Curly satt vid ån och blötte sina fötter. Vid sig hade han en pilbåge av en och en dolk skickligt slipad av havsskiffer som Peter hade lyckats ta av sjöjungfrurna på något vis. Bakom honom lekte tvillingarna kull, och de tycktes ha roligt för de skrattade högljutt. Curly hade tråkigt, men eftersom han hade vrickat foten fick han inte gå med de andra och jaga. Eller han kunde inte ens, för foten värkte och han kunde bara linka fram. Nu i det kalla vattnet kändes det skönt att slippa smärtan från sin dunkande fot.
Då kom en tvilling rusande rakt på honom och föll i ån. Men tvillingarna kunde simma bra; de påstod att deras mamma hade lärt dom det innan de kunde gå.
"Vad sysslar du med?" frågade Curly surt, och tvillingen kom fram till honom.
"Vi leker Törnrosa" sade han ivrigt. "Vill du vara med?"
Curly knuffade undan honom och satte sig i sittställning. Han rufsade i sitt lockiga hår och tog bort en kvist som han hittade där.
"Vi vet ju inte ens hur alla i kungariket somnade, alla förutom prinsen, för Peter har inte hört den biten ännu. Vad för roligt kan det vara att leka en lek som man inte ens vet hur det går" undrade han vresigt. Tvillingarna muttrade.
"Men det var ju senast igår vi fick höra den delen där prinsen och den onda fen slåss. Det är ju den delen vi vill leka!" sade den andre. "Men om du inte vill ha oss här kan vi gå in till skogen, nära berget och leta efter en riktig ond fe"
Curly nickade och såg efter när tvillingarna skuttade likt kaniner över mossan. Nu var han ensam, men tvillingarnas skratt ekade mellan träden. Efter mycket möda kom sig Curly till trädhålan där de bodde och lade sig på sin säng. Han kände sig mycket ensam när han följde visarna till klockan som stod vid långbordet. Klockan påminde honom om striden, den stora striden då Peter fick ett djupt slag i axeln av Kroks svärd. Det var också då Krok miste sin hand. Efter mycket spionerande fick Peter reda på att det satt en krok istället. Flera av dem själva, däribland Tootles och han själv, blev skräckslagna och trodde att det var omöjligt att besegra honom, men Peter var bergsäker att en dag skulle Krok knäböja sig för honom och lämna över Jolly Roger till honom.
"Sitter du här alldeles ensam?" ljöd plötsligt en röst. Curly vände sig om och såg Peter.
"Vad gör du här?" frågade Curly. "Skulle du inte på jakt?"
Peter gick fram till honom och viskade i hans öra:
"Det var en gång en liten flicka som alltid var ensam. Hon hade bara en liten docka av trä, det var hennes enda vän. I skolan blev hon utfryst av de andra. En dag gick hon till en bäck, och vid den bäcken sov en älva. Älvan blev väckt av hennes gråtande och ville veta vad som bekymrade henne. Hon sade att hon inte hade en endaste vän, och då gav älvan henne en liten kattunge. Den kattungen blev hennes bästa vän och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar"
"Oh, vilken vacker saga… Men den låter inte som de andra du får höra från London. Vem berättade dig den här sagan?" frågade Curly och Peter log.
"Den älvan som gav flickan en kattunge var Tingeling" sade han och Tingeling, som svävat omkring i luften fnittrade och flög ut genom en glugg i taket. Peter följde efter men stannade i hålet.
"Kom ihåg att det finns älvor som är beredda att hjälpa dig" sade han och flög ut.
Curly blev alldeles varm och kände sig inte alls ensam mer.