Så det här är en fic som jag och Tina redan skrivit klart, vet inte hur länge den varit klar men rätt länge skulle jag gissa. I alla fall så har vi helt glömt bort .. elr jag har i alla fall glömt bort att lägga upp den, så gör det nu. Är en Oc fic, ScorpiusxOC, James JrxOC

Hoppas ni gillar den!

Amelia

Jag tittade ut genom fönstret och såg hur folket utanför gick, föräldrarna vinkade sina barn adjö. Den lilla gesten fick mig nästan att bli tårögd, jag drog upp benen och höll de tätt intill mig. Mina föräldrar var döda sedan länge, eller min mamma var det i alla fall och min mormor och morfar hade vägrat skicka tillbaka mig till min pappa. De skyllde fortfarande på honom för att mamma dog, jag rörde vid ärret jag hade på axeln. Det gick ner över magen och slutade sedan vid höften. Jag lutade huvudet emot rutan och höjde ljudet på min ipod, min mormor hade några år tidigare sagt att den inte skulle fungera på Hogwarts och hade därför hjälpt mig att fixa den när jag började första året, och nu gick den utan elektronik. Jag lyssnade på sången "Jesus take the wheels" som påminde mig om min mamma och om allting som hänt. Jag kände hur håret föll in i ögonen, jag öppnade de och knuffade irriterat bort håret bakom mitt öra igen och tittade ut. Inte långt därifrån såg jag James Sirius Potter, vi gick i samma årkurs och i samma elevhem, men jag tvekade på att han ens visste att jag fanns. Det var inte många som visste det, han stod och pratade med en äldre man. De hade samma svarta hår, och såg nästan ut att vara kopior av varandra, förutom ögonen. Jag gissade att det var hans pappa, och att den rödhåriga kvinnan jämte honom var hans mamma. Det var där ifrån han fått ögonen, jag tittade lite åt höger och såg hans kusiner och deras föräldrar. Sedan såg jag den enda person som jag inte ville träffa, hon hade haft något emot mig sedan första året, bara för att jag inte var renblodig. Och ända sedan första året har folk ignorerat mig, alla som umgicks med mig blev på något sätt utsatta för hennes vrede. Hon går i Gryffindor, jag fattar inte hur hon blev vald till det elevhemmet, hon var den enda som faktiskt gjorde mig förvånad. Den enda som jag tyckte inte hörde hemma i Gryffindor, hennes personlighet var inte bara hemsk utan fruktansvärd rent ut sagt. Jag tittade bort och drog fram en bok och började läsa. Jag gillade att läsa, och vara före alla andra i vissa ämnen. Det kändes nästan bara för att min pappa var mugglare som om jag var tvungen att vara bättre än alla andra. Jag var tvungen att visa att man inte behövde vara renblodig för att vara bra på magi. Men genom att visa det hade jag för alltid märkt mig som den enda pluggisen i Gryffindor, vissa var till och med förvånade över att jag gick i Gryffindor, de tyckte att jag hörde hemma i Ravenclaw. Jag brydde mig inte om var jag hörde hemma, jag hade inga vänner i några elevhem. Slytherin hatade mig för att min pappa var mugglare, Ravenclaw tyckte jag var för snäll och tyst, Huffelpuff, för smart och de i Gryffindor tyckte att jag var för mycket allt annat. Så om sanningen ska fram så borde de starta ett helt nytt elevhem bara för mig, jag tittade åt vänster och såg precis i rätt tid hur Scorpius ryckte åt sig min väska med alla min saker i. Bland annat en medaljong som jag fått efter min mammas död, jag drog ur hörlurarna ur öronen och slängde ner min ipod i fickan innan jag började springa efter Scorpius genom tåget.

"Skärp dig!" skrek jag högt och tog tag i min väska, han vände sig om och stod bara några centimeter ifrån mig.

Han var långt över 1.70, därför kände jag mig väldigt kort där jag stod med mina 1.50 och tittade upp på honom med ett nervöst leende, han skrattade hest och tog sedan tag om mitt hår och drog det till sig.

"Hur en fegis som du blev indelad i Gryffindor är en gåta för mig", sa han, och knuffade sedan undan mig, jag kände hur jag landade på någon och hur denna någon ramlade i golvet och jag föll efter.

Scoripus skrattade högt och vände sig sedan om och gick in i en kupé, jag reste mig upp och kände hur jag rodnade starkt, jag borstade bort smutsen från mina kläder och rättade till håret.

"Förlåt", började jag och vände mig emot den olyckliga person som jag precis ramlat på, jag visste att den personen vem det än var inte kunde vara så glad just nu. "Jag är så klumpig."

"Det gör ingenting", sa en röst jag kände igen, med en gång tittade jag upp och tittade in James Sirius Potters mörka ögon, han hade ett leende i ansiktet och såg varken arg eller äcklad ut.

Jag gav honom ett tveksamt leende och gick sedan långsamt undan från honom och tillbaka emot min kupé, den var tom och såg ut exakt som den gjort innan jag gått därifrån. Jag tittade ut igenom rutan igen och såg där hur två kvinnor tittade på mig med sorgsna leenden. Den ena hade rött långt hår, den andra brunt, krulligt hår. Jag kände hur tåget körde därifrån och just då vinkade dem båda två emot mig, jag höjde enkelt handen och blundade sedan. Jag var på väg tillbaka till Hogwarts för ännu ett år, jag visste inte om jag skulle vara glad över att få komma bort från barnhemmet. Eller om jag skulle börja gråta för att jag återigen skulle komma tillbaka till skolan där jag spenderat fem år, det kändes som om den var skälet till att hela min familj dog. Under mitt tredje år dog min mormor och morfar och för att inte min pappa skulle få tag på mig skickade de mig till barnhem. Jag kände tårarna rinna nerför ögonen, ett år till av tystnad, av att stå ut med alla viskningar och rykten som skulle spridas. Av att få mina saker stulna. Jag hörde hur några gick förbi utanför dörren och tittade dit, mycket riktigt gick James Potter där tillsammans med sina syskon och kusiner, de gick in i kupén mitt emot min, satte sig ner och började prata livligt om både det ena och det andra. Jag kunde inte höra vad de pratade om, men ville heller inte veta. Där inne satt bland annat hon, och om hon var där kunde de inte prata om några bra saker. Helt plötsligt öppnades dörren och någon slängde vatten på mig, jag hörde direkt hur folk började skratta åt mig. Jag torkade enkelt bort vattnet från mig, tårarna började rinna. Jag såg hur James Potter tittade på mig, han och hans syskon var de enda som inte skrattade. Jag drog upp luvan över huvudet och lutade sedan emot mitt knä, jag höll benen tätt intill min kropp.

"Välkommen tillbaka", tänkte jag sorgset för mig själv.

Kimberly

Jag dunsade ner på sätet och pustade ut. Jag såg ut genom fönstret och såg mor stelt stå där och "vinka" av mig. Hon skulle aldrig förmå sig att höja handen och röra på den i sidleds för mig. Istället borrade hennes kyliga blick in sig i mig och allt jag kunde göra var att knipa ihop och stirra tillbaka. Samtidigt rufsade jag om håret så att det var i så stor oordning det bara kunde bli. Hon ville att allt skulle vara perfekt. Därför såg hon ut som hon gjorde. Perfekt blont hår i perfekta lockar och ljusrosa läppstift perfekt lagt, perfekt mascara, perfekt eyeliner och perfekt rouge. Hennes kläder var perfekt strukna och välordnade. Hela hon var äckligt perfekt. Hela min familj var det. Allt måste vara perfekt, i bästa format och inga missar får någonsin uppkomma. Perfekt släkt har vi också, renblodiga rakt igenom. Som sagt: äckligt. Men det "var min familj, och utanför den skulle jag inte vara någon", som om det skulle vara så stor skillnad mot nu. Vem är jag nu då? Kimberly Meyers, sexton år gammal, aldrig haft en riktig pojkvän, oftast svarta kläder, svart hår, mörkt smink. Och så är jag en häxa. Såklart. Ibland önskar jag att jag var någon annan. Eller vadå ibland? Jag önskar alltid att jag är någon annan. Jag hör inte hemma i min familj, jag är inte så där perfekt, jag vill inte vara sådär perfekt.

En rörelse i ögonvrån får mig att rycka till och se ditåt. James Potter, hans syskon, kusiner och jag vet inte vad kom in genom dörren och jag suckade och sträckte ut benen på sätet lutade huvudet mot rutan.

"Hey, Kim, kan du flytta, är du snäll?" Jag såg upp på James. Han var rätt stilig med mörkt hår och mörka ögon. Han log vänligt mot mig och jag lutade huvudet mot rutan igen. Han tog tag om mina bara ben och flyttade ner dem på golvet. "Schysst."

Jag rätade till mig och tittade lite på dem när de organiserade sig i kupén. De trängde in sju personer i den lilla kupén och jag undrade trött varför de måste utsätta mig för den här pressen. Normalt skulle man sitta två, högst tre på de här sätena, och nu hade trängt in fyra.

De började glatt att prata om allt härligt som hänt under sommarlovet och jag startade min ipod så jag slapp lyssna på deras lyckliga resor de varit på och allt som hänt dem. Jag såg ut genom fönstret igen och besviket såg jag att tåget ännu inte börjat åka, och mor stod kvar där hon stått innan och såg lika stelt och kyligt på mig nu som då. Jag såg trött tillbaka, jag behövde inte se sur ut, hon visste redan att jag hatade henne. Den här sommaren hade varit värst av alla hittills. De hade börjat deras vanliga bråk om hur jag såg ut, hur jag betedde mig, och bla bla bla. Sen hade de kommit in på att om jag fortsatte såhär skulle jag aldrig få någon make, att jag behövde skärpa mig och börja uppföra mig som den sextonåring som jag var. Och så råkade far få ur sig att de redan hade utsett en make åt mig, att jag skulle gifta mig redan nu, på sommaren. Bråket hade bara blivit värre och värre i takt med att jag skrek ut svordomar och förbannade dem för att det trodde att de kunde bestämma över mig. De kunde ju försöka. Jag hade inte gift mig, då skulle jag inte varit här. Mannen som de utsett var faktiskt rätt söt på sitt sätt, men tio år äldre och hela kvällen då han var där som gäst för att lära känna mig lite var han där och smörade för mina föräldrar som var överförtjusta och hela tiden försökte han att tafsa på mig, kyssa mig, smeka på mig och allt. Det var vidrig, och ännu värre var att varje kväll blev jag torterad av mina egna föräldrar för att jag inte uppträtt som de ansåg var bäst, mest perfekt, mest oskyldigt för någon i min situation som hade sin blivande make på besök.

En dag hade jag rymt. Försökt komma bort därifrån. Men det hade inte fungerat. Dave, min "make", hade varit ute på en promenad och jag sprang oturligt nog rakt in i honom. Han hade lett lurigt mot mig, tryckt mig närmare honom och kysst mig överallt. Han hade försökt få av mig mina kläder, och jag kunde känna vad han ville göra också eftersom han höll mig så tätt intill. Jag hade skrikit och slagit till honom. Han hade tagit sig för kinden och vrålat högt. Han talade om för mig att han var den som bestämde och att jag skulle lyda honom, för att jag var hans. Sen hade han tagit tag i mig och snurrade mig ett varv och sen släppt mig. Jag dunsade in i ett träd och slog upp ögonbrynet. För att göra en lång saga kort så kom mina föräldrar på honom och ett tag trodde jag nästan att de höll med honom, att det var jag som gjort fel och att det varit rätt åt mig, men sen hade de kastat ut honom. Jag var inte längre tvungen att gifta mig.

När vi kom in hade min mor plåstrat ihop mig och jag fick en känsla av att det var såhär det gick till i en normal familj. Men sen hade pappa kommit in förbannad för att jag sumpat mitt giftemål, och jag blev torterad. Igen. Familjekänslan var borta och allt jag kunde känna var smärtan i hela kroppen som jag borde ha varit van vid och det tog på alla mina krafter att bara bita ihop och inte skrika rakt ut, det hade fått dem att känna sig ännu bättre och det ville jag inte ge dem.

Sommarlovet hade kort sagt varit hemskt, mycket värre än de innan. Men vad hade jag väntat mig? Det var inte precis så att jag kunde slå henne i huvudet och så var hon och far helt förändrade och allt de brydde sig om var att göra allt så bra som möjligt för mig. Knappast.

"Och du då, Kim?"

Jag avbröts i mina tankar och såg upp och möttes av att alla blickar i hela kupén stirrade på mig. Vad hade de pratat om? Säkert fortfarande om deras fantastiska sommarlov. Jag såg runt på de alla och tyckte inte om hur de såg på mig.

"Bry dig inte, Potter", fräste jag. En liten kompromiss, jag visste inte vad de pratat om, och så ville jag att de skulle låta mig vara ifred. Mörka, bruna och gröna ögon fortsatte att se på mig. Jag stirrade tillbaka. Vad var det med dem?

"Jag frågade hur du mådde", sa Albus försiktigt. Jag blev lite ställd, ingen frågar någonsin om hur jag mår, hur jag känner mig eller om det är något jag skulle vilja ha. Ett ögonblick övervägde jag att berätta, men ögonblicket efter kom sanset tillbaka till mig.

"Och jag sa att du inte skulle bry dig", snäste jag åt dem.

Alla tittade bort och det blev för en sekund en pinsam tystnad i kupén. Inte mitt fel, intalade jag mig själv. De kom hit utan att jag bett dem och börjar ställa frågor, jag trodde jag fått dem att inse de senaste fem åren att jag inte ville att de skulle snacka en massa med mig, att jag ville vara för mig själv. James gick ut från kupén och jag höjde volymen på ipoden igen och de började sakta att prata med varandra igen. Samtidigt ser jag hur Scorpius kommer ut från kupén mittemot och springer iväg med en väska i handen. Tjejen som suttit i kupén störtar efter och jag ser snart hur Scorpius stannar upp och sen knuffar han till henne och hon flyger bakåt, rakt på James som nyss kommit ut från toaletten.

Jag orkade inte se mer utan såg ut mot fönstret igen. Jag hörde hur dörren öppnades och kände sen hur det blev mindre plats på sätet igen. Tåget ökade sakta fart och alla som nyss suttit ner ställde sig upp vid fönstret och vinkade till alla deras uppriktigt glada släktingar som stod där och vinkade glatt hej då till dem. De ropade och skrek fram och tillbaka och det enda jag kunde tänka på var hur olika våra familjer var.

Jag fastnade i mors blick som fanns precis där den varit för tio minuter sedan och när hon blev mindre och mindre kände jag en svag lättnad sprida sig inom mig. Jag stirrade på henne tills tåget kommit för långt bort för att jag inte längre skulle kunna se på henne, och hon såg inte mig. Då pustade jag ut en gång till. Nu hade de inte längre kontroll över mig, nu var jag fri och skyddad av Hogwarts . . .

Review?