Tåget visslade och han vände sig om och såg röken komma upp ur skorstenen, han vände sig om mot de två personerna som stod framför honom, det ena var en man med blågråa ögon, grått midjelångt hår och blek hy, bredvid mannen stod en kvinna, med klarblåa ögon och blont midjelångt hår och ett varmt leende, de var de vackraste personerna han visste och de var hans föräldrar.
"Du borde skynda dig på tåget nu" sa mannen som hette Jezebel, mannen som egentligen inte var hans far. Han ryste till när han tänkte på mannen som egentligen var hans far, Draco Malfoy. Han trängde undan minnena som han alltid gjorde.
"Ja jag skall skynda mig" sa han och log mot honom och hans mor omfamnade honom.
"Ha så roligt nu och skriv om det är något, du vet att vi allti…" började hans mor men stelnade till och han såg oroligt på henne och förstod snart varför, mannen som var hans riktiga far och hans mor före detta man hade kommit in på perrongen med Astoria sin nya fru och deras son.
"Så det är Scorpius" sa Jezebel och såg på dem.
"Mor är du okej?" frågade han lågt och hon vände sig mot honom och log.
"Ja jag är okej, se så skynda dig på tåget nu så du inte missar ditt sista år på Hogwarts" sa hon och strök honom över kinden och han log.
"Vi syns vid jul" sa han och tog upp sin koffert och gick mot tåget.
"Ha det så roligt nu Fai" sa Jezebel och han kunde inte annat än att le när han steg på tåget. Han började leta efter en tom kupé. Han hittade snart en och steg in och la upp kofferten på hatthyllan och slog sig ner. Några människor gick förbi utanför och han var inte förvånad över att de undvek honom, de flesta människor gjorde det, mest berodde det på hans morfar. Fai såg ut över perrongen och studerade sin biologiska far med ilska i blicken. Han var fortfarande förvånad över att han levde, han såg hur Draco tog tag ett hårt grepp om Astorias arm och drog med henne därifrån och det verkade som hans ilska gick ut över henne i stället för hans mor. Hade det varit någon annan hade han tyckt synd om henne, men Astoria hade varit med Draco och slagit honom och hon hade antagligen varit med och slagit hans mor med. han hörde hur dörren åkte upp och vände sin blick in mot tåget och såg Scorpius stå där.
"Kan jag sitta här? det är fullt över allt" sa han lågt och Fai visste inte vad han skulle säga, han nickade som svar och hans halvbror satte sig ner framför honom. Fai granskade honom, de var hyfsat lika förutom att Scorpius inte hade hans safirblåa ögon, precis som hans mor hade.
"Jag är Scorpius" sa pojken lågt och såg på honom.
"Jag vet" svarade Fai bara och kände hur tåget började rulla ut från stationen.
"Du är hans barnbarn va?" frågade Scorpius och Fai såg på honom med en allvarlig blick.
"Ja det är jag. Skall du ställa frågor hela resan?" sa Fai lite irriterat och Scorpius vek ner blicken. Egentligen var det väl inte hans fel men han kunde inte låta bli att ogilla Scorpius på grund av hans föräldrar, han undrade om Draco hade berättat för honom att han hade en halvbror.
"Förlåt, jag var bara lite nyfiken" sa Scorpius och Fai bara fnös till svar och stirrade ut genom fönstret.
"Din mor är lika gammal som min far, vet du om han var annorlunda förr?" sa Scorpius och Fai vände sin blick mot honom.
"Annorlunda på vilket sätt?" frågade Fai.
"Var han gladare? Snällare?" sa Scorpius tveksamt, och Fai förstod att Draco slog honom också.
"Nej!" sa Fai kallt och reste sig upp, han lämnade kupén och gick mot toaletten. Han låste dörren noga och sjunk ner på golvet och tårarna började rinna och han kände hur han började skaka när minnena från Dracos sparkar och slag återvände, Fai visste att han var tvungen att minnas allt, annars skulle han aldrig kunna samla sig. Han vilade huvudet mot knäna och lät tårarna falla som han alltid gjorde när han var ensam. Han reste sig upp och mötte sin spegelbild, han såg på det blonda håret och de blåa ögonen, de smala kindbenen och den bleka hyn. Han vred på kranen och kallvatten strömmade ur och han kuppade händerna och fyllde dem med vatten som han sedan stänkte i ansiktet, och stirrade på sig själv.
"Gör bara som du gör varje dag, le mot folk och låtsas att allt är bra" sa han lågt och log sedan, ett falskt leende, ett leende som inte avslöjade för människor hur han egentligen kände. Han låste upp dörren och lämnade badrummet och spelade åter sin roll, han var killen som nästan alltid log och aldrig hade ett bekymmer i världen.