Hennes röda hår flödade ut over den vita kudden, som flammor i ett helvitt rum. Han tittade på henne med en delvis lyckligt, och ett delvis sorgset leende i ansiktet. Det var det här de kämpat så länge för. Det var det här de ville och lyckades uppnå. En trygg värld. Lilla Lily kramade sin ljusgula kanin och mumlade i sömnen, helt ovetande om hennes pappa, som satt förlorad i minnen på hennes sängkant.
Hans barn skulle nog aldrig riktigt förstå vad som faktiskt hänt. Vad som kunnat hända dem. Ett krig blir aldrig verklighet om det inte inträffar en själv. De skulle förstås alltid veta om det, det skulle väl hela trollkarlssläktet se till. Han ville inte att de skulle behöva uppleva och utstå allt det onda hans egen barndom genomsyrats av. De skulle få en trygg uppväxt, i en trygg värld.
En ljusstråle föll plötsligt in i rummet, och nådde lilla Lilys ansikte. Hon rynkade ögonbrynen i sömnen, men vaknade inte. Det var Ginny som gläntade på dörren.
"Sover hon?" frågade hon och tassade in till sin man och dotter. Harry nickade på frågan, och Ginny satte sig bredvid honom. Hon sade ingenting. Behövde inte säga något. Redan för flera år sedan skulle hon ha förstått, att det inte var nödvändigt. Han lade ena armen om henne, som i en skyddande men också sökande gest. Ginny log smått. Resten av världen såg Harry som sin beskyddare, hjälte och övervakare. Ingen annan kunde riktigt förstå att även han behövde någon. Någon som skyddade honom.
"Hon är lik dig" mumlade han, med ögonen på sitt yngsta barn och enda dotter. Ginny följde hans blick.
"Hon kommer att bli en riktig förförerska när hon blir äldre" viskade hon och flinade retsamt mot sin man, som såg bestört ut för några sekunder. Sedan blev hon allvarlig igen. "Hon är lik din mor också" och Harry nickade för det påståendet. Flickan som bar hans mammas namn var mycket lik både Lily och Ginny. Han suckade, lättat. Vad mer kunde han möjligen begära? Han hade överlevt, han hade fyra högt älskade skatter, och de skulle få växa upp lugnt i sin egen familj.
I en trygg värld.