Disclaimer: Jag gör inga anspråk på att ha hittat på Malfoyfamiljen eller något annat från trollkarlsvärlden. Harry Potter och hans värld tillhör J K Rowling och ingen annan.
Det här är bara en liten skrivövning, jag kommer inte att fortsätta på den här lilla novellen.
Som ett utsökt avelsdjur står han där, det färskaste skottet på Malfoys enorma familjeträd. Han kommer att bli en vacker blomma, eller kanske snarare en välväxt gren. Håret är blankt och vitblont, borstat till en glänsande man som faller mot axlarna stritt och rakt som ett regn. Hans ögon är grå och äger en kunglig kyla. En distans som talar om att det inte finns nånting här som egentligen är värt hans intresse. Hans hy är slät och ansiktsdragen spetsiga. Hyn är blek, nästan anemisk och de ljusa läpparna kröker sig ibland i ett småleende. Det finns ingen humor eller värme, ögonen är kalla, de gnistrar bara till ibland i ilska eller ironi.
Det du ser framför dig är sinnebilden av en Malfoy, resultatet av århundradens avel. Blodet är viktigt för en Malfoy. På flera hundra år har ättens blod inte blandats med annat än äkta fullblodstrollkarlar. Den unge mannen du ser framför dig är reslig, men hans stamtavla är minst dubbelt så lång som honom själv. Hans blod rinner ur en urgammal källa. När tiderna var hårda bevarades ättens rena linjer genom kusingifte, dock inte till den grad att blodlinjen försämrades för mycket. Det finns skrämmande exempel inom trollkarlsvärlden. Högadliga trollkarlssläkten som avlats sönder och samman, genetiska svagheter som lagts på hög. En klan dör om dess blodslinje späds ut, men den går likaledes mot sin undergång om defekterna tillåts slå igenom. Sinnessjukdom är en förbannelse för vissa av de en gång så ädla blodslinjerna. Det går inte an att avla på defekta exemplar. Svaga valpar i kullen måste dö för att hålla familjen stark. Så sent som 1956 dödades den sista sjuka valpen i släkten Malfoy. De sederna har lagts på hyllan, men fortfarande skulle klanens överhuvud inte drömma om att låta ett sjukt exemplar föra sina gener vidare under familjens namn.
Draco Malfoy är ett utmärkt exemplar för sin ras. Hans utseende är behagligt, hans hjärna kvick och hans magiska kraft väl över medelmåttan. Klanen Malfoy har alltid värdesatt skönhet, om än inte på bekostnad av intelligens. Det sägs ibland att Veela-blod flyter i deras ådror, men eventuella bevis är förlorade i historiens dimmor. Ryktet uppmuntras bland vanligt folk, men dementeras snabbt om någon som verkligen betyder något frågar. Hur exotiskt det än låter att vara delvis Veela så besudlar det ändå en perfekt blodlinje. Blod från magiska djur är visserligen lite bättre än icke-magiskt smutsskalleblod, men inte mycket.
Hur det än är med Malfoy-klanens säregna utseende så har skönheten sitt pris. Galenskapen härjar ännu inte i deras blodlinje, som i så många andra gamla inavlade släkter. De har alltid vägrat beblanda sig med ätter som har vansinnet i släkten, och sjuka kvistar på det egna stamträdet har knipsats av innan anlagen hunnit föras vidare. Vansinnet uppmuntras inte, men den sällsamma Malfoyska skönheten går före fysiska sjukdomar.
I hans gener lurar ett tungt arv. Hans rena ansiktsdrag, kärva skönhet och resliga figur kommer med osedda nackdelar. Ännu vet han ingenting, men om några år kommer smärtan att vara hans följeslagare.