A/N: Okej, så för första gången ska jag prova att skriva en fic med ett par kapitel, istället för oneshots… Yay me Och jag vet att den här är väldigt dramatisk, men jag tycker ändå om den. Kommentera gärna!

Handling: Nu är det ju så här att jag har befunnit mig i ett stadium av blind förnekelse sedan i juli, men nu när min insperationskälla Maria också läste DH så tvingade hon mig att börja skriva fanfiction igen. Och eftersom hon också har tvingat mig att inse att Snape ÄR död, så finns det bara en logisk sak att skriva om…

Kapitel ett:

Fallen

Stanken av lik och förruttnelse och hettan från alltför många personer i ett alltför litet utrymme slog emot henne när Sophie Jadon, legitimerad helare, skyndade sig fram genom sjukhuskorridorerna. S:t Mungos hade fått fulla händer den här natten, från bägge sidorna av stridens kämpar, och det var inte en vacker syn.

Men trots alla blödande, sårade människor som satt hopkrupna och jämrande på korridorsgolven för att alla rum var överfulla, och trots deras vädjan efter hjälp och deras utsträckta händer och tårfyllda ögon, var Sophie och kvinnan som följde efter tätt bakom henne tvungna att fortsätta framåt till hissen och ner till utgången, lämna all denna galenskap bakom sig. De sårades skador var smärtsamma men de skulle överleva. Mannen som Sophie och hennes följeslagerska var på väg till skulle inte göra det, såvida de inte hann fram i tid. Sophie plöjde sig obevekligt fram med denna insikt och försökte inte se ansiktena som var förvridna av plåga och barnen som grät efter sina mödrar.

Men när hon öppnade de höga dörrarna och steg ut på den oförskämt svala och väldoftande gatan utanför, kunde hon inte hjälpa att känna en viss lättnad över att slippa kaoset på sjukhuset för åtminstone några timmar. Hon hade arbetat konstant i stanken, värmen och oröran hela dagen och en bra bit in på natten. Förutom att hon var utmattad fysiskt visste hon inte hur mycket mer av all smärta och död hennes hjärta skulle klara av.

Sophie var bara en underordnad helare på barnavdelningen, som vardagligen tog hand om varulvsbett, bölder och envisa förkylningar som hysteriska föräldrar insisterade betydde döden för deras små änglar. Hon var inte van vid all denna ohygglighet som kriget skänkt sjukhuset.

Hon kände i sin innerficka efter den lilla flaskan med gräsgrönt, illasmakande motgift. Den låg säkert kvar där, inbäddad bakom klädnaden, och skvalpade mjukt i takt med hennes steg.

Hon vände sig mot den andra kvinnan, som betraktade henne med ängsliga och äventyrslystna ögon. De var så olika som två kvinnor kunde bli, en mörkhårig och rundkindad, den andra blond och blåögd som en ängel.

Rosalynn var Sophies lillasyster och istället för att börja arbeta som Sophie gjort, hade hon gift sig rikt, ärvt en förmögenhet när hennes betydligt äldre make dog, och påbörjat en mycket framgångsrik karriär inom musikens glamorösa värld.

Medan Sophie var mild, självuppoffrande och tystlåten, och brann av en önskan att hjälpa alla levande varelser, var Rosalynn långt ifrån lika självutplånande. Hon var envis, modig och ambitiös, men hon hade ett lika stort och gott hjärta som Sophie. Både till utseende och person var de motsatser, med undantag av den nedärvda önskan att bidra något till världen.

"Är du säker?" upprepade Sophie för vad som kändes som hundrade gången den kvällen. Rosalynn hade dykt upp oinbjuden samma morgon, som hon hade för vana att göra, och vädjat om att få hjälpa till, något hon också hade en tendens att göra. Efter en dag av små sysslor på sjukhuset hade hon insisterat på att följa med Sophie till den döende mannen flera mil bort, och medveten om sin systers vilja av stål, hade Sophie kapitulerat.

"Helt säker," bekräftade Rosalynn bestämt. "Du glömmer att jag är en rockstjärna, syster. Jag kan hantera alla skräcködlor vi stöter på, och värre," skämtade hon lamt och Sophie drog hastigt på munnen, innan den föll tillbaka i sina oroliga rynkor. Lugnad över sin lillasysters mod drog hon fram sitt trollspö, slöt ögonen hårt, grep tag i Rosalynns arm och transfererade dem till Hogsmeade.

Den lilla byn stod i spillror. Rosalynn drog förfärat efter andan i samma stund hon och Sophie uppenbarade sig på den nya platsen. Några hus stod i brand, andra stod övergivna med mörka, stirrande fönster. På gatorna låg kroppar utspridda, stilla och tysta, och med öppna, oseende ögon. Rosalynn behövde inte se efter för att veta att de var döda, mördade av den mest fruktansvärda av de Oförlåtliga Förbannelserna.

Hon andades skälvande och drog manteln tätare omkring sig, som för att stänga ute den frostbitna isklumpen i magen. Medan hon ansträngde sig för att inte snegla mot liken hastade hon fram på kullerstensgatan i kölvattnet på sin syster. Som tur var hade Rosalynn valt mjuka, lågklackade tygskor som inte gjorde ifrån sig något ljud idag, och höll fingrarna hårt omkring trollspöet. När som helst kunde det dyka fram mordlystna Dödsätare för att tortera, skända och mörda dem…

Hon försökte intala sig att Dödsätarna säkerligen hade lämnat platsen innan myndigheterna dök upp, men det hjälpte inte, för sedan mindes hon att Dödsätarna nu var myndigheterna. Det var inte utan att hon drog ett djupt andetag av lättnad när hon fick syn på Svinhuvudet, där den sårade sagts vara.

Sophie och Rosalynn skyndade in i puben, där två svårt grimaserande människor satt och höll improviserade bandage – sönderrivna lakan, vad Rosalynn kunde se – mot sina skadade lemmar.

Bartendern, en gammal, vitskäggig man med genomträngande ljusblå ögon och ett bistert ansikte steg genast emot dem när dörren föll igen bakom dem. Förutom honom, systrarna och de två skadade fanns det bara en till person där, en helare från S:t Mungos. Rosalynn såg Sophie nicka igenkännande mot kvinnan, som hon själv kände till utseendet men inte namnet. Kvinnan hälsade allvarligt innan hon återvände till att se efter de sårade.

"Ah, Sophie Jadon, och Rosalynn också, ser jag," sa bartendern välkomnande men med bekymrade ögon. "Gudarna ska veta att det kan behövas fler helare i det här helveteshålet, men när det gäller mannen som jag kallade på dig för, Sophie…" De båda förstod när de såg hans min. Det var för sent.

"Förblödde han?" frågade Sophie sorgset. Rosalynn kunde höra besvikelsen i hennes röst, och förstod hur systern kände sig: hon ville inte veta men var tvungen att fråga. Hon var tvungen att höra hur hon svikit en man, hur hon misslyckats att rädda hans liv.

"Ja… tack vare Dödsätarna," spottade Aberforth sardoniskt fram. "De kom in med den där förbannade ormen, sa att den blivit hungrig, att det här var en pub och det var bäst för mig att jag fixade fram käk. Medan jag tillredde de blodigaste biffarna jag hade kom den där stackars dåren in. Sattyget till orm tog sig en rejäl tugga av hans axel innan Dödsätarna grep sig om vänsterarmen, utbytte blickar och transfererade sig med ormen i släptåg. Den måste ha haft gift i huggtänderna för det gick inte att hela såret, tro mina ord när jag säger att jag försökte, och han blödde onaturligt fort och mycket. Jag kallade på dig så snart jag insåg att jag inte kunde hjälpa honom, men…"

"Det är inte ditt fel, Aberforth," sa Sophie mjukt men med dystert ansikte. "Du gjorde allt du kunde."

Rosalynn knöt nävarna så att de vitnade. Dödsätarna hade sannerligen ett passande namn – de åt andras livskraft som blodsugande parasiter. Glödhet ilska tändes i hennes bröst när hon tänkte på deras orättfärdiga, brutala grymhet. Men deras straff skulle komma förr eller senare. Det var en universal lag.

"Ja, men det var inte tillräckligt, var det? Men jag tror att din yrkessyster," han såg mot helaren i andra sidan av publokalen, "har koll på allting här inne. Om ni vill göra nytta är det bäst att ni återvänder till sjukhuset, ni måste ha fullt upp där."

"Finns det inga skadade i slottet?" frågade Rosalynn förvånat.

"Självklart. Men det är omöjligt att ta sig upp dit, flera har försökt. Dödsätana har barrikerat stället."

"Det måste finnas någon väg in," insisterade Rosalynn envist.

"Det gör det nog. Men det är lika säkert som morgondagen att ni båda kommer att dö innan ni kan hjälpa någon. Bättre att vänta tills det värsta har blåst över, och sopa upp skärvorna då, om du förstår."

Rosalynn argumenterade en stund till men gav upp, medan Sophie betraktade dispyten med bedrövad blick. Det verkade som om Dödsätarna gjort ett grundligt jobb för att hindra förstärkningar. Rosalynn såg på hur hennes syster helade en av de skadades variga sår i armen, och så sade de adjö och gick motvilligt ut på gatan igen, vänligt utknuffade av Aberfoth.

De skulle precis transferera sig tillbaka, när Rosalynn kände en grov manshand på sin axel. I tron att det var Aberforth snurrade hon runt, men hjärtat slog till som en bongotrumma när hon såg den behuvade mannen med kalla, grymma ögon som skymtades genom Dödsätarmasken. Han var flankerad av två andra maskerade män.

"Vad har vi här?" kacklade han och bände bakåt hennes arm som sökt efter trollspöet, medan ögonen flackade mellan henne och hennes syster. Sophie flämtade till av skräck. "Ni var mig allt två söta små saker. Kanske jag ska ha lite roligt med er innan jag dödar er, smutsskallar? Tror du att du kan transferera dig?" tillade han hånande när Rosalynn tog tag i Sophie och slöt ögonen för att göra just det. "Vi har satt upp skyddsförtrollningar runt hela byn, din magitjuv, din smutsiga slyna!" Han tycktes egga upp sin egen vrede genom orden och ett obehärskat raseri hade väckts i hans ögon. Rosalynn försökte återigen transferera dem men upptäckte att han talade sanning, det var som om något stod i vägen och blockerade hennes försök.

Tankar susade som hyperaktiva flugor i hennes huvud och hon tryckte beslutsamt ner rädslan. Hur kunde han veta att de inte hade rent blod? Antagligen antog han det eftersom de inte anslutit sig till Dödsätarna… i vilket fall som helst bestämde hon sig snabbt.

Hon stirrade till synes vettskrämt upp på honom medan hans heta, otäcka andedräkt slog emot hennes ansikte när han lyfte på masken och närmade sig. Bäst att låta honom tro att hon var paralyserad av fasa. I samma ögonblick som han tänkte greppa tag i henne och kyssa henne, sparkade hon honom där det gjorde mest ont, tryckte in tummen mot hans adamsäpple och spottade honom i ansiktet. Det sista var mest för att hämnas alla liv han släckt inatt.

Stönande av smärta föll han ihop på marken. Ha, tänkte Rosalynn skadeglatt, nu är du kanske inte lika föraktfull mot mugglares självförsvarstekniker, din drummel.

Sophie begrep genast vad hon tänkte göra, och ekade samma behandling mot den andra Dödsätaren, som segnade ihop han också. Den tredje svor grovt och försökte ta tag i dem, men de dröjde inte för att gotta sig i de fallnas plågor, utan lade benen på ryggen och rusade allt vad de kunde i motsatt riktning.

Nattluften rev i lungorna, fötterna värkte av den ovana, hårdhänta behandlingen och Rosalynn kände en annalkande kramp i magen. Sophie flämtade som en fisk på torra land bredvid henne. Trots det fortsatte hon springa, kippande efter andan, och såg bara en enda gång bakåt för att försäkra sig om att Dödsätarna inte följde efter. De två misshandlade låg fortfarande och vred sig jämrande utanför Svinhuvudet, och den tredje verkade försöka få dem att kvickna till.

Rosalynn och Sophie sprang tills de nått utkanten av byn, där Spökande Stugan tornade upp sig hotfullt i mörkret. Rosalynn hade hört många rykten om husets vildsinta spöken, men hon mötte hellre de döda än de levande just nu.