A/N: Denhär storyn gör jag tillsammans med min kompis. :) Det är jag som är Leonora och min kompis är Sophia.

Ny på Hogwarts

Landskapet gled i takt med tågets fart. Det hade knappt gått några minuter sen de lämnat perrongen i London. Leonora hade på känn att det skulle bli en tråkig tågresa. Hon hade ändå åtminstone hittat en tom kupé, varefter ingen vågat komma in. Hon hade inte precis ett vänligt utseende. Fastän hon redan bytt till sin uniform hade hon ännu sitt hår uppsatt i en stram knut. Dessutom visste hon om att hennes ögon såg kanske aningen skrämmande ut för vissa.

De som gått förbi hennes kupé hade tittat storögt på henne men hastigt vänt bort sina blickar då hon vänt sin mot dem. Det funkade bra för henne. Om ingen kom till henne var det inte hennes problem. De fick klara sig med det. De visste bara inte vem de blev obekant med. Det gjorde inte henne någon större skillnad. Hon hade ju ändå Charlotte, som satt och spann bredvid henne på bänken. Hon lät sina fingrar glida över kattens svarta och lena päls. Hon jamade till som i en gäspning och tryckte sig närmare hennes lår.

"Ursäkta … Är det ledigt här?"

Leonora vände, aningen överraskad, sin blick mot kupédörren. En mörkblond flicka stod vid den öppna dörren och tittade undrande på henne, med ett vagt leende på läpparna. Men hon hade också en oroad rynka mellan sina bruna ögon. Hon var också redan i sin uniform, men hade en luggsliten axelväska med sig.

"Sätt dig bara", svarade Leonora enkelt.

Flickan viskade något av ett tack och stängde kupédörren efter sig före hon satte sig ner på bänken mitt emot Leonora, bredvid fönstret. Leonora tittade ut genom fönstret under en lång tid, men hennes blick for över till flickan. Under de några minuter som gått hade hon hunnit ta fram ett ritblock och pennor. Det var aningen svårt för Leonora att förstå hur hon kunde sådär bara börja rita. Flickan tittade upp från pappret och sökte efter något medan hon mumlade något ohörbart för sig själv. Hon vände plötsligt sin blick upp, men vände tillbaka den på pappret lika snabbt.

"Vad ritar du?"

Flickan tittade upp och såg Leonora i ögonen. Hon tittade sedan ner i sin famn och lyfte upp blocket så Leonora kunde se det. Flickan hade ritat en kvinnofigur som höll fram sin hand. Leonora tyckte inte kvinnan på teckningen av något skäl verkade europeisk.

"Vad bra du ritar, det där är ju jättefint!" sa Leonora medan hon granskade teckningen.

"Tack", sa flickan försiktigt. "Är du ny på Hogwarts?" frågade hon sen.

"Ja, jag ska gå sista året där. Jag kommer från Tyskland och gick förut i skola där."

"Wow, vad intressant. Vilket elevhem tror du att du hamnar i? Har du hört om elevhemmena?"

"Tja, antagligen hamnar jag i Gryffindor när min farmor är föreståndare där."

"Va? Är Professor McGonagall din farmor?" frågade flickan häpet.

"Mm", mumlade Leonora.

"Förresten så heter jag Sophia Ellis. Vad heter du?"

"Leonora von Katz", svarade Leonora.

Resten av tågresan gick ganska snabbt. De båda flickorna hann bli goda vänner under resan. De hade väldigt roligt och Sophia berättade mycket om skolan de skulle till. Själv gick hon i elevhemmet Hufflepuff.

Tåget stannade och alla elever klev ut. Leonora tittade beundrande på den stora fina skolan som syntes längre bort likt en upplyst halloween-lykta. Hogwarts var mycket finare än skolan i Tyskland. Leonora följde med Sophia till de mörka vagnarna och satte sig bredvid henne.

"Det är testraler som drar vagnarna. Hagrid ser efter dem, som också de andra varelserna i Förbjudna Skogen."

"Men det finns ju inget framför vagnen!" sa Leonora häpet och tittade misstänksamt på Sophia. Hon hade nog märkt att flickan var aningen underlig, men att tänka sig att något drog vagnarna var redan löjligt. De skulle självklart kunna fara fram med en besvärjelse.

"Så du kan inte heller se dem?" frågade hon bara lugnt. "Har du någonsin sett någon dö Leonora? Det är de som sett en dö som ser de svarta hästarna som är knappt bara skinn och ben med vingar som en fladdermus. Bara de som sett döden ser testralerna."

"Så du har sett någon dö?" frågade Leonora skarpt.

Sophia nickade tyst och verkade spana mot slottet. Nyfikenheten hade satt rot i Leonora och hon skulle ha också frågat vidare Sophia om vem hon sett dö ... om inte fyra andra flickor stigit i deras vagn. Flickorna var väldigt pratsamma och skulle möjligtvis inte ha hört Leonora, men hon ville inte ta den risken. Lyssnande öron fanns även hos de tjatrigaste maror.

För sin del var Leonora tyst under hela vägen till det upplysta slottet under den stjärnprydda mörka himlen. Hon lyckades stänga ut flickornas prat nästan fullständigt och såg bara hur de sakta närmade sig efter de andra vagnarna det tornprydda slottet på den slingrande vägen. Månen lyste full uppe bland stjärnorna och ett småleende dök upp på Leonoras läppar. Hon hade alltid haft det bra vid nätter vid fullmåne, även om vissa skydde den som drakkoppor.

Då vagnen stannade framför den öppna porten steg flickorna under fnissningar av från vagnen före Leonora och Sophia. De följde andra som stigit från tidigare vagnar och Sophia följde med säkra steg efter de andra, medan Leonora var aningen osäker på vad hon borde göra. Sophia verkade märka det och stannade så Leonora kom ikapp henne vid det översta trappsteget före porten.

"Det är bara att följa med de andra. Det är endast förstaårseleverna som kommer senare för att sorteras framför resten av skolan."

"Jag hade tänkt leta reda på min farmor... Men jag vet inte var hon skulle kunna vara..."

"Hon brukar vara och ta emot förstaårseleverna inför sorteringen ...", svarade Sophia grubblande, "men hon skulle kanske kunna vara i lärarrummet eller på sitt kontor..."

"Åt vilket håll ska jag alltså gå då?"

"Upp för trappan och längs med korridoren. Lärarrummet är tredje till vänster medan du måste gå uppför en trappa till höger ännu efter lärarrummet för att komma till hennes kontor som är andra på vänster sida", instruerade Sophia och pekade ut trappan.

Med säkra steg for Leonora iväg från eleverna som strömmade in i Stora Salen och styrde sin väg uppför marmortrappan och längs med korridoren, men blev sedan osäker på hur Sophia hade förklarat vägen. I en gissning bestämde hon sig för att prova med att svänga åt vänster. Strax efter att hon vänt av i korridoren kände hon hur hon gick rakt på någon som kommit emot henne från andra hållet.

"Ursäkta, jag är hemskt ledsen", började hon och vände skamset blicken mot mannen hon hade krockat med.

Hennes hjärta hoppade över ett slag då hon såg de kolsvarta ögonen som stirrade på henne i förvåning. En slinga av hans svarta stripiga hår hade halkat i ansiktet på honom ... men han verkade inte bry sig det minsta om den. Fängslade tittade de bara på varandra. Mannen som annars var helt svart, förutom där man såg av hans bara hy. Även den krokiga näsan tilltalade Leonora. Det kändes likt hon skulle ha känt mannen hela sitt liv, men ändå träffat honom först nu, här i Hogwarts korridor på andra sidan den Engelska Kanalen.

Efter att de betraktat en stund varandra i den magiska stunden bröt mannen den genom att räcka henne handen för att hjälpa henne upp. Aningen darrande lade hon sin hand i hans och lät honom dra upp henne på fötterna. Med viss skicklighet från hans sida hade han lyckats få henne att stå upp på en halv armlängds avstånd från sig själv.

"Och vad gör ni här i korridoren då ni borde vara i Stora Salen, miss?" frågade han med en allvarlig ton.

"Jag sökte efter Minerva McGonagall. Var kan jag hitta henne?" stammade hon fram och försökte att inte stirra på honom.

"Den här vägen", mumlade mannen kallt med sin silkeslena röst. Han ledde henne upp för en massa trappor och öppnade en dörr som Leonora antog vara lärarrummet. Före hon hunnit säga ett ord till hade mannen lämnat och gått åt ett annat håll. Åt vilket visste hon inte. Leonora gick in och där fann hon sin kära farmor sittande på en stol vid ett större bord.

"Hallo, meine liebe Oma!" sa Leonora med ett brett leende och gick fram till farmodern som stigit upp från stolen med ett brett leende på läpparna då hon märkt sitt kära barnbarns ankomst.

"Hej kära flicka lilla!" svarade hon på tyska och lade armarna kring Leonora så hon kunde känna värmen spridas mellan dem. McGonagall gav henne en kyss på kinden och tittade sedan på Leonora där hon ännu hade sina händer på flickans axlar.

"Vad trevligt att se dig! Gick resan bra?", frågade farmorn.

"Ja, helt bra. Jag fick en vän på tåget."

"Så roligt! Nu måste vi nog gå till Stora Salen så du kan bli sorterad. Jag väntade här eftersom jag antog att du skulle vilja se mig före du gick in i Salen."

De gick ner för alla trappor igen. Men farmorn ledde henne inte rakt till salen utan satte henne och stå utanför de stora dörrarna. Leonora tittade aningen oförstående på sin farmor och väntade sig en förklaring till varför de inte gick raka vägen in i Salen och fick det hela understökat.

"Du måste vänta här en stund. Det är på mitt ansvar att leda förstaårseleverna från porten till Sorteringen och övervaka då de sorteras", förklarade hon. Före Leonora hann invända fortsatte hon med sin förklaring. "Det kommer att vara ett mellanrum före de leds in i Stora salen. Det blir då som du ska sorteras i år. Nu måste jag gå, men vänta här på mig."

Utan att vänta på svar från Leonora var McGonagall strax iväg bort till den stora porten, som Leonora kunde se därifrån hon stod. Kort efter att McGonagall rättat till sin hatt och smaragdgröna klänning kunde Leonora höra tre bullrande knackningar mot slottsporten. McGonagall öppnade den genast och så kunde Leonora urskilja en enorm man, som hon också skymtat på perrongen då de anlänt. Han presenterade förstaårseleverna för professor McGonagall. Därefter svängde McGonagall klacken och började komma mot hennes håll över den stora hallen med alla förstaårseleverna efter sig. Då de gick förbi henne fick McGonagall säga till att inte bli efter. Men Leonora visade inte något tecken på att hon skulle ha brytt sig om att deras nyfikna blickar tittade på henne. Hon kunde ändå kanske mera om magi och trolldom än någon annan elev på skolan. Hennes tankar gick till Sophia som satt där inne i Stora Salen, varifrån endast ett sus sträckte sig till hennes öron.

McGonagall hade lett in förstårseleverna genom en dörr som fanns bredvid dörren hon stod framför. Hon hade inte den blekaste aning om hur länge hon skulle få vänta före hon skulle föras in bland de andra eleverna för att sorteras.

"Va väntar du här? Festen e där inne."

Hon vände lugnt upp sitt huvud och mötte jättens svarta ögon, som nästan var täckta bland hans vilda hår och skägg.

"Jag ska sorteras och väntar på professor McGonagall-"

"Jo. Du va den nye från Tyskland. Välkommen till Hogwarts!"

Därefter öppnade han dörren till Stora Salen och gick in som mycket van i det och stängde dörren efter sig så handtaget slog i träet.

Det var inte långt därefter som McGonagall kom från rummet var förstaårseleverna väntade otåligt, fram till henne. Hon stannade framför dörren och tittade med ett leende mot Leonora.

"Jag hoppas du kommer att trivas i ditt elevhem och här på Hogwarts Leonora. Välkommen."

Därefter öppnade McGonagall de stora dörrarna på vid gavel så allas blickar vändes till dem. Leonora följde efter McGonagall och kände att allas blickar var riktade mot henne. Hon visste att de väntade på att någon av lärarna skulle berätta vem hon var och varför hon befann sig där. McGonagall satte henne och vänta några steg från de få trappsteg hon snabbt klivit upp. Leonora stod inom synhåll för alla som befann sig i salen. Men stolt som hon var stod hon rak i ryggen och utan att ändra en min.

"I år har vi fått en ny elev under detta tak", började McGonagall högtidligt. "Hon kommer att sorteras under andra omständigheter än förstaårseleverna då hon kommer att ställas bland sjundeårseleverna. Vi i lärarstaben förväntar oss att ni ska ta väl hand om henne."

McGonagall tog fram en fyrbent pall mitt emot Leonora och höll i sin vänstra hand en uråldrig spetsig trollkarlshatt ovanför pallen, varefter hon ropade med stadig röst hennes namn.

Trots aningen skakiga ben kom hon upp med en viss målmedvetenhet och elegans, varefter hon satte sig på pallen med likt en drottnings självsäkerhet då hon tittade på eleverna som satt vid långborden. Därefter lades hatten djupt över hennes ögon och ängslan grep om henne då hon hörde en tunn röst i sitt huvud.

"Låt oss nu se... Inget dåligt huvud må jag säga. Du verkar ha blivit riktigt väl lärd där du kommer ifrån. Din styrka och ditt mod skulle jag sätta dig i Gryffindor för... Men du har så större ambitioner att uppfylla om jag skulle sätta dig i Slytherin. Din ärelystnad skulle nästan kräva dig dit... Hmm, vart ska vi placera dig?" frågade hatten. Leonora ville absolut inte till Gryffindor för att just hennes farmor var föreståndare där. Hon hade ingen aning om vad Slytherin kunde vara för elevhem men det fick väl vara bättre.

"Jaså. Inte Gryffindor? Må så då ske..."

"SLYTHERIN!" ropade hatten ut i salen, varefter den strax lyftes från hennes huvud och hon möttes av att bordet längst borta till vänster, från hennes plats, jublade, klappade händer och busvisslade allt vad de orkade tills strax att hon satt sig ner vid en tom plats och önskats välkommen och skakats hand med.

När larmet tystat ner vände alla sina blickar upp till Honnörsbordet och McGonagall som fortfarande stod vid pallen framför bordet.

"Jag förväntar all största respekt från er sida då förstaårseleverna strax kommer att sorteras till sina kommande elevhem", sade McGonagall med säker röst ut till eleverna, varefter hon gick iväg över Salen och ut igen, stängande dörrarna efter sig.

Då Leonora följt sin farmor med blicken lyckades en småleende flicka i bordet framför henne fånga hennes blick. Det bekanta ansiktet ramades av det mörkblonda håret och de bruna ögonen tittade vänligt mot henne och verkade önska henne lycka till, trots att det fanns litet av tvivel i hennes blick. Då Leonora märkte att de andra bordens elever försökte undvika deras bord så väl som möjligt började hon aningen att undra över vad Slytherin egentligen var för elevhem...

A/N: Berätta väldigt gärna vad ni tycker! R&R! :D