DMHP, det vill säga male/male. Får detta dig att känna dig obekväm, LÄS INTE. Återgå till dina uttjatade hetero-historier. Det finns faktiskt folk som tycker om den här pairingen.
Äger ingenting, allt ni läser tillhör JK Rowling. Jag bara leker lite med dem ;) trevlig läsning, lämna gärna en review!
/ADELINE-fic
.~*~.~*~.~*~.~*~.~*~.
Och där var det igen. Det mest olycksbådande och miserabla ljudet.
"Draaacoooo!"
Seriöst. Jag hatade verkligen hennes sätt att säga det på, hur hon drog ut på stavelserna. Jag kvävde en irriterad suck, stannade och vände mig om. Där var hon, Pansy Parkinson, kom trippande mot mig med det sliskigaste leendet jag någonsin skådat. Mungiporna var från öra till öra, och glipan mellan läpparna avslöjade de vassa gaddarna i käften. Jag rös, men undgick inte hennes arm som letade sig runt min midja.
"Hur mår du idag då, Draco?" kuttrade hon medan hon matchade, med viss svårighet, mina långa steg. Hon var nästan 3 decimeter kortare än mig och hade svårt att hänga med i farten.
"Jag mår bra", mumlade jag, och koncentrerade mig på att se så likgiltig ut som möjligt. Fick inte visa hur irriterad jag faktiskt var.
"Du ser lite trött ut, älskling", sa hon och betonade det sista högt, med avsikt att alla i korridoren skulle höra. "Haj min lilla sötnos inte sovit så mycke inatt, måntjo?"
Bebisspråk. Tror hon att jag är nån satans blöjunge eller? Helt utan förvarning hade hon tagit ett fast tag om min nacke, dragit ner mig till sin egen längd och förenat våra läppar i en kyss. Jag varken besvarade eller avbröt den, men såg hur många passerande flickor såg avundsjukt på. Pansy njöt av uppmärksamheten av att vara tillsammans med honom, highly rated, som han var, både inflyt och utseendemässigt.
"Ey... skaffa er ett rum va! Jag mår illa av synen!"
Jag behövde inte ens se upp för att få bekräftat vem talesmannen var. Weasley, utan tvekan, guldmedlem i Potters påhäng.
"Dagen då du skaffar dig en ny klädnad, Weasley, så kan vi prata om den saken. En som inte är urväxt eller skabb-invarderad - jag mår illa av synen". Alla närvarande Slytherin-elever skrattade hånfullt, och jag kände hur jag växte en ytterligare bit. Pansy klamrade sig stolt fast vid min arm. Weasleys öron vidtog samma nyans som håret på en sekund.
"Ta tillbaks det där Malfoy, din vidriga lilla..." Han drog fram staven och riktade mot min hals. Jag klistrade på ett elakt flin.
"Det glädjer mig att du inte har kvar den gamla, tejpade staven, Weasley. Du om någon borde ju veta att just snigel-förbannelsen och tejp inte går så bra ihop." - Slytherin-eleverna i min egen årskurs fnissade åt minnet - "Ni fick väl svälta i månader efter att ha köpt en ny?"
"Håll din stora käft stängd, Malfoy!" Potter hade lagt sig i. "Eftersom att vi alla här vet att du är för feg för att möta konsekvenserna av det!"
"Och självklart måste Vesslan ha Pottan som försvar", hånlog jag.
"Håll truten! Du själv vågar ju knappt visa dig utan fläskberg ett och två, så du är inte den rätta till att kommentera den saken!"
Värmen spred sig över kinderna. Jag visste förstås att han syftat på Crabbe och Goyle - men det gjorde inte dom. De stod någon meter bakom och såg lika dumma ut som vanligt.
Jag hämtade mig snabbt.
"Fläskberg säger du... då ska vi ju inte ens nämna din mamma, Weasley...är det hon som äter upp all mat hos er, och orsakar er instabila ekonomi? Alla i er familj är ju lite magra, så..." längre hann jag inte innan både Weasley och Potter hade hoppat på mig. Smärtan av fyra knytnävar som avfyrades mot min hud rang i öronen. Någon av dem hade träffat mig i ansiktet, på näsan - något varmt spred sig över ansiktet, rann ner i munnen och smakade metalliskt. Jag hörde hur Pansy tjöt, och uppfattade hur andra elever försökte skilja på mig och de vilda Gryffindorarna.
"IMPEDIMENTA!"
Jag kände hur tyngden från personerna ovan försvann, och en duns vilket tydde på att de brakade in i stenväggen några meter bort. Mina händer sökte sig till ansiktet, och konstaterade en underlig form på näsan; den var bruten. Jag kände mig för övrigt helt mörbultad i kroppen. Rösterna från nyfikna elever blev allt högre, och jag såg med suddig blick flera stycken som närmade sig.
"Åh, Draco!, flämtade Pansy och kastade sig dramatiskt ner på marken, bredvid mig. Hon hade tårar i ögonen. "Har du ont någon mer stans än bara näsan?" Jag kunde inte, trots mitt ynkliga tillstånd, låta bli att känna en sting av irritation vid den totalt urkorkade frågan. Jag hade just blivit vandaliserad av fyra knogmackor över hela kroppen, självklart gjorde det mer ont än bara näsan!
Min räddare visade sig att vara ingen mindre än Severus Snape - till alla Slytherin-elevers glädje - som välsignade under långa bannor och ramsor av svordomar, både Weasley och Potter till straffkommendering varje kväll fyra månader framåt.
Själv hade jag blivit ledd utav Blaise och Pansy upp till sjukhusflygeln, med näsan rinnande som ett julpyntat niagarafall, där Madame Pomfrey fixat den med en enkel episkey-förtrollning. Däremot hade två av mina revben gått rakt av, och mjälten spruckit.
"Jag måste tyvärr insistera på att hålla er kvar över natten, mr Malfoy", sa Madam Pomfrey och klickade irriterat med tungan. Och låta dina revben växa ihop igen."
"Men det vill jag inte!" fräste jag. "Aldrig att jag ska låta den där Potter och Weasley skratta åt mig bakom min rygg...!
"Dessvärre, mr Malfoy, så tror jag personligen att mr Potter och Weasley har minimalt att skratta åt just nu - med fyra månaders straffkommendering... dina skador kommer läka på en natt, så, skrattar bäst som skrattar sist."
"Men... varför kan jag inte sova i min sovsal? Jag är säker på att revbenen läker minst lika bra i min egen säng", muttrade jag surt.
"Det hade du kunnat göra, om jag tejpat din buk, men då hade det tagit fyra veckor är jag rädd. Och anledningen till att jag inte kan göra detta är på grund av den andra skadan, din mjälte. Jag måste fylla den på blod igen, vilket kräver avancerade förtrollningar som jag måste ha uppsikt över. Jag är ledsen."
Jag tittade misstänksamt på henne.
"Om du nu inte tänker tejpa revbenen, vad ska du göra då?
Hon höll upp en fasettslipad kristallflaska, vars kork pryddes av ett kranium i ministorlek.
"Skeleto-väx."
"NEEEEEEJ!"
Jag var inte ensam i sjukhusflygeln. Men med tanke på vem det var jag delade den med, önskade jag nästan att jag var det. Idioten Longbottom, om ingen annan. Något positivt med sitiationen var däremot att varenda centimeter av hans kropp var inlindad i bandage, så jag slapp åtminstone se honom. Där emot inte att höra alla ljud han gav ifrån sig - snyftningar, stönande, jämranden. Klockan var nästan två på natten då jag blev arg på riktigt över alla läten och röt, tvärs över rummet;
"MEN HÅLL KÄFTEN DÅ DITT JÄVLA VÅRTSVIN! DET FINNS FOLK SOM FÖRSÖKER SOVA!"
Jag undrade varför jag inte provat på den metod innan, för ljuden upphörde direkt. Han blev väl avskräckt, och jag kunde harmoniskt lägga huvudet mot kudden och somna om.
Framåt gryningen vaknade jag utav en fantastisk smärta på bukens vänstra sida. Dock var detta endast ömhetens medelpunkt; plågorna sträckte sig ända ut i tårna och fingertopparna. Upplevelsen var så förstummande att den inte undgick att komma ut i form av ljud. Och jag skrek, i Merlins namn, vad jag skrek. Det skulle inte förvåna mig om det hörts bort till Durmstrang. Jag märkte hur någon ropade mitt namn, förmodligen Longbottom, men tog ingen notis om detta. Smärtan var så genomträngande, krampande, outhärdlig. Utsatte någon mig för cruciatusförbannelsen? Skulle jag dö nu? Jag ville dö.
"Malfoy? Draco Malfoy, sluta genast skrika!" Madam Pomfrey hade beträtt rummet och tagit tag om mina axlar. Det tog ett tag för hjärnan att bearbeta vad hon nyss sagt. 'Sluta skrika' ? Om hon bara visste vilka plågor min kropp uthärdade! Vrålen slutade inte komma ur strupen.
"Vad står på?"
"Vad är det för oväsen?"
Den 0,1 procent i mitt huvud som inte ägnade sig åt att hela tiden bekräfta smärtan, gjorde mig medveten om att fler lärare närvarade i flygeln.
"Jag vet inte, ja... han bara... började skrika...", flämtade en chockad Madam Pomfrey.
NÄHÄ, började jag skrika? Har det inte fallit dig in kanske, ATT JAG HAR JÄVLIGT ONT? Jag ville ryta detta åt henne, men min hals och mun var för upptagna. Nätt och jämnt kunde jag känna hur många händer började undersöka mig.
"Tunglås."
Bekräftade att detta var Professor Snapes röst. Till min förskräckelse kände jag en ytterst underlig känsla i munnen; hur min tunga växte ihop med gommen. Kan. Inte. Skrika. Panik!
Sett genom Neville Longbottom
Jag stod som förstenad mitt i allt oväsen. I centrum låg Malfoy på en lasarettsäng krampande i plågor, vrålandes av smärta. Runt om honom samlades panikslagna lärare endast klädda i nattsärkarna (bortsett från professor Snape, klädd i svart mantel som vanligt.)
Vid portkarmen i rummet samlades det elever i pyjamas med nyfikna blickar, trängdes för att få en skymt av scenariot. Lärarna stod tätt runt Malfoys bädd, täckte honom precis; men jag fick en glimt av den blondes bleka ansikte; drypande i svett, och hans ögon hade åkt bak i skallen, blottade endast ögonvitorna. Då, avslutades skrikens från hans sida abrupt. Hans vred sig i kramper, vit fradga rann ur mungiporna. Jag höll emot en kväljning då den plågade pojken kastade sig uppåt och avfyrande ett julpyntat niagarafall av blod ur munnen. Hans kropp föll tillbaka på madrassen till synes livlös. Tystnaden som kom följd utav den motbjudande och vidriga händelsen låg packad över de närvarande.
"Mjälten." väste Snape. "Det var mjälten som spruckit, var det så?" Han tog tag om Madam Pomfrey och skakade henne frenetiskt.
"Severus, släpp!" flämtade McGonagall och gick emellan de två.
Pomfrey gjorde inget annat än att nicka, vit som ett lakan i ansiktet.
"Var blodgruppen rätt då? Fyllde du den med rätt blod?" morrade den svartklädde mannen hotfullt.
"Ja... jag vet inte, tror det..."
"Om inte vet du vad det innebär!" Snapes ögon sköt blixtrar.
"La Mortdusangs syndrom!"
