Kapitel 1: Brevet

Knack, knack! Alice vred dig i sängen. Knack, knack. Usch, vad var det som lät så hemskt? Ljudet förändrades och nu lät det mera som om man klöste naglarna mot svarta tavlan. Alice vakande med ett ryck, och ljudet blev allt högre. Hon såg sig förvirrat om i rummet men hittade inget anmärkningsvärt ovanligt. Men ljudet fortsatte? Hon satte sig upp på sängkanten och gäspade. Hon försökte lyssna sig till vart ljudet kom ifrån, och upptäckte att ljudet kom från hennes fönster. Att något ville in i hennes rum. Hennes första impuls var att springa till hennes mamma och pappa på nedervåningen, men det är ju sånt som småungar gör, Alice var ju faktiskt elva år! Hon tassade på tå fram till fönstret och kikade försiktgt ut bakom ena gardinen. Utan för fönstret flaxade en stor uggla, och dess vassa klor förklarade dom gnisslade ljuden. Alice gick och ställde sig framför fönstret, halvt rädd och halvt fascinerad. Hon stod där och stirrade på ugglan, medan hon funderade varför en uggla skulle vilja komma in i hennes rum.
Alice tassade ännu närmare fönstret och pressade händerna mot fönsterrutan.

"Vem är du?" , viskade hon ut i mörkret och kände sig ganska dum. Hon pratade med en fågel. Ugglan stannade upp, satte sig på fönster karmen och stirrade på henne, som om den hade förstått vad Alice sade. Den lade huvudet på sed och vicka lite på dens ena fot. Alice tittade ner på ugglans fot, och fick nästan en chock när hon såg att det var något ting fastbundet på den. Ugglan nickade när den såg att Alice stirrade på dens ben. Hennes hjärta började slå snabbare, medan hon sakta gick ännu närmare fönstret.
Hon såg ugglan djupt i dens kloka ögon, och utan att hon han tänka sig för började hon lossa på haspen som höll fönstret stängt. Fönstret tog tag av vinden utanför och flög upp på vid gavel, och Alice tog ett förskräckt steg bakåt. Ugglan flög in i rummet utan ett ljud och satte sig på sängen. Det började klarna i Alice huvud, vad hade hon gjort, tänk om den där fågeln börjar attackera henne nu? Men ugglan satt där lugnt på sängen med huvudet på sned. Den blinkade sakta, som om den förmanade Alice att komma närmare. Sakta böjde ugglan huvudet neråt mot foten och lossade det mystiska föremålet som var fastbundet på benet. Det var ett kuvert och adressen var skriven med smaragdgrönt bleck. Alice gick försiktigt mot ugglan på sängen, och sträckte fram ena handen, lite prövande. Ugglan gjorde inget ting, även fast handen bara var tio centimeter från den huvud. Hon sänkte handen sakta och nappade åt sig brevet och backade från sängen med ögonen fästa på den mystiska ugglan.
Nu vände hon all sin koncentration på brevet, hennes första intryck var att brevet var mycket gammalt, eller så såg det bara gammalt ut, eftersom det var gjort av pergament. Hon vände på brevet och kollade på adressen. Den var till henne.

"Det är jag... Det måste vara jag...?", tänkte Alice förvirrat. Hon läste igenom adressen igen. Vem skulle skicka brev till henne genom en uggla?

Alice började öppna kuvert långsamt med darrande häner, medan hennes hjärta slog dubbelslag. Hon drog ut brev pappret och upptäckte att även den var av pergament och bokstäverna var i skrivstil:

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM
Rektor: Albus Dumbledore
[innehavare av merlin-orden av första grad, storhäxmästare, överstetrollkarl, högste storpamp i häxmästarnas internationella samfund]Kära Miss. Hornby,
Vi har nöjet att meddela er at ni har tilldelas en plats vid Hogwarts skola för häxkonst och trolldom. Mrs. Shirley kommer att förklara allting för dina föräldrar, samt hjälpa dig med dina inköp och föra dig till skoltåget. Hon ankommer till ert hem den 29 augusti.

Teminen börjar den 1 september. Tåget som ska föra er till skolan avgår från perrong nio och trekvart på King Cross station klockan 11:00.

Er tillgivna
Mineva McGonagall
Biträdande rektor

Alice och stirrade på dom snirkliga bokstäverna som bildade ordet Hogwarts, förlamad av chock. Hon satte sig klumpigt ner på golvet, utan att släppa brevet med blicken. Det var omöjligt, skulle hon vara häxa? Hon glömde tillfälligt bort hur man andades medan hon tänkte dom omöjliga orden. Jag är en häxa. Men det kan bara inte vara sant. Visst kan hon göra saker som inga andra barn kan, som den gången hon tappade sin hemnyckel genom gallret på en gatobrunn, när hon förtvivlat försökte pressa ner armen mellan dom tjocka järnpinnarna, hamnade nycken plötsligt i hennes hand, även fast hon hört hur det plaskade i vattnet när nycken föll i. Eller som den gången hon skulle ut och cykla med sina kompisar, och cykeln fick punka fem kilomenter från deras hem, och den lagade sig själv på något mystiskt sett. Men ändå. En häxa.
Hon läste om brevet tre gånger till, och då slog det henne att den 29 augusti var i övermorgon.