Tenk om istälät för att fastna i obsidian så lyckades Oritel och Marion fly och stannade på joden i Italien. Och att dem trodde att båda deras dörrar va döda. (Bloom är 16 och har gåt ett år på Alfea)

Gardenia

"Bloom, har du allt klart? Vi måste åka nu" sa vanessa stressat

"Ja, ja kommer!" Ropade Bloom glat över att hon skulle få resa till rom i Italien istälet för samma gamla strand.

6h senare

Blooms pev

Vi har suttit i planer i några timmar nu. Och jag är väldigt tröt. Men så sa piloten att dem ska ner för landning. Det va en skylt jag antog att det Stog välkommen fast på italienska. När vi kom ut från flyg platsen i Rom kunde jag känna en magisk energi men jag visste inte var det kom från men det va ingen ond energi den va väldigt trygg. Vi satte oss i en Taxi och vanessa som kunde italienska sa vart vi ska.

Vi ska till ett fem skänkt hottel som ligger presis vid en vacker strand. Det va det bästa man kunde hitta och väldigt dyrt.

Vi packade upp alla saker och sedan gick Mike och vanessa iväg Bloom valde att it följa med för hon var tröt efter resan. Men dem bestämde att dem skulle mötas i resturangvagnen och äta.

Hon satte sig och kolade ut genom fönstret och såg alla meniskor som såg ut att ha det väldigt bra.

Hon sat där väldigt länge och tenkte på allt som hennt på hennes första år på Alfea skolan.

Men såg sedan på kolockan att den va halv sju så hon går för att höta hennes föreldrar i resturangen.

Bloom gick in i husen och såg två personer stå där: de va en man och en kvinna dem såg ut att va unga men spg ut att va melan trettio till förti års olden. Mannen hade brunt hår och skojocklad bruna ögon. Men hade lite sol bränd hud och blå byxor med en röd tröja. Han hade sin arm runt midjan på kvinan som har röt hår som hon skelv och hennes ögon var vackra och gröna. Hon hade en sommar grön fin klängig på sig som gick till knäna. Bloom kunde se att dem var gifta för dem båda hade ringar på sig. Jag gick sedan ut från hissen och lämnade praet omedveten om att dem ska till samma resturang.

Mike och Vanessa pratade inte om något viktigt och sedan kom kyparen och vi fick beställa. Jag såg att paret sat på bordet som var mitt imot deras med dem kolade inte på mig som jag kolade på dem. Dom sat och pratade och började på ett glat humör.

När dem tillslut hade lämnat resturangen så gick jag för mig skälv på stranden och kolade på sol nedgången över havet. Det var väldigt vackert och kväls luften va så skön det var inte för kalt och inte för varmt.

Allt va hellt perfekt tills det kom en man och tog tag i min arm och sate handen för min mun för att jag inte skulle skrika.

"SHHH..du och din man är ifara igen, Marion" sa manen

Jag hörde namnet och det gick bara runt och runt i mitt huvud. Det kunde inte stämma?! Det måste va ett missförstånd tänkte jag.

Men då hörde jag en kvinnas röst och jag lyckades vända på huvudet och se att det va hon som jag set två finger tidigare idag. Detta va tredje gongen dem träffas dena dagen.

"Hagen? Vad gör du här?" Frågade hon och sedan gick bliken vidare mot mig.

"Vem är flickan?" Frågade Oritel

Hagen kolade på flickan som han trodde va Marion. "Men...drack flamman...kom från henne. Men det är omöjligt" sa han

"Vem är du?" Frågade Oritel

Jag kolade på dem och försökte fata vad som hende innan jag tillslut svara." Jag hetter, Bloom"

Oritel och Marion stirrade på mig som om dem hade set ett spöke men jag fatade inte vrf. Jag hade ju bara sakt mitt namn.

Kvinan tittade på den rödhåriga flickan en gång till.

Efter hon hade nämt hennes namn till dom var hon som en kopia av hennes yngsta dotter fast äldre: namnet, hår ferg och hennes blå ögon.

När hon tängte och ritade in i lika blå ögon son hennes dotter fick hon ont i hjärtat. De va nästan roligt att dem sprang in i flickan tre gånger på en dag. Var det bara en slump? Hon kände hennes mans armar runt henne.

Hon kolade på honom och även han såg ut att inte förstå.

Han kolade på Bloom som hade samma namn som flickan han hade tragiskt förlorat för 14 år sedan

Om hon levde...skulle hon förmodligen va i samma ålder som denna tjejen va.

"Bloom?" Sa manen longsamt som att det sjönk in i hans huvud. Det kan inte vara…hon…de va inte menigen att hon skulle vara här.…men hur?

"Men jag förstår inte hur detta är möjligt" sa Oritel tislut och la sen till "hur?"

"vad menar du med, hur?" Svarade Bloom medans den äldre mannen äntligen hade släppt hennes arm.

Hon kolade på honom som om det tog tid för honom att hitta ret ord. Oritel kunde inte hjälpa att han kände att det va något mystiskt med dena tjejen. Han kunde inte hjälpa att käns att dena flickan…va…eller…är hans länge förlorade dotter som han inte visste att hon va vid liv alla demma åren. Tillochmed han kunnde känna att kraften hos drackens eld kom från henne, och hon är den enda som har haft den förutom hans fru.

Men saken va: hur kan hon leva? Va inte…hon…död? Varken han eller hans fru kunnde förstå.

"Är du min dotter, Bloom?" Frågade han sakta.

Han behövde veta om det va flickan eller inte.

Bloom bet sig i leppen och undrade om hon kunnde njugga sig ut ur det. Men det va som om han läste rakt igenom henne, så att ljuga mot dem va inget alternativ. Hon behövde veta om dem är vilka dem seger att sem är…och om dem är så kan hon inte juga om det. Dom skulle få reda på de på nåt eller annat set.

"De beror på" sa hon innan hon skulle sedan nåt som va känsligt för dem. "Om ni är Oritel och Marion kung och dråtnig över Domino, om jag har rät? När hon frågade så gick leendena på deras ansikten iväg.

Hon såg deras skock över hur hon kunde vetta de och hur hade hon flamman? Kunde hon facktist vara deras förlorade dotter?

Innan Bloom han få not svar så ringde hennes telefån. De va hennes mamma Jag sa: "jag måste gå men jag kan ge er mitt nummer så kan vi mättas imon"

Hon gav hennes nummer till den rödhåriga kvinnan och sa "ring mig imon så kommer jag" hon log mot dem och gick.

Dem kolade efter henne när hon gick iväg. Mannen och kvinnan kolade på den andras reakon och båda hade reagerat hårt.

(Bestämde att märas en tid på morgonen och senare skulle hon möts sky)

Hon gick närmare dem och kände fjärilar i magen för dem satt och väntade på henne.

När hon kom fram sa hon god morgon och log.

"God morgon, Bloom" sa båga och log varmt. Men hon kunde se att det va sorg i deras ögon och röster.

"Nå...jag lämnar er tre ensamma ni har ju lite att pratat om" sa Hagen och reste sig upp och gick

Bloom kände sig lite närvös fortfarande men satte sig tillslut mitt imot dem.

"Så…Bloom" startade mannen på en konversation hans röst pratade som om han blev filmad för han hade inte samma ansikte utryck. Bloom hade hennes hennder ihop i hennes knä och va så nervös. Vad skulle första frågan bli?

"Enda sen igår har jag haft en känsla om dig som jag inte haft förut...något mystiskt och Marion och jag har undrat över det hella natten. Hans ögon skiftade från att vara ledsen till glad flera gången. De va svårt att seja hur han kände.

"När du nämnde dit namn till oss igår så..." Oritel pausade och kolade på hans fru som värnade väldigt känslosam men fortsatte vart han sluttade.

"De…de fick mig att tänka att du är min dotter" sa hon medan hon va både glad och ledsen.

Bloom såg också ut att ha blandade känslor och det va väldigt mycket att ta in.

"Igår kväl så kände vi båda att Drack flamman fins i dig och presis då visste vi…du va vår lilla flicka

Hon visste inte att de kände så. Men för att vara helt ärlig så kände hon lite kraft from dem med.

Dom kolade på henne i ögonen och hon frågade

"kände ni min kraft?"

"Ja och föreldrar kan känna deras barns kraf men från ett hyfsat avstånd.

Det va tillock med svårare att se hur dem kände efter att dem hade sakt det.

"Bloom, jag vill vissa dig nåt" sa Marion och visade upp hennes mögra arm till henne men det va ett födelse märke på som en dracke runt hand leden presis som hennes.

Bloom tog upp hennes arm också och hon hade ett lika dant märke som hennes mamma hade.

Hon såg att hennes föreldrars ögon hade fastnat på hennes hand led där merket va. Hon kände att hennes pappa röde märket

och sa

"Min älskling, kola på detta hon har samma Märke"

Han ville nästan gråta men han gömde det bra. Jag såg att min pappa hade en tidens att jömma sinna känslor.

"Jag har alltid haft den"

Sa jag och märkte att min mamma sate sig bak i stolen och andades tungt. Min pappa tog hans arm runt hennes midja för att försöka göra hennes strös lätare som han visste att hon hade.

Marions tårar föl ner för hennes kinder hon kunde inte håla det inne som hennes man.

"Jag kan inte..." sa kvinan tillslut. Hon pausade för som om hon inte visste vad hon skulle sega.

"Jag kan inte göra deta...inte just nu" Hon kunde inte hantera att hennes dotter levde just nu när hon trodde att hon varit död i många år.

Hon har alltid haft det jätte jobbigt, speciellt på Dan hon förlorade henne och på hennes födelsedag. Hon hade bara lotsas att hon aldrig hade funnits i hennes liv eftersom det var de lättaste att göra, men de var det inte. På dem dagana så pratade hon nästan inte med Oritel och inte han med henne heller.

Hennes dotter som dom hade förlorat var nu äldre ett år. Hon klarade inte av att gå ut ens nu för allt fick henne att tänka på hennes dotter. Det va inte så att hon hatade sin dotter. De va bara för mycket att ta in.

Bloom såg att hennes mamma hade väldigt starka känslor med att träffa henne och att hon lever villket är försåligt. Hon kunde inte bli arg för hon kände skälv samma sak.

"min älskling det kommer att bli okej, jag är här med dig" han pratade lungt och mjugt mot sin fru.

Hon skakade på huvudet och stämde sig upp. Hon kunde se smärtan i hennes pappas ögon när han kolade på henne och förstod smärtan hon gick igenom.

"Jag är ledsen men jag kan inte se dig just nu, Bloom" sa kvinan med ett ledset hjärta.

Bloom kolade på henne med förståelse. Hon förstår all smärta hon got igenom under alla dessa år. Och allt Häksona gorde mot dem. Bloom fata att dem behöver tid för allt deta. Vem vet vad dem gick igenom efter galet av deras hem planet?

"De är okej, jag förstår att ni behöver tid" Bloom gav en uppmuntrande leende till sin mamma.

Marion kolade på flickan hur kan hon sega det till hennes dotter. Hur kunde hon va okej med det när hon inte va det skelv? Losades hon att vars okej? Hur kände hon nu?

Oritel, titade melan hans fru och dotter. Medans även han gick igenom många känslor. Han höl med Bloom, han och hans fru behövde tid för att få saker att sjunka in. Det va de ända settet för dem att bli okej. Men han undrade om Bloom värkligen va okej med att dom inte skulle ses på ett tag.

Men sen va det något annat som stöde honom. Hon var inget barn mer och de va några andra som hade uppfostrat henne istället för han och Marion. Hon väkste upp med att tro att några andra va hennes riktiga föreldrar. Det sårade han att veta att några andra hade uppfostrat henne. Och han och Marion inte hade en sjans att tita när hon väkste första delen av livet. Dom va inte i hennes liv och hon va inte i deras.

Han skylde fortfarande hälserna för att ha get hans familj all skada. Och att tro att Bloom var död.

"Jag måste gå" viskade hon medan hon vände på sig och gick iväg. Medans hon torkade tårar från hennes ansikte. Hon kände sig knäckt och ledsen ännu en gång. Hon kunde inte möta henne idag eller imon. Hon viste inte när hon kan se henne igen, omfamna henne och vara där och alldrig släppa henne från hennes liv.

"Du kan gå efter henne" sa Bloom till Oritel. Han va presis på väg när han vände sig om med sorg i ögonen "jag är ledsen, Bloom. Knk en anan gong kan vi mötas igen.

Bloom kolade när hennes pappa gick efter hans fru för att kola att hon är okej. Hon sukade och även hon va inte redo att möta en, och hon visste inte att dem va vid liv och levde på lorden alla dessa år. Hon antog att dom hade antigen försvunnit eller blivit dödade av häktorna, men de va fel. Dem va här och andades presis nu. Vem vett…knk trodd dem att hon också va död. Vilket gorde detta EMU hårdare för dem.

Dom behövde tid och det gorde hon med. Hon ställde sig upp och gick ut ur caféet påväg mot hennes hotel. Hon undrade när dem skulle ses igen medans hon kolade på dem som såg ut att ha en bra morgon.

Senare på eftermiddagen va jag med sky.

Jag såg han komma närmare när jag stog på stranden och väntade på han. Han gick fram till mig och kyste mig. Det var tredje gången som vi kysstes jag log och han tog min hand och vi bärgade gå ut med stranden.

"Jag har saknat dig" sa han och log "och jag dig svarade jag medans jag kolade in i hans djupa blå ögon. Vi okte in till stan och hade en jätte rolig dag

När det bärgade mörkna så gick vi till en resturang. Men vi sat och pratade om minna föreldrar och om hur de kunde ha gåt till när dem flydde från Domino.

Ca en halvtimme efter fick jag ett sms av Vanessa som tyckte att det bärgade bli sent så att jag skulle komma hem. Så jag kysste sky hejdå, och gick sedan Tilbacka mot hotellet.