A/N: inspirerad av xMissYlvz's historia 'Undiscosed Desire'. fick en idé som jag ville skriva men sen tröttnade jag ganska fort så det kanske är lite halvdant. Kritik är alltid välkommet!

Kap 1 - September 1944.

Han stirrade på mig där han satt mittemot mig vid Slytherinbordet i Stora Salen. Hans svarta ögon var likt en orms, vaksamma och misstänksamma. Jag visste att han ogillade mig, så mycket hade jag lyckats läsa ur hans blick. För en gångs skull fanns det någon som var lika begåvad som han själv. Stora Salen var fylld av middagsgäster. Det var en vecka efter skolstarten hösten 1944. Vi gick näst sista året. Jag var ny på Hogwarts. Tidigare hade jag gått på Beauxbatons i Frankrike. Men när mina föräldrar skildes flyttade jag tillsammans med min mor till Spinner's End i Storbritannien. Mitt hår var för tillfället korpsvart och långt precis lika svarta var mina ögon. Jag var nätt byggd med en liten timglas formad midja. Jag fick namnet Lillian Mandrake och jag är en metamorpheus. Killen mittemot mig hade svart kortklippt hår med mörka djupa bruna ögon. Trots att han ogillade mig kunde han inte sluta umgås med mig. Jag log mot honom men han lade bara ett elakt flin på läpparna. Hans namn var Tom Riddle. Han drog till sig sin bägare och drack av sin pumpa saft utan att slita blicken ifrån mig.

"Vad är det Riddle?" frågade jag utan att verka för nyfiken.

Han ryckte bara på axlarna utan att säga något.

"Är du medveten om att du stirrar?" frågade jag istället.

Denna gång log han ett 'riktigt' leende av glädje och nickade.

"Kan du tänka dig att säga något istället för att stirra på det där viset?" viskade jag.

Han blundade och öppnade munnen för att säga något men stängde sedan, skakade på huvudet och slog upp ögonen. Han möte min blick med sina iskalla ögon. Jag suckade och reste mig upp. När jag började gå hörde jag hur han gjorde det samma efter ett par steg kom han ikapp mig och gick bredvid mig med rakrygg och blicken långt framför oss.

"Det är skolfoto i morgon efter lunch", sa han plötsligt. Hans röst var som vanligt sträv men lugn.

Jag tittade upp på honom men han gick med blicken långt framför oss. Plötsligt svängde jag av runt ett hörn vilket fick honom att förvånad följa efter.

"Vart är du på väg?" väste han i mitt öra när han kommit upp till mig igen.

Jag ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Han tog ett par extra långa steg för att komma förbi mig. Han gick baklänges och tittade ner på mig.

"Du kan inte gå den här vägen för att komma till fängelsehålorna."

Jag log mot honom och stannade. Han stannade ett par meter ifrån mig och tittade varsamt.

"Jag vill se mer Riddle. Mer än bara raka vägen", mumlade jag och närmade mig honom.

Han suckade och tittade ner på stengolvet.

"Du kommer vara min undergång Mandrake", väste han, samtidigt som han pressade sitt långa pekfinger mot min axel. Det tvingade mig till att backa ett par steg tillbaka. Jag lade huvudet på sned och tittade upp på honom.

"Jag förstår inte varför jag gör det här". Mumlade han surt.

"För att jag är oemotståndlig", log jag.

Han skrattade och skakade på huvudet. Jag kände hur jag rodnade. Han smekte försiktigt min kind. Jag tvingade mig att blunda. Han lutade sin panna mot min, han nästipp nuddade min. Hans hand flyttades ner mot min hals och axel. Men så stannade han upp. Han andades tungt, han var osäker men viskade sedan svagt:

"Det här är fel."

Jag hörde steg som började gå allt snabbare. När jag åter slog upp ögonen stod jag ensam kvar i den tysta korridoren. Jag suckade för mig själv och gick tillbaka till sovsalen.