A/N - Samma som jag la upp för några år sedan, bara lite ändringar och rättningar.. Hoppas att den fortfarandes är intressant :D

Prolog.

Det var en ovanligt mörk augusti kväll 1985 när män stormade in i ett litet hus någonstans på den brittiska landsbygden och förde bort min mor. Dem sa att det var på grund av märket hon hade på sin vänstra underarm, jag förstod det inte då och det skulle ta mig flera år för mig att förstå att hon hade skickats till Azkaban. Jag var fem år när det hände. Männen från ministeriet hade inte brytt sig om mig utan lämnat mig i dörröppningen till det lilla huset någonstans på den brittiska landsbygden. Tydligen hade jag suttit där i dörr öppningen i två veckor innan Arkie Alderton hittade mig övergiven och utsvulten under en morgonpromenad i det vackra sen sommarvädret. Han hade virat in mig i sin khakifärgade mantel och tagit mig hem till sitt hem, där han hade gett mig mat och ett varmt bad innan han tog mig vidare till St Mungo's Sjukhus. Snabbt hade sjuksköterskorna tagit hand om mig är de sedan hade kontaktat ministeriet ville de snabbt tysta ner det hela och fick en anställd på ministeriet att ta hand om mig.
Två veckor senare svängde Mr. Arthur Weasley in den blå Ford Anglia på grus gången utanför hans hem Kråkboet. När han hade gått runt bilen öppnade han försiktigt bildörren och hjälpte mig ut. När jag stod bredvid honom tittade jag upp på honom och sedan över mot det konstiga huset som låg på andra sidan gården. Bakom huset låg en skogsdunge som kastade långa skuggor över trädgården såhär under höstkvällen. Arthur Weasley log mot mig och lade en hand på min rygg och fick mig går mot huset. Det tog oss säker tio minuter innan vi hade kommit in i det trånga köket. Vi möttes av Arthurs fru Mrs. Molly Weasley. Hon var kort och mullig, hennes orange hår var permanentat och de bruna ögonen studerade mig osäkert. Hon gick fram till mig och satte sig på huk framför mig, hon drog en mjuk hand mot min kind och sa:
"Hej sötnos, jag är Molly."
Jag sa ingenting utan tittade nervöst på henne. Hon log mot Arthur och bad honom att sätta mig på soffan. Jag kröp upp och drog snabbt upp mina knän mot min haka och betraktade Molly och Arthur när de rusade fram och tillbaka med olika grejer. Molly började ställa fram tallrikar och skålar på bordet. När de plötsligt var nära på att krocka frågade Molly lätt stressad:
"Kan du hämta barnen, vi ska äta."
Han nickade och gick upp för trapporna och efter några minuter kom en kille orange hårig kille och stannade till precis nedanför trappan och studerade mig med en fundersam min.
"Så det är hon? Den övergivna tjejen?" Sa han och kastade varsamma blickar ifrån mig över till sin mor som bara nickade. Sakta gick han fram till soffan där jag satt och slog sig ner bredvid mig. Han hade ett par slitna jeans och ett vitt linne. Hans lätt sol bruna skinn fick min vita hud lysa bredvid honom. När han försiktigt drog men sin hand över mitt huvud tittade jag upp på honom. Hans hår var orange precis som Molly och Arthur, men hans ögon var bruna som Mollys.
"Jag heter Bill." Han gjorde en kort paus medan han drog försiktigt i hans örhänge i hans vänstra öra innan han frågade:
"Vad heter du?" Jag tittade bort ifrån honom och fällde tyst en oskyldig tår. Efter ytterligare några minuter kom en till kille ner för trappan. Inte förrän han var framme vid bordet lade han märke till mig.
"Åh, så du har kommit." Han satte sig ner på en stol mittemot mig och studerade mig genom sina glasögon. Snabbt kastade jag en osäker blick upp på Bill som log.
"Percy, min lillebror." Viskade han lätt. Plötsliga dunsar fick mig att snabbt ställa mig upp i soffan och backa mot ryggstödet. Skräcken hade tagit över då dunsarna påminde mig om natten för två veckor sedan, då de hade fört bort min mor. Bill drog till sig mig och tillät mig att gömma mig i hans trygga famn. Dunsarna hade kommit ifrån tvilling paret Fred och George som trillat ner för trappan tillsammans med sin femårige lillebror Ron som nu låg och tjöt av smärta ifrån fallet. Molly suckade högt och tvingade ner tvillingarna på soffan eftersom jag vägrade lämna Bills trygga knä. Hon lyfte upp Ron i samma stund som Arthur kom ner för trappan tätt följt av en kille som höll deras yngsta barn.
"Charlie och Ginny." Viskade Bill till mig. Molly och Arthur satte sig ner vid varsin kortsida och tittade spänt från varandra sedan runt bordet på sina sju barn innan deras blickar föll på mig. När jag kände deras blickar tryckte jag mig närmare Bills bröst och fnyste till i hopp om att de skulle låta mig vara.
"Barn, det här är Lillian." Sa Molly och lade en försiktig hand mot min arm.
"Hon kommer bo här hos oss ett tag." Fyllde Arthur snabbt i.
Ron tittade förvånat upp på sin far och frågade nyfiket.
"Hur länge då?"
"Några år Ronni." Sa Molly i en gullig ton.
"Du förstår när du är äldre. Det gör ni va?" Förklarade Arthur och syftade det sista till Bill, Charlie och Percy men snabbt svarade Fred och George i kör:
"Vi förstår allt!"
Det blev en förvånad tystnad innan Molly fnissade glatt.