Harry vaknade nästa morgon och kände sig mer utvilad än vad han gjort på länge. Kanske berodde det på att han nu sov på en bekväm madrass i en väluppvärmd sovsal. Eller var det för att han hade fått i sig ett mål mat som inte bestod av stekta svampar. Men det var något annat också. Det kändes som om det suttit ett lock för hans hals som hindrat honom från att andas ordentligt, men som nu hade lösts upp. "Det är över" tänkte han och tog flera djupa andetag. Han var färdig. Han hade gjort det som Dumbledore berättat för honom att han i slutändan skulle vara tvungen att göra. Han hade besegrat Lord Voldemort. Och han hade överlevt. Han hade funnit horrokruxen och förstört dem allihop, innan han tagit itu med Voldemort själv.
Men det hade inte varit lätt. Det hade varit nära att han inte lyckats. Flera gånger hade de stött på hinder som fick honom att tvivla på om de skulle klara uppdraget. Men det hade alltid funnits någon där som stöttade honom och som hjälpte honom på vägen. Han tänkte på Ron och när han räddade Harry ur vattnet och sen stötte svärdet genom medaljongen. Han tänkte på Hermione när hon räddade både honom och Ron från alla möjliga knipor. Och hur de båda utfört extrema åtgärder för att rädda sina familjer. Och Neville, som utstått tortyr och förföljelser för att försöka hjälpa de utsatta på Hogwarts. Och som själv dragit ut Gryffindors svärd ur Sorteringshatten och sen huggit huvudet av Nagini, och därmed förstört Voldemorts sista horrokrux. "Vet han själv förstår hur modig han egentligen är?" tänkte Harry medan han drog på sig en av de tjocka stickade tröjorna Mrs Weasley gett honom.
Han drog undan gardinerna, satte sig upp i sängen och sträckte på sig. De övriga i sovsalen sov fortfarande, så klockan kunde inte vara så mycket. Han motstod frestelsen att väcka Ron när han gick förbi hans säng. Ron såg ut att njuta av den lite lyxigare tillvaron lika mycket som Harry gjort. Han var väl förtjänt av vilan. På Nevilles nattduksbord låg Gryffindors svärd och glimmade i solljuset som sakta kröp upp för väggarna. Harry flinade för sig själv när han tänkte på vad Griphook skulle säga när han märkte att svärdet var borta. Han knöt skorna och gick med bestämda steg ut från sovsalen.
Uppehållsrummet låg öde. Det verkade som om alla de kvarvarande eleverna i Gryffindortornet tog sig en välförtjänt sovmorgon. Även trappan och korridorerna nedanför låg tomma. Här och där fanns rester av att det bara några timmar tidigare varit full strid på skolan. En del fönsterrutor var krossade, och vissa gobelänger bar spår av att ha brunnit. Ibland sprang det förbi någon, men de stannade inte för att prata med honom, utan log bara, och gick sen vidare. På första våningen sprang han på en liten flicka från Ravenclaw som var alldeles rödgråten, men som ändå log och vinkade till honom medan tårar rann ner för kinderna. Det måste vara anhöriga till dem som dött igår som gått förbi honom. Skulle han ha sagt något? Vad skulle han kunna säga som skulle hjälpa mot det hål som finns inom en när man förlorar någon man älskar? Harry visste alltför väl hur de kände sig, han var en av dem. Han såg sig omkring. Han hade inte haft någon direkt tanke med vart han skulle gå. Men det verkade som om han omedvetet gått mot en av de få personer i hela världen som skulle kunna få honom att bli hel igen.
Entréhallen låg lika tom och öde som korridorerna där ovanför. Men från Stora Salen hördes ett dämpat mummel. Här mer än någonstans syntes rester av gårdagens strid. Stora delar av trappräcket var söndersprängt och det fanns stora hål både i trappan och på väggarna. På golvet låg ett lager damm, och på flera ställen fanns där mörka fläckar av vad som måste vara blod. Flera tavlor såg ut att ha brunnit och deras invånare satt i en granntavla och såg alldeles förskräckta och sotiga ut. En trollkarl med pipskägg pillade förstrött på toppen av sin hatt, som fortfarande rykte. Harry fattade tag om handtaget och öppnade dörren och smet in.
Därinne satt folk i små grupper och pratade tyst med varandra. Han såg professor McGonagall prata tyst tillsammans med en blek Andromeda Tonks. Lille Teddy Lupin låg på golvet och höll en bit rostat bröd i sin knubbiga hand, idag iförd hår så gult att han såg ut som en lustigt formad lampa. Vid Gryffindorbordet satt Hagrid och klappade en storgråtande Dennis Creevey på axeln medan han själv grät så häftigt att det bildats en pöl på golvet under honom. Harry svepte med blicken över rummet. I ögonvrån såg han familjen Malfoy sitta och prata tillsammans med Kingsley Shacklebolt. Men han gav de ingen närmare uppmärksamhet, för han hade hittat det han letade efter. En man av rött hår stack fram från bordet strax bakom Hagrid. Ginny satt med ryggen mot Harry, en liten bit ifrån sin mamma och George som satt och kramade om varandra under tystnad. Ingen verkade ha lagt märke till att Harry hade kommit in i salen. Han smög fram längs bänkraderna och satte sig bredvid Ginny.
"Hej." sa han och rörde vid hennes axel. Hon vände på sig och såg på honom. Hon hade mörka skuggor under ögonen och hennes hud såg nästan genomskinlig ut. Hennes underläpp darrade i ett försök att hålla tillbaka tårarna. Han la en arm kring hennes axlar och hon kramade om honom och började gråta tyst med huvudet tryckt mot hans bröst. Han smekte hennes hår, men han sa ingenting. Efter en stund lyfte hon på huvudet och tittade honom i ögonen.
"Harry..." började hon, men han tystade henne.
"Kom, vi går till något ställe vi kan prata mer ostört på. Det är så mycket jag vill säga dig, men det här är inte rätt ställe." Han tog hennes hand och hjälpte henne upp från bänken. Tillsammans gick de ut från salen och ut genom porten.
De gick hand i hand ned till sjön och satte sig vid ett av träden. De lutade ryggen mot den väldiga stammen och Ginny höll Harrys hand i sitt knä.
Sjön låg alldeles blank och det fanns inte ett moln på himlen. Det hördes fågelsång från varenda buske och träd. Det verkade som om hela världen verkade veta att detta var en dag att fira. Att Mörkrets Herre var besegrad och att allt skulle bli bra igen.
"Jag trodde du var död." sa Ginny. Hennes röst var klar, men hon var ännu blekare än förut. "Det var den värsta stunden i mitt liv. Jag trodde jag skulle dö, Harry. Men du var inte död. Hur kunde du överleva?" Och Harry började berätta vad han som hänt. Han berättade om Snape och vad han sett i minnessållet. När han kom fram till vad som hände i skogen, började hans röst darra.
"Jag är ledsen att jag inte kom för att säga adjö, men det gjorde för ont. Jag skulle aldrig kunna tänka tanken att jag aldrig skulle få se dig igen. Du var den sista jag tänkte på innan Voldemort dödade mig." Ginny kramade om hans hand och såg på honom innan hon sa.
"Han dödade dig, men du kom tillbaka? Jag förstår inte."
"Det gör knappt jag heller." och han berättade för henne om vad som hänt sen. Om hur han träffat Dumbledore som berättat för honom att han inte var färdig än. Och hur han kommit tillbaka till skogen, och hur Voldemort hade tvingat Hagrid att bära hans kropp tillbaka till skolan. När han slutade sin berättelse tryckte hon hans hand mellan sina. Hon såg på honom och han visste att hon förstod. Ha la sina händer kring hennes ansikte. Hon blundade och lutade sig framåt så att deras pannor nuddade varandra.
Hon lyfte upp händerna, och lät fingertopparna glida över hans kind, lika lätt som en fjärilsvinge. Han blundade och kunde känna hur hon darrade medan hon lät sina fingrar memorera hans ansikte. Harry kunde känna något vått mot sin tumme - en tår? Men inget ljud hördes från Ginny och han torkade bort den.
En lång stund satt de där, förlorade i sig själva och lyckan över att vara tillsammans igen. Sen lutade sig Ginny tillbaka igen. Luften tycktes kännas tom och kall utan hennes närhet. Men hennes ögon hade inte lämnat hans, och alla andra sinnen verkade drunkna i hennes bruna ögon.
Just då log hon ett underbart leende, som fick hennes ögon att glittra och Harrys hjärta att hoppa över ett slag. Minnet han burit med sig in i skogen hade inte gjort henne någon rättvisa. Aldrig hade hon varit så vacker som när hon satt där, och solens strålar fick hennes hår att glänsa i tusen nyanser av koppar och guld.
"Så..." sa hon. "Nu när Voldemort är borta... betyder det att man kommer se lite mer av dig i framtiden?" Harry såg på henne och skrattade.
"Ingen kan hålla mig ifrån dig. De kan ju försöka, men se vad som hände med Voldemort när han förstörde mina planer!" Han drog henne intill sig, han stod inte ut med tanken på det minsta utrymmet mellan dem längre.
"Åhå, så du menar att du besegrade Voldemort, den Mörkaste trollkarl som levat, enbart för att han hindrade dig i dina kärleksplaner?" Hon la händerna på hans bröst, som för att skjuta honom ifrån sig.
"Ja, delvis i alla fall." Han la händerna kring hennes ansikte, tvekade en stund, som för att vara säker på att det var på riktigt. Sen pressade han sakta sina läppar mot hennes. Och det var underbart. Hon drog sig närmre honom och han hade svårt att veta var han slutade och hon började. Han fylldes av hennes doft och hennes kropp under hans händer. Det var som om allt annat försvann och där fanns bara han och hon och de snurrade i en virvelvind av färger. Men ett rop fick honom att snabbt kraschlanda tillbaka i verklighet igen.
"Hallå där!" Harry hade lite svårt att koncentrera sig tillräckligt för att höra vad ljudet kom ifrån. Men sen såg han Ron stå en bit därifrån. Hermione stod bakom honom och såg trött, men glad ut. Harry hade lite svårt att läsa hans uttryck, men han stålsatte sig för en utskällning lik den han fått förra gången Ron kom på honom kyssa Ginny. Men den kom inte.
"Ni två slösade då inte någon tid!" sa han med ett leende. "Ska ni med och äta frukost eller hade ni tänkt sitta där hela dagen?"
Harry reste sig och tog Ginnys hand. Ron och Hermione hade redan börjat gå hand i hand tillbaka till slottet. Harry la handen om Ginnys midja och de följde efter. Och då visste han att allt skulle bli bra. Han var med de han älskade och sakta, sakta började hålet inom Harry att växa igen.
A/N Jag skrev det här som en slags terapi efter att jag läst ut sjuan. Jag har skrivit en fortsättning, och jag lovar, historien blir bättre. Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker, bra eller dåligt!