Disclaimer: All eloge till J. K. Rowling. Jag äger ingenting förutom mina fantasier.

Kapitel 1

Måndagen den sjätte juli var en solig och vacker dag. Prick klockan halv sju på kvällen tuffade tåget in på stationen i den lilla kuststaden i nordöstra England. Lily Evans fick hjälp av konduktören med att lyfta ner sina båda väskor från tåget. Hon tackade honom leende och styrde sedan stegen mot stationshuset där hennes mor satt och väntade på en bänk i skuggan under det utskjutande taket. Denna reste sig upp när dottern kom emot henne och de kramade om varandra hårt och länge, glada över att träffas igen efter Lilys sex månader långa frånvaro. Mrs Evans hade saknat henne varje dag.
"Nog har du gått ner flera kilo sedan jag såg dig senast", sa hon och granskade Lily.
"Nej, mamma, jag väger 56 kilo, precis som innan jag åkte", försäkrade dottern. "Precis som jag har gjort de senaste fem åren", tillade hon.
"Du är så smal i alla fall. Men hemma väntar din favoritmat."
Familjen Evans bodde inte mer än knappt två kilometer från stationen men likväl stod bilen och väntade på parkeringen. De baxade in packningen i bagageutrymmet och satte sig i framsätet. Mrs Evans körde – Lily hade fortfarande inget körkort och hade inte tänkt skaffa det heller. Med sina speciella förmågor var hon inte i behov av ett.
"Är Petunia kvar?" undrade hon.
"Nej, hon och Vernon åkte hem till hans föräldrar igår. De firar visst sin trettionde bröllopsdag."
"Var ni inte bjudna?"
"Vi ville vara här när du kom hem."
"Och det tyckte väl Tuni var onödigt? Hur var det med Dudley då?" fortsatte hon. "Lika tjock som vanligt?"
"Det är nog bara lite småbarnshull, det försvinner säkert så småningom. Petunia var inte heller särskilt liten som baby. Och Vernon… ja, vi vet ju båda två att han gillar mat. Minst sagt."

Mrs Evans svängde in på uppfarten och parkerade bilen framför garaget. På trappan stod mr Evans och väntade på dem. Lily lät väskorna ligga kvar i bilen och sprang fram för att hälsa på honom.
"Där har vi ju min lilla flicka!" utbrast han glatt och kramade om henne. Mr Evans hade samma mörkröda hår som sin dotter, fast det hade bleknat och glesnat något de senaste åren. Ögonen däremot, dem hade Lily ärvt från sin mor.
De firade dotterns hemkomst med kyckling, potatisgratäng och hemlagad glass. Lily åt tills hon var alldeles proppmätt och klockan var över nio när de till slut lämnade matbordet.

Lily sov länge nästa morgon. Trots att hon egentligen bara hade tillbringat den föregående dagen med att sitta på olika tåg var hon ganska trött och kände att hon behövde vila upp sig ordentligt. Det var skönt att sova i sin egen säng igen. Det senaste halvåret hade hon sovit på alla möjliga och omöjliga ställen; på det ena vandrarhemmet efter det andra, på tåg, sjaskiga hotell och till och med ute i det fria. En natt i Holland låg hon och Mary på varsin parkbänk. De hade rest hit och dit i Europa, från sydligaste Spanien till nordligaste Norge, från Normandie i Frankrike till Aten i Grekland. Västtyskland hade hon också besökt, men inte det östra grannlandet. Det krävdes särskilt tillstånd för att färdas i sovjetstater. Resan var ingenting som klarades av på en vecka och de hade blivit borta längre än väntat, men det gjorde ingenting för både Lily och Mary var glada i att resa och uppleva nya saker, och hemma i Storbritannien fanns inte något som lockade för tillfället.

Hemma i familjen Evans hus var allting som vanligt, ingenting hade förändrats sedan hon reste förutom att gardinerna i köket var utbytta och att det hängde ett stort fotografi av systern och hennes familj över soffan. Lily antog att det behövde vara så stort för att Vernon och Dudley skulle få plats. På bokskåpet stod de andra familjefotografierna, de som föreställde systrarna Evans och som stod i kronologisk ordning. Lily och Petunia var, för att vara systrar, väldigt olika både till utseendet och till sättet. I längd skilde det säkert tio centimeter, Petunia var smal och benig, Lily var kurvig. Storasystern var högfärdig, otålig och självisk, hon var van vid att få det hon ville och hon ogillade allt som var onormalt. Lily hade minsann humör hon också, men hon var mycket mer tolerant och vänlig.

Mr Evans gav sig varje morgon kvart i sju av till arbetet på en fabrik där han arbetade som förman. Mrs Evans stannade hemma och tog hand om hushållet. Det enda Lily hade lärt sig av att växa upp med en mamma som var hemmafru, det var att hon själv inte ville bli likadan. Hon kunde tänka sig att stanna hemma tills de eventuella barnen hade börjat skolan, men inte efter det. Hon ville också ut och arbeta och känna att hon gjorde något viktigare än att ha middagen färdig till klockan halv fem.

Hemstaden var sig också lik. Den enda förändringen var att en renovering av daghemmet pågick och att biografen hade fått nya ägare. På Lilys gata, som låg i ett ganska fint område, stoltserade var och varannan trädgård med en välskött gräsmätta och prunkande rabatter, småbarn lekte i lekparken och ungdomar spelade fotboll på gräsplätten bredvid. Ingen av dem var medveten om vad som pågick i landet, hur Lord Voldemort och hans anhängare bredde ut sig mer och mer för varje månad som gick. Eftersom de inte visste att dessa människor existerade bekymrade det dem inte.

Sedan Lily slutade på Hogwarts två år tidigare hade hon hunnit med en del. Sommaren efter sin examen arbetade hon på The Daily Prophet och spenderade naturligtvis en hel del tid tillsammans med dåvarande pojkvännen James Potter. Han hade trots allt lyckats charma henne och de började gå ut med varandra under sjunde skolårets vårtermin. Det tog dock slut efter sommaren. De kom fram till att de inte var rätt för varandra och kunde skiljas som vänner. Sedan dess hade hon inte hört av honom mer än några gånger, de skickade julkort och födelsedagshälsningar till varandra men träffades inte för att umgås. Efter arbetet på tidningen fick hon ett vikariat i en butik i Hogsmeade, för att sedan hamna på ett äldreboende för mugglare. Där stannade hon tills för ett halvår sedan då hon och Mary gav sig av för att uppleva världen, eller åtminstone Europa. Mary var en gammal klasskamrat från Gryffindor. Hennes mor var visserligen en renblodig häxa men fadern var en mugglare så inte heller hon låg särskilt bra till hos dem som ville ta över styret av magivärlden; Lord Voldemort och hans dödsätare.

Lily funderade på vad hon ville ägna sig åt i framtiden. Nu när hon hade genomfört den efterlängtade tågluffen i Europa kändes det som om hon skulle behöva ägna sig åt att arbeta ett tag, dels för att hon inte hade så gott om pengar längre. Det mesta hade gått till resan, men det var det värt. Egentligen borde hon ta kontakt med någon som kunde säga vad hon skulle göra för att vara till hjälp i kampen mot Voldemort. Kanske skulle hon skriva till James? Nej, det var för riskabelt, ens uggla kunde bli fångad och brevet kunde läsas av fel person. Kanske skulle hon bara skriva och fråga om han kunde träffa henne? Om hon inte skulle vända sig till Dumbledore på en gång? Hon visste att han skulle ta henne på allvar. Många andra trollkarlar i häxor på hans nivå och med hans anseende skulle förmodligen tro att en flicka som bara några år tidigare hade lämnat Hogwarts inte skulle kunna bidra med särskilt mycket, men för Dumbledore spelade åldern ingen betydelse. Lily kände att hon borde ha gjort något tidigare. Ibland hade det känts som om hon smet när hon gav sig iväg för att resa. Hon hade hört om mugglarfödda som hade flytt landet av rädsla för Lord Voldemort och dödsätarna, men själv tänkte hon stanna nu när hon väl var tillbaka. Det var på tiden att hon engagerade sig på riktigt. Hon borde ha gjort det samtidigt som James, förresten. Det hade inte hunnit mer än ta slut mellan dem förrän han sökte upp Dumbledore och gick med i motståndsrörelsen. Sirius och de andra kamraterna hade följt hans exempel. Bäst som hon satt i sina framtidsfunderingar ropade mrs Evans från undervåningen. Lily gick ner för att fråga vad hon ville.
"Vill du vara så snäll och gå och handla åt mig?", bad modern. Jag ska baka inför symötet och hinner inte gå till affären om jag ska ha middagen klar tills pappa kommer hem."
"Visst, jag går på en gång. Vad ska du ha?"
Mrs Evans skrev en lista medan Lily bytte till en annan tröja och kammade håret. Hon hade inte klippt det sedan de var i Rom i mars och det räckte henne nästan ända ner till midjan nu. Ur garaget drog hon fram sin cykel och trampade sedan iväg mot snabbköpet.

Affären hade inte särskilt många kunder för tillfället och det gick snabbt att få tag i allting på listan. Ägg, mjölk, vaniljsocker, jäst, sirap och havregryn plockades ner i korgen och sedan gick hon mot kassorna och började lägga upp varorna på bandet. Butiksägaren mr Tilneys hustru hälsade glatt på henne och undrade hur resan hade varit. Det var ingen stor stad de bodde i, och för någon som mrs Tilney var det inte svårt att få reda på vad som hände. Hon och frisörerna var traktens allvetare när det gällde aktuella händelser och skvaller, ingenting var så obetydligt att de inte brydde sig om att lägga det på minnet.
"Hoppsan", mumlade Lily när paketet med jäst gled ur hennes hand och for ner på golvet.
"Tillåt mig", sa en röst. Mannen bakom henne plockade upp det åt henne.
"Tack så myck…" Lily avslutade ordet när hon vände sig om och såg att hon stod öga mot öga med Severus Snape.

Wooho, vilken cliffhanger, va? Nu får ni kommentera!