Hade Harry och gänget varit mina figurer hade jag inte suttit och skrivit på en fan fiction-sida. Och det gör jag ju. Alltså, en eloge till Rowling som gett oss dessa människor att fantisera ihop berättelser om.
Det här följer väl inte sjunde boken särskilt mycket, förutom att den avslutades med en strid... Men vi kan ju säga, bara för den stund det tar att läsa berättelsen, att det slutade så här. Blir förstås glad om ni kommenterar!
Efter slutstriden
Det är söndag eftermiddag en dag i slutet av maj. Dimmorna som tidigare låg som en tryckande hinna över London och restan av landet, har lättat. I en säng på Sankt Mungos sjukhus ligger Ronald Weasley och sover. I salen bredvid ligger Neville Longbottom med en kraftig hjärnskakning och på andra sidan korridoren ett par andra skadade skolkamrater.
Plötsligt öppnas dörren försiktigt och in kommer Hermione Granger. Det är två dagar sedan hon själv slapp ut från Sankt Mungos där hon legat en halv vecka för att friskna till efter slutstriden. Till skillnad från Ron klarade hon sig ganska bra från skador. Hon fick lite skrapsår och stukade foten. Det första hon gjorde när hon kom ut var att åka raka vägen till sina föräldrar i Australien och hämta hem dem. När hon berättat allt för dem och de till slut släppte iväg henne igen tog hon bussen till Sankt Mungos för att hälsa på Ron. Hon måste tala om för honom att hon älskar honom. Det är verkligen på tiden. Han måste ha begripit det. Alla blickar de utbytt det senaste halvåret. Smeksamma beröringar. Hennes ständiga oro för att han ska träffa någon annan. Drömmarna hon har haft om honom. Nu är hon rädd att det kanske är för sent.
Hon sätter sig på en stol bredvid hans säng. Tårarna rinner nedför kinderna och skymmer sikten för henne. Hon bryr sig inte om att torka bort dem. Han ser så svag och ynklig ut... Ett stort plåster i pannan, armen i bandage och skrapsår överallt. Dessutom måste han ta fem olika mediciner varje dag. Det röda håret lyser mot de vita sängkläderna. Hon sträcker fram handen för att stryka honom över kinden.
- Åh, Ron… snyftar hon.
Efter en stund vaknar han upp. Ser trött på henne med sina blå ögon. De där ögonen som hon älskar så mycket… Som hon ser framför sig så fort hon blundar.
- Hermione, viskar han.
- Sch, hyssjar hon. Du behöver inte säga något. Du ska bara vila, säger hon och stryker undan en hårslinga från hans panna.
- Hur är det med dig? Jag har varit så orolig för dig… fortsätter han med hes röst.
- Det är dig vi ska oroa oss för, säger hon och ger honom ett glas vatten.
- Var är Harry?
- Han sitter hos Neville. Vill du att jag ska hämta honom?
- Nej… det räcker med att du är här. Hon tar hans ena hand, för den till sin mun och kysser honom över knogarna. I vanliga fall hade han rodnat, men nu bara ler han lite trött. Jag måste säga en sak, fortsätter han. Och det är på tiden… Jag älskar dig.
- Ron… börjar hon.
- Nej, jag är inte klar. Jag förstår att du inte vill ha mig, men…
. Det är inte sant! Jag vill ha dig, nu mer någonsin! snyftar hon. Jag kom hit för att säga precis samma sak till dig…
Två rödhåriga bröder kommer in genom dörren men blir stående där när de ser att Ron redan har besök. Hermione haltar fram till dem och kramar om dem bägge två, fortfarande med tårarna rinnande, hon har inte sett dem sedan innan slutstriden. Charlie har benet i bandage och George ser fortfarande väldigt trött ut. Det är ett under att han ens orkar vara uppe och gå, så mycket blod som han förlorade.
- Vi ska gå, säger George. Hälsa Ron att vi kommer tillbaka senare.
- Men ni behöver inte gå… börjar Hermione.
- Vi ska låta er vara, ler Charlie och blinkar åt henne. Hon stänger dörren efter dem och går tillbaka till Ron, men istället för att sätta sig på stolen slår hon sig ned på sängkanten. Hon lutar sig fram och ger honom en kyss på munnen.
- Är det nu det börjar? frågar han.
- Det är nu det börjar, ler hon och kramar hans hand.