1. Qudditch
Svett, blåmärken och brutna ben var de jag oftast förväntade mig efter en god Qudditchmatch, de var få matcher som gav mig det men idag visste jag att de skulle bli av. Det är nämligen match mot Slytherin och Drake lär inte vara snäll. Men de kommer han nog aldrig bli. Jag flinade svagt av smaken av seger innan Jolene drog tillbaks mig till verkligheten. Hon skrattade åt mig innan hon gav mig en lätt dunk i ryggen.
'' Du har inte tid att dagdrömma, Lily! De är Slytherin vi ska slå.'' sa hon och jag gav henne ett stort leende. Jolene har alltid varit min bästa vän, jag tror inte ens att vi har haft ett riktigt bråk. Men jag har inte tiden att tänka på vänskap. Mina händer kramade om kvasten innan vinden slog mot mitt ansikte. Vi var uppe i luften på några sekunder och inget kunde slå känslan som uppstod när jag väl fick spela. Jag tog ett snabbt men djupt andetag innan jag rättade till slagträt i min hand. Detta var den första matchen på året så poängen var viktiga. Min blick studerade Slytherins lag som bestod av Max Drake och Clover Ciccone som var slagmän, Maxine Drake som var Max tvilling syster(Läskigt lika) var sökare. Resten av lagets namn hade jag inte lagt på minnet då Slytherins lag har bytats under åren.
I vårat egna lag spelade min halvbror Nemo som var jagare tillsammans med Jolene medans jag och Jolene's äldre bror James spelade som slagman. De kändes som att de tog en evighet innan Madam hooch släppte lös dunkarna, kastade upp klonken och släppte kvicken. Jag kunde bara föreställa mig hur snabbt allt såg ut att gå för folk på läktarna men om jag ska vara ärligt så går de inte lika för när man väl spelar. Jag såg på Max i ögonvrån som sköt iväg en av dunkarna mot våran sökare men den träffade inte då sökaren gjorde en oväntad dykning. Nu var båda sökarna på kvicken. De var inte förens då jag förstod att jag bara satt stilla. Utan att tänka mig för slog jag till närmaste dunkare då den annars hade träffat Nemo som för tillfället hade klonken. Nu var allt igång, På riktigt.
Vi var nu inne på en timme och de låg lika men kvicken var ännu inte tagen så vem som helst skulle kunna vinna. Och då hände de. Jag var skickade iväg en dunkare mot Max men han var snabb nog att slå tillbaks den. Jag som själv var ouppmärksam blev träffad rakt i bröstet och tappade taget om kvasten. Paniken spred sig i kroppen när jag kände hur fort jag närmare mig marken. Jag försökte med all min kraft att strecka mig efter kvasten som bara kom längre bort och innan jag kunde säga ordet Qudditch kände jag hur en obeskrivlig smärta greppade tag om min kropp. Varje andetag, rörelse och vindpust gjorde ont. De skulle inte dröja länge innan jag förlorade medvetandet. Innan jag slocknade hörde jag ljudet av kvastar sedan blev allt mörkt. Mörkret hade ett hårt grepp om mig. Som att de skulle sluka mig hel och aldrig låta mig komma tillbaka. De fick mig att bli rädd över att jag kanske hamnat i koma eller i värsta fall dött av de höga fallet. Tankarna lugnade ner sig när jag kände hur två varma händer mjukt höll om min högerhand då jag omöjligt kunde röra den vänstra, troligen så har jag skadat den. Jag ville öppna ögonen och le. Få höra hur matchen gick och kanske till och med återvända till kvasten men hur mycket jag än försökte vägrade mina ögonlock att lyda mig. Röster hördes men orden gick inte att tyda. Var de verkligen så att jag skadat huvudet?. Nej. Hade jag kunnat hade jag gett mig själv en örfil av min dumhet.
Efter något som kändes som några minuter kände jag hur ett starkt ljus lyste igenom mina ögonlock. Jag öppnade försiktigt ena ögonlocket med en grimas av smärta när jag försökte röra på mig. De var då jag märkte hur täcket var svårt att röra på då de hade något som tyngde ner de. När jag försökte röra min hand fick jag ett motstånd och de var då jag insåg vem de var som tydligen somnat i stolen Bredvid. James Keynes. Jolene's bror och även min pojkvän. Dock vet Jolene inte om de då vi försökt hålla de hemligt men hon lär väl lista ut de snart. Om hon inte redan gjort de.