meddela och eskortera de personerna hit."

Det sist nämna hade Percy väldigt svårt att tro även om det skulle förklara varför mr D inte var här.

Keiron såg mot paviljongens ingång och som på en given signal kom mr D in och blängde på alla lägermedlemmar som om de hade förolämpat honom dödligt.

Men bakom mr D kom tolv, tretton nej fjorton andra personer in genom ingången till paviljongen.

Längst fram i gruppen stod en man med regngrå ögon, han såg både stilig, bister och stolt ut.

På hans vänstra sida var en liten flicka som inte kunde vara mer än tolv år gammal, hon hade en silver klänning och långa stövlar, och på hennes vänstra sida stod en solbränd blåögd kille, kanske ungefär arton år gammal och bakom dem var en man i brevbärs uniform.

Brevbärs-mannen liknade Luke, funderade Percy.

Percy skulle ha fortsatt med att iaktta de nya gästerna om inte en kvinna med samma visa storm grå ögon och blonda hår som Annabeth hade börjat prata.

"Så Keiron", sa hon, "skulle du kunna berätta varför du bjudit hit oss eftersom Dionysos vägrade att berätta själv", avslutade hon med en blängning åt mr D.

"Javisst Athena", svarade Keiron, "men först varsågod och slå dig ner".

Athena… tänkte Percy. Självklart! Att han inte kommit på det tidigare. De här personerna måste vara det olympiska gudarna. Vilka andra odds fanns det?

När den tanken hade lagt sig kunde Percy känna en aura av makt runt dem, från all makt till blicken i deras ögon som skvallrade om tusentals år av kunskap så var det uppenbart vilka de var.

Gudarna och Gudinnorna började gå mot de olika lång borden. De satte sig ner vid borden med sina söner och döttrar och de som inte hade några så fick de nöja sig med ett annat bord.

Artemis satte sig vid Apollons bord bredvid sin bror samtidigt som hon önskade att hon var tillbaka i skogen med sina jägare.

Hera satte sig med Zeus vid hans bord och till deras förtret så anslöt sig Hades och Persefone.

Hestia valde att sätta sig vid ena kortändan av Percys bort med ett vänligt leende åt honom.

Hon ser verkligen bekant ut, tänkte Percy. Men var kan han ha sett henne någonstans?

"Hej, jag är Hestia", sa gudinnan fortfarande leende.

"Percy", mumlade han tillbaka innan själva luften tycktes fastna i halsen på honom.

Bland de andra gudarna och gudinnorna hade Percy inte lagt märke till ytligare en man.
Mannen såg ut att vara i medelåldern och han hade på sig en blå skjorta med jeans shorts med sandaler till. Mannen hade svart hår och havsgröna ögon i precis samma nyans som Percys egna förutom att mannen också hade skrattrynkor runt sina ögon ett slående bevisade att han oftast log.

Det måste vara Poseidon, hans pappa.

Och han var på väg rakt mot honom.

Tiden gick alldeles för snabbt samtidigt som avståndet mellan Poseidon - hans pappa - och Percy minskade.

Tillslut stod Poseidon framför honom och gav Percy ett försiktigt leende.

Hans leende fick Percy att tänka på varma stränder och glittrande hav.

Det fick honom att känna sig trygg och älskad, känslor bara Percys mamma brukade få honom att känna.

Percy kände ett stygn av sorg av tanken på hans mamma men motade snabbt det till baksidan av sitt sinne.

Fokusera på nuet, tänkte han och gav sig själv ett mentalt pep-talk. Han kunde klara de här, han hade ju redan slagits mot en minotaur - det här kan inte vara värre.

Men på något sätt hjälpte inte den tanken honom alls att lugna ner sig.

"Hej Perseus", hälsade Poseidon.

"Percy", rättade Percy automatiskt med en mental grimas på att få höra sitt fullständiga namn.

"Percy", upprepade Poseidon och hans leende blev bredare. "Får jag slå mig ner?", frågade han och nickade åt den tomma platsen till höger om Percy.

Percy fann sig själv nicka innan han riktigt hunnit bearbeta hans pappas ord. Poseidon satte sig ner och det såg ut som att han ville säga någonting mer men avbröts av Keiron.

"Jag tänker läsa meddelandet högt för er alla", sa Keiron och viftade med en liten vit lapp mot de samlade. "Det förklarar i huvudsak allting."

"´Kära halvblod, gudar, gudinnor, kentaurer, satyer, nymfer och andra varelser, läste Keiron.

Vi har samlat er här för att läsa fem böcker för att förhoppningsvis förändra framtiden till det bättre och rädda några liv.

PS. ingen får skada, lemlästa eller döda någon eller ni får ta konsekvenserna.

Ha en trevlig läsning

/ Ödesgudinnorna´"

Det var ett ögonblick av dödstystnad innan alla började prata i mun på varandra.

"Vad tror ni böckerna handlar om?"

"Varför lägger sig Ödesgudinnorna i just nu de har väl aldrig bryt sig om vad som händer med oss förut?"

"Vilka kommer att dö tror ni och hur räddar vi dem!?"

"Tystnad!", ropade Keiron tillslut över allt oväsen.

Alla i lägret blev tysta, så tysta att man skulle kunna höra en knappnål falla som i och för sig måste vara något slags rekord.

"För er information heter böckerna; Percy Jackson Född till hjälte; Percy Jackson Monsterhavet; Percy Jackson Titanens förbannelse; Percy Jackson Kampen om Labyrinten och Percy Jackson Striden om Olympen".

Percy lade sitt huvud på bänken och sa när han inte stod ut med tystnaden längre:

"Tja, jag tror att alla kan komma överens om att jag har den värsta oturen här så vi kan lika gärna läsa böckerna."

"Men Percy det är inte alls logiskt, varför skulle du vilja att precis alla ska veta om dina tankar och innersta känslor?", frågade Annabeth som hittills varit tyst med rynkad panna.

"Det måste ju vara någon böckerna handlar om", svarade Percy, "och om det kan rädda liv så tycker jag att det balanserar ut alla negativa saker som det finns med att läsa om några böcker som handlar om mitt liv."

Vissa andra kampare nickade till Percys ord medan andra inte alls såg lika säkra ut.

"Vänta lite, varför ska vi läsa om exakt min sons liv, varför valde Ödesgudinnorna just honom?", frågade Poseidon

"Varför inte?", svarade mannen med regngrå ögon som Percy lade märke till tidigare och som han nu visste var hans egen pappas bror och kung över gudarna - Zeus. "Din son skulle väl inte ha något att dölja eller hur?"

"Givetvis inte broder!", knäppte Poseidon tillbaka.

Båda två såg ut att vilja döda varandra med sina blickar.

Keiron harklade sig.

"Vi kanske ska gå vidare, Percy har ju redan givit oss sitt samtycke till att läsa. De första åtta kapitlen har redan hänt. Så vem vill börja läsa…?"