Kapitel 1. Oroligheter
När jag först fick hem brevet för sex år sedan trodde jag att det var ett dåligt skämt. När det sedan knackade på en professor på ytterdörren för att förklara allt för mig trodde jag fortfarande inte helt på det. Och nu efter sex år på Hogwarts, år av Basilisker, magiska trekamper och dödsätare som förstört skolan så har jag äntligen förstått allvaret i detta krig. Aldrig har det varit så spänt och strängt på skolan. Dödsätare som rektor och lärare och det värsta av allt är att vi Slytherinelever ska förväntas att tycka om det. Vi ska stå på Mörkrets Herres sida medan de andra elevhemen ska göra revolt. Idag är jag myndig. Idag fyller jag sjutton. Jag bestämmer över mig själv nu och tro det eller ej, men jag tror att jag är kär
Jag lade tillbaka fjäderpennan på nattduksbordet och såg noga till att det billiga bläcket hann torka innan jag stängde mitt anteckningsblock och lade det i min stora koffert. Det låg redan fem andra där, en för varje årskurs på Hogwarts som jag hade gått, jag tog med dem överallt utifall jag skulle vilja se tillbaka på mitt liv som häxa. Det var nämligen så att jag skrev ner allt som hände och som jag kände. Innan var jag en stridslysten flicka som spökade ut mig i skolan så pass så att de små barnen blev riktigt rädda, jag var ensam och missnöjd med mitt liv, och därför hade jag gjort mitt yttersta för att göra min mammas liv lika eländigt. Men det var en flicka på elva år, nu såg jag mer normal ut och försökte att passa in så gott som det gick. Det hade gått bra de senaste åren men nu, när Mörkrets Herre var så pass närvarande, så hade alla i mitt elevhem valt hans sida eftersom de hade föräldrar som tjänade honom eller för att de var rädda. Så det var helt enkelt mycket svårare att smälta in om man hade helt andra åsikter. Som jag. Jag lyfte upp den äldsta utav anteckningsböckerna och slog upp första sidan.
Mitt liv är som en lam bok. Min pappa är död av någon mystisk sjukdom och min mamma gör allt för att jag ska kunna smälta in i plugget. Men jag vill inte vara som dem! Överklassarna som tror att världen kretsar kring dem. Nej, jag vill vara mig själv, och jag är trött på mammas försök till att leka lycklig familj. Släkten på min pappas sida är helt okänd, och mammas alkis-föräldrar är inte mycket till släkt, så det ser ut som om jag måste stanna kvar med mamma i minst fem år till. Om bara något nytt kunde hända! / Emmy
Jag tänkte tillbaka på hur jag sedan fått reda på att min pappas släkt var ivriga anhängare till Mörkrets Herre och att "den mystiska sjukdomen" som jag beskrivit i min skrivbok snarare var en väl utförd dödsförbannelse, kastad av min farbror som straff för att min pappa hade fått barn med min mugglar-mamma. Faktum var att jag inte brydde mig om att min pappa hade blivit mördad utav sin bror, det fanns så mycket död runt om i hela trollkarlssamhället ändå. Så nu när min mamma var död så bodde jag faktiskt hos min farbror Antonin Dolochov under somrarna. På måfå bläddrade jag lite i blocket och uppfattade enstaka meningar som: Är det här något slags skämt? och Jag vet att jag är annorlunda, men en häxa? men lade det sedan i tryggt förvar i kofferten igen innan jag somnade. När jag vaknade igen samma dag skulle det vara den 31 mars 1998, dagen då jag blev myndig.