Vi, Alvarin och Ellwina, var ute och gick en dag och kom på att vi skulle skriva en fanfiction tillsammans. Efter ett tag kom vi fram till att vi skulle skriva varsitt kapitel utifrån varsin karaktärs perspektiv. Självklart blev det Fred och George som måste vara huvudpersonerna.
Det var mitt, Ellwinas, uppdrag att skriva första kapitlet och utifrån Georges synvinkel. Vilket betyder att nästa kapitel är skrivet av Alvarin ur Freds. Eventuellt kommer vi skriva några kapitel tillsammans då det kan bli tjatigt att läsa samma sak två gånger.
Vi hoppas att ni kommer tycka om vår berättelse om Fred och Georges olika skildringar av samma äventyr och att ni skriver vad ni tycker. Om ni gillar den här så är ni mer än välkomna att läsa våra enskilda fanfictions! ~Ellwina och Alvarin~
… … … … …
Kapitel 1 George – Lämnad. Ensam. Kvar
George slog upp ögonen och tittade in i det välbekanta ansiktet som tittade tillbaka på honom. Mer sliten än vad han brukade och ögonen saknade glimten de brukade ha.
Fred var död ändå satt han framför honom. Följde honom med blicken, andades långsamt. George satt länge och tittade på honom. Såg en vindpust från det öppna fönstret få håret att fladdra kring ansiktet, såg ögonen blinka korta ögonblick innan de fästes på honom igen. George sträckte fram handen och fingertopparna slog emot det kalla glaset.
Spegeln som stod lutad mot garderobsdörren reflekterade solen och kastade en ljusfläck i hans panna. Han brydde sig inte om värmen i pannan eller på ryggen. Inte heller brydde han sig om bankandet från Bill och Charlie som hjälptes åt att fixa huset utanför. Eller flugan som landat och nu promenerade på hans hand. Ingenting betydde något längre, allt var förstört.
George slöt ögonen igen. Kände hur den svidande, kvävande klumpen i halsen växte och lämnade en stickande känsla bakom ögonen. Han drog sakta in luft genom näsan och väntade länge med att släppa ut den. Försökte dra ut på det som om det skulle hindra smärtan han känt i snart tre veckor. En kall, ihålig smärta som han förstod aldrig skulle försvinna.
Han höjde huvudet och såg sig själv i spegeln. Hans vänstra öra lyste med sin frånvaro. Han hatade sitt kvarvarande öra, hatade ironin. Den var alldeles ensam. Den som tidigare varit ett i ett par, stack nu själv ut från huvudet och skapade obalans i ansiktet. Knuten i magen drog ihop sig. Han var själv. Fred var borta. Och han skulle aldrig se honom igen.
En kraftig stöt gick genom huset då någon smällde igen en dörr och fick spegeln att tippa över och den landade med en dov smäll och ett klirrande läte upp och ned på golvet.
George hade knappt lämnat sitt rum sedan han anlänt till Kråkboet. Han hade samma kläder han haft på Freds begravning och han åt endast för att inte göra sin mamma orolig.
Men orolig var hon ändå. Titt som tätt stack hon in huvudet genom dörren, frågade med låg och vänlig röst att "Skulle han inte komma ner och äta tillsammans med alla andra?" eller "Fanns det inget hon kunde göra?". Självklart fanns det inget hon kunde göra. Inte heller ville han äta tillsammans med de andra. Så fort George träffade någon av de andra tittade de inte på honom utan på hålet bredvid honom. Tomrummet som lika gärna kunde varit ett svarthål som drog till sig allas blickar. Han orkade inte med hur de bekräftade hans tvillingbrors frånvaro. Hur det hela tiden kändes som om de ingavs falska förhoppningar innan de insåg att George inte var Fred. Att han bara var en. Inte två.
Begravningen hade varit olidlig då flera av gästerna brutit ut i stora gråtattacker så fort de såg George. Släktingar och vänner hade beklagat sig över det som inträffat. Angelina Johnson hade undvikit ögonkontakt med honom under hela kvällen och Lee Jordan hade verkat obekväm så fort han varit i hans närhet. Själva ceremonin ville han inte tänka på och talet han skrivit på en bit pergament låg fortfarande hopknölad i byxfickan, men han läste det aldrig. Några hade han tyckt såg en aning anklagande ut över att han, som var Freds tvillingbror, inte höll något tal, men han ville inte att andra skulle höra. Det var något mellan honom och Fred. Ingen annan.
Men trots att han satt instängd på sitt rum kunde han känna stämningen som låg som ett tätt moln över huset. Som en dimma som sipprade in genom varje dörrspringa och spricka i väggen. Som kvävde alla med sorg. Slutstriden var slut, men ingen tycktes fira. Han-som-inte-fick-nämnas-vid-namn var borta, men ingen var glad. Allt striden lämnat efter sig var död och saknad.
George ignorerade spegeln på golvet framför sig och reste sig istället mödosamt upp. Det stack i benen efter att han suttit i samma ställning så länge när han långsamt gick över golvet och lade sig i sängen. Vred på sig så han slapp se Freds tomma säng på andra sidan rummet och blundade en kort stund innan han föll ner i glömskan.
Det var alldeles tyst om man bortsåg från tågets harmoniska ljud mot tågrälsen. Utanför fönstret susade vita strukturer och former förbi i ett vitt dis. Även i tågkupén lystes allt upp av ett vitt sken som verkade komma från alla håll samtidigt. George lutade sig tillbaka i sätet. Fred satt tillbakalutad med händerna knäppta bakom nacken mittemot honom och studerade honom med ett muntert leende och glittrande ögon. Han sade något. Läpparna rörde sig, men inget ljud kom över dem. Fred skrattade. George med. De gestikulerade och pratade med varandra i ett ljudlöst samtal. Tiden gick, men var omöjlig att hålla reda på. Någon knackade med fingertopparna på glasrutan. George höll andan då dörren ljudlöst öppnades och en smal, knotig hand stacks in genom dörröppningen. Fred hoppade vigt ner från sättet och räckte fram en vit biljett som handen tog emot, klippte och gav tillbaka. Handen försvann och dörren gled igen. Fred skrattade triumferande men inte samma ohörbara skratt som innan utan ett ljudligt som ekade mellan väggarna. Med ens befann de sig på Hogwarts omgivna av eld och fallande stenar. Fred log stort och sprang förbi George som utan att tveka följde efter. Genom de välkända korridorerna, över fallna kroppar, under knäckta pelare, alltjämt med Freds skratt ringande genom slottet. Till sist kom de in i ett rum vars väggar, golv och tak var täckta av speglar. Fred stod och såg på honom från alla håll med samma breda leende som innan. Elden fladdrade fortfarande bakom honom. "Jag måste gå nu." sade han och leendet slocknade. "Jag måste gå och lämna dig ensam kvar." En spricka klöv hans ansikte mitt itu och plötsligt regnade glassplitter ner över George.
George satte sig tvärt upp. Förnimmelsen av obehag dröjde sig kvar efter drömmen. Genast kom hugget av saknad. Obehaget ersattes av känslan av meningslöshet. Han svängde benen över sängkanten och gjorde en ansats att resa sig men blev sittande. Solen hade vandrat över himlen och lukten av mat svävade nu genom huset. Hans blick vandrade bort till spegeln på golvet. Han var tvungen att hänga tillbaka den om innan någon skulle börja undra var den tagit vägen. Han reste sig sakta, gick över golvet och satte sig på huk. Ramen som spegeln suttit i var tom och glaset låg krossat kvar på golvet. George stirrade på träbottnen som satt kvar i ramen. Ingen spegelbild. Ingen Fred.
Det tog tid innan han hittade sin trollstav under sängen. Han hade knappt använt den sedan striden på Hogwarts. Nu riktade han den mot spegelskärvorna och harklade sig. "Reparo". Han tittade en kort stund på spegelbilden innan han lyfte upp spegel. Han öppnade dörren och klev ut i korridoren. Badrummet låg bara några steg bort och snart hängde spegeln åter på sin plats över handfatet.
Ett högt skrik följt av ett högt brak kom nerifrån köket. George sprang ner för trappan och blev stående i dörröppningen. Molly satt hopsjunken på golvet med ett skräckslaget ansiktsuttryck som matchade Ginnys och Fleurs som satt vid köksbordet. Men det var knappt så att George lade märke till att de befann sig i rummet för mitt på golvet, någon centimeter över det, svävade Fred.
… … … … …
Det var ingen av oss som direkt kastade sig över någon av tvillingarna då man var tvungen att antingen leva sig in i hur det är att förlora en tvillingbror eller hur det är att vara spöke. Det föll till sist på mig att skriva om stakars George då Alvarin roffade åt sig Fred och här har ni resultatet. Vi har planerat att lägga ut kapitlen med en veckas mellanrum och kapitel två är klart och riktigt bra(enligt mig i alla fall), så se till att läsa det då. ~Ellwina~
