Det här är en fanfic som jag har översatt från engelska till svenska (med tillstånd från författaren såklart). Mest för att jag tycker att den här berättelsen är så otroligt bra, men också för att den engelska versionen innehåller väldigt många svåra ord, så man behöver kunna ganska avancerad engelska för att läsa den på originalspråket. Eftersom jag bor i New York anser jag mig kvalificerad för uppdraget :) ...med lite hjälp från en ordbok.

Författaren är alltså Moonsign. Jag (EsmeraldaFelicia) äger ingenting.

Disclaimer (original): J.K. Rowling äger hela Harry Potters värld och dess underbara karaktärer. Jag äger ingenting förutom handlingen jag hittade på och några OCs.

Sammanfattning: Ensam och utstött av sina klasskamrater, önskar Remus på en månskugga för en vän som förstår honom. Till sin förvåning blir hans önskan besvarad inte en gång utan tre gånger av hans tidigare fiender, marodörerna. (Kommer att bli slash senare)

I'm being followed by a moonshadow,

moonshadow, moonshadow

Leaping and a hopping on a moonshadow,

moonshadow, moonshadow

And if I ever lose my eyes,

If my colours all run dry,

Yes, if I ever lose my eyes,

Hey… I won't have to cry no more

(Cat Stevens)

Remus:

Remus hade alltid tänkt att minnen var som inramade fotografier på en hylla. De flesta av dem placerades i solen och bleknade med tiden. Ibland bleknade färgen, vilket lämnade endast en vag känsla av vad som hänt, konturerna av ett minne som ändrats lite efter att ha återberättats. Ibland var det konturerna som bleknade så att istället färgen fanns kvar i ett ljust, levande blurr - en verklig känsla av det som hänt, men inga detaljer.

Andra minnen placerades i mörkret och hamnade i skuggan. Det var dessa minnen - de du vill glömma - som inte förlorade sin färg eller styrka med tiden.

För Remus, var det starkaste av de skuggbelagda minnena hans minne av Den Natten. Den Natten hade återverkningar som ekade och ändrade händelser för resten av hans liv. Det var det minnet som han mest av allt ville glömma och bleka bort som för alltid skulle stanna hos honom i perfekt detalj.

"""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""" "

Det Remus alltid mindes av sin mor, långt efter att de andra minnena hade bleknat och försvunnit, var hennes kärlek till månskenet. Som trolldrycksmästarinna för deras lokala apotekare, krävde ofta hennes jobb att hon gav sig ut på natten för att samla ingredienser till trolldrycker.

På dessa nätter, då himlen var mycket klar och månen hängde rund och full med ljus, brukade hon smyga sig in i Remus rum utan att bry sig om att tända lampan. Hon hade svept Remus utomhusmantel över hans pyjamas och tryckt hans små fötter i hans skor innan hon tog hans hand och ledde honom ut ur huset, genom trädgårdsgrinden och in i den täta skogen som låg alldeles intill deras hus.

Medan hon arbetade, brukade Serena Lupin sjunga alla mugglarsånger hon mindes från sin barndom – alla sånger som innehöll ordet "måne" - medan Remus skuttade vilt vid hennes sida, sjöng med i sångerna med sin höga barnsliga sopranröst, och titta på sin månskugga som fladdrade och hoppade bland de mörkare skuggorna från träden.

Remus visste att magi fanns - han hade vuxit upp i ett magiskt hushåll - men synen av silverblå månskuggor och det rika oförglömliga ljudet av hans mors röst verkade sprida en annan typ av magi i skogen. Den var mindre påtaglig, men ändå mer konkret. Elektrisk och vild, men samtidigt säker och privat.

Remus far följde aldrig med på deras eskapader. De där månbelysta nätterna var en sak som alltid hade tillhört Remus och hans mor och ingen annan fick tränga sig på. Remus, som hade varit så ung då, insåg inte hur mycket hans far ogillade att hans vilda, oförutsägbara hustru älskade sin son så mycket mer än någon annan i världen. John Lupin dyrkade marken hon gick på och Serena såg i sin tur på honom med kärleksfull tolerans.

Och så brukade han titta förbittrat från sovrumsfönstret på de två små figurerna som gick ut i skogen med utomhusmantlarna på, delar av mugglarsånger som falnade i deras kölvatten.

"Memory, all alone in the moonlight, has the moon lost her memory? She is smiling alone…"

"Fly me to the moon and let me play among the stars! Let me see what spring is like on Jupiter and Mars…

"What a marvelous night for a moondance, with the stars up above in your eyes…"

Och oftast, deras eviga favorit, som de brukade sjunga då de kom ut ur skogen igen, hållandes varandras händer, hoppandes och dansandes, med Remus skrikandes av förtjusning då hans mor tog upp honom och snurrade honom över sitt huvud.

"I'm being followed by a moon shadow! Moon shadow, moon shadow! Leaping and a hopping on a moon shadow, moon shadow moon shadow!

And if I ever loose my hands, loose my plough, loose my lands. Yes, if I ever loose my hands, hey – I won't have to work no more…"(1)

""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""""

Det var kanske ingen överraskning, då, att den natten som John Lupin kom hem från sitt arbete på ministeriet med den alvarliga nyheten att en varulv, Fenrir Grårygg hade flytt från avdelningen för kriminellt sinnessjuka på St Mungos, hade Remus sökt tröst i månskenet.

På Den Natten - natten då allt förändrades i en ström av våld och blod och månskuggor, smög sig Remus ur sängen efter en mardröm och ner till hallen och till hans föräldrars sovrum i sökandet efter sin mor för att få tröst.

Han stannade när han hörde ljudet av ett gräl inifrån rummet. Han hade aldrig hört hans föräldrar gräla tidigare. Hans far hatade att göra hans mor upprörd och hon var oftast alldeles för förlorad i sin egen värld för att bry sig tillräckligt mycket om ett gräl för att det skulle bli särskilt häftigt.

Remus kröp fram till dörren och tryckte sitt öra mot trät.

"... Kan inte gå ut ditt nu. Inte ens för ingredienser. Vem vet var han kan vara?" sa John. "Jag kan beställa dem åt dig från jobbet."

"Men jag tycker om att använda mina egna ingredienser," protesterade Serena, hennes röst var bedjande, "Det är hela anledningen till att jag blev trolldrycksmästarinna i första hand! Hur lång tid tar det tills ni fångar honom?"

"Jag vet inte!" snäste John tillbaka. "Om vi visste var i helvete han var, tror du inte att vi skulle ha fångat honom nu? Han anklagar mig, Serena, för att han blev skickad dit eftersom jag var den från avdelningen för magiska varelser som hittade honom. Han vill hämnas på mig, Serena, och han är galen. Tror du att jag skulle kunna leva med mig själv om han attackerade dig som hämnd på mig? "

"Det är inte rättvist!"

"Det spelar ingen roll! Du går inte ut där, Serena, och det är mitt sista ord!"

Remus drog sig undan, han darrade. Han förstod inte vad de pratade om och han vågade inte avbryta dem. När han smög tillbaka ner i korridoren mot sitt rum, passerade han hallfönstret och la märke till fullmånen som hängde nära och tung på himlen. Den kastade en perfekt fyrkantig ruta av månljus som blekte trägolvet.

Remus kände en plötslig våg av längtan efter det vilda dansandet och månskuggorna. Han behövde känna det där kalla silverljuset på sitt huvud för att hjälpa honom att glömma mardrömmen och grälet.

Tyst, smög han ner till bottenvåningen och stod på tå för att låsa upp bakdörren. Han öppnade den så tyst han kunde och gick ut i trädgården. Han var inte dum, och visste att han inte skulle gå in i skogen på egen hand, så han nöjde sig med att stryka fingrarna genom de tjocka svala gräset på gräsmattan, mumlandes sakta för sig själv, "I'm being followed by a moon shadow, moon shadow moon shadow. And if I ever loose my legs, I won't moan and I won't beg. Yes if I ever loose my legs. Hey – I won't have to walk no more…"

Han lutade sig tillbaka i det tjocka gräset och stirrade upp mot fullmånen. Bortsett från hans mor var fullmånen den vackraste sak han någonsin sett. Den såg så kompakt och tung ut- som om det vore omöjligt att den skulle kunna sväva fritt på himlen, och dess bleka sken tycktes komma från en annan värld. Under dess rundmagade blick, kände Remus de sista strimlorna av hans mardröm lösas upp och försvinna.

Hans tankar avbröts av ett prasslande i häcken vid kanten av trädgården. Remus satte sig upp och vände sig om för att stirra på den, hans hjärta dunkade vilt. Helt plötsligt var han inte så säker på att han borde vara här ute alldeles själv. Vem visste vad för slags hemska varelser som kom ut på natten när hans mor inte var där för att hålla dem borta?

Förstelnad av rädsla, stirrade han hårt på busken som hade rasslat, och hoppade till då det rörde sig igen. Plötsligt dök två glittrande klot i guldgult upp i skuggorna bredvid busken. Det tog en stund innan Remus insåg att de var ögon.

Sporrad till handling av sin fruktan, hoppade Remus upp på fötter och vände för att springa tillbaka mot stugan så fort hans korta ben kunde bära honom. Han önskade mer än något annat att han inte hade gått så långt bort från huset i den långa trädgården. Han hörde en mjuk duns bakom honom då varelsen hoppade upp ur sitt gömställe i busken och tog ett språng efter honom. Han kunde höra det rytmiska dunkandet av fotsteg som kom närmare honom och han sneglade över axeln.

Synen han såg fick honom snubbla, tappa fotfästet och falla. Varelsen var enorm - en varg, skrek hans sinnen mot honom. Bilder på den stora stygga vargen i sagorna hans mor brukade läsa för honom på kvällarna dök upp i hans huvud. Han skrek när den kastade sig över honom, landade på hans bröst och slog luften ur honom. Tårar av smärta gjorde bilden av vargen suddig när den gjorde ett utfall mot honom med öppna käftar. Remus lyckades skrika en andra gång då han kände tänderna slita i hans axel och bröst. Smärtan slet glödhettad och vass genom hela hans kropp.

"REMUS!"

Han kände tyngden lyftas från sin kropp då vargen kastades bort från hans bröst och flög genom luften för att landa på marken några meter bort. Flämtande och stönande av smärta, vände Remus huvudet för att se en figur med flygigt guldbrunt hår, placera sig mellan honom och vargen. Serena höjde trollstaven igen, men hon var inte snabb nog. Vargen rullade och hoppade igen, den här gången landade den på Serena, och kastade henne till marken.

"Mamma ..." Remus hade tänkt skrika ordet, men han kunde knappt andas från smärtan, än mindre prata. Han tittade förlamat och drabbat av fasa på när de blodiga vita tänderna genomborrade hennes hals och slet om och om igen.

"Åh Gud! SERENA!

För andra gången den kvällen, kastades vargen upp i luften. Den här gången såg Remus sin far stå där i sina pyjamasbyxor. Även med Remus syn, som var suddig från smärta och blodförlust, märkte han att John Lupin stod mellan sin hustru och vargen och lämnade sin son helt oskyddad för ett nytt angrepp.

En stråle av grönt ljus skött från Johns trollstav mot vargen som lyckades hoppa undan i tid. Den tvekade ett ögonblick, sedan när John förde upp sin trollstav igen, vände den sig om och kastade sig tillbaka in i skogen. John sprang efter den, hans kropp sprakande med magi och raseri.

Remus vände åter blicken mot sin mor. Hon var täckt av blod. Han hade aldrig någonsin sett så mycket blod. Det såg tjockt och svart ut i månskenet. Han rullade så att han låg på

mage och smärtan sköt genom honom. Han kved tyst.

"Re ... mus?"

Hennes röst var så svag. Han hade aldrig hört henne låta svag förut.

"Rem ... mus, min ... älskling?"

Hennes röst bröt sig. Remus använde hela sin styrka för att dra sig mot henne. Smärtan var så hemsk att den kändes som en helt separat del av honom nu. Efter vad som kändes som ett sekel, nådde han fram till henne och kikade ner. Till sin fasa kunde han se skelett, senor och muskler, sönderriven och blodig vid hennes hals.

"L ... lev R ... r ... Remus." Lyckades Serena få fram. "L-lova mig? Låt ... dem inte g-göra dig till ett m-monster som han. V-vargen har inte förändrat dig. Säg det Remus!"

"V-argen har inte f-förändrat mig", upprepade Remus tårögt, oförmögen att titta in i hennes ögon, endast på såret i hennes hals.

"D-duktig pojke. K-kom ih-ihåg det."

Hon började bli suddig runt kanterna. Remus trodde att hon kanske skulle säga något mer, men han kunde inte höra längre. Hans huvud var fyllt med ett surrande ljud som gjorde det för tungt för hans hals att hålla upp. Han föll framåt i det blodiga gräset bredvid hans mors axel och han kände hur han sögs bakåt till medvetslöshet.

De citerade låtarna (i ordning) och deras artister: Moonshadow - Cat Stevens, Memory - Andrew Lloyd Webber, Fly Me To The Moon - Skriven av Bart Howard 1954 och ursprungligen sjungen av Kaye Ballard, Moondance - Van Morrison,