Det här är min första fanfiction. Alison Haworth ägs av mig. Alla karaktärer som nämnts i någon av böcker ägs såklart av J.K Rowling. Hoppas ni gillar den! Tar gärna emot både bra och dålig kritik. Enjoy!


Alison Haworth

"Det känns så skönt att vara tillbaka." sa jag till Lily Evans när vi var på väg till vår första lektion i trolldryckskonst. "Sedan förra året har mina gamla vänner träffat andra människor och det var förfärligt pinsamt att gå förbi dem på gatan hela sommaren." Lily fnissade.

"Jag förstår det."

"Hur har du haft det då?"

"Bra, men vet du! Jag åkte ut till en liten stuga i Skottland under tre veckor och gissa vem jag träffade där!" hon blinkade med de gröna ögonen.

"Inte vet jag." svarade jag i en lätt ton.

"Black! Sirius Black"

"Vad har han i Skottland att göra?" frågade jag och rynkade ögonbrynen.

"Ingen aning. Jag frågade inte."

"Synd. Kom nu vi kommer försent."

Vi rusade in på Snigelhorns lektion i sista sekunden. Alla bänkar var upptagna utom två. Det enda problemet med de här två bänkarna var att vid bänkarna bredvid satt Marodörerna. Vi kallade gänget vid det här namnet på grund av deras ovanliga talang att hamna i trubbel. Marodörerna bestod av James Potter, Sirius Black, Remus Lupin och Peter Pettigrew. Fyra gryffindorare i vår årskurs. Jag och Lily har medvetet undvikit dem men vi kunde inte låta bli att märka hur Potter ofta hade svårt att ta ögonen från Lily. Hon fnös ofta åt det men jag trodde att hon egentligen var lite smickrad. Det var bara för att Potter brukade reta Severus som hon låtsades hata honom. Severus Snape, en utstött från Slytherin som var förtjust i Lily. Hon brukade umgås med honom ibland.


Sirius Black

Jag såg hur de båda tjejerna suckade åt de enda lediga bänkarna i klassrummet. Själv log jag lite. Vi hade medvetet fått just de här två bänkarna lediga. Alison Haworth drog ner sin väninna Lily Evans på stolarna. Alison hade blont axellångt hår och mörkt blå ögon. Hon var smal men stark och hade en självsäker gång. Lily Evans däremot var nästan raka motsatsen. Hon hade eldrött hår och gröna ögon. Hon var kort och tunn med en graciös gångstil. Jag visste att James fann henne attraktiv.

"Välkomna tillbaka femteårselever till ett nytt år av trolldrycker." sa professor Snigelhorn som precis klivit in i rummet. Han slog ihop händerna i en belåten gest och betraktade oss alla. Blicken stannade på hans favoritelev Evans.

"Vi kommer att lära oss så mycket i år. Det är så mycket vi ska göra så jag tycker att vi börjar." Han lyfte upp en flaska med en blå och klar vätska i.

"Kan någon säga vad detta är?" Evans hand flög upp och man kunde se professorns belåtenhet med henne.

"Ja miss Evans."

"Det är stormhattsdryck. Ett motgift till varulvar mot att transformeras." Jag såg hur både Remus, James och Peter skärptes. Vi lyssnade uppmärksamt på Snigelhorn genom hela lektionen om hur man bäst tillredde elixiret. När han sedan började prata om våra O.L.W:s lämnade min uppmärksamhet professorn och riktades till Remus.

"Vi måste göra elixiret." mimade jag till honom. Remus såg uppspelt ut och var rosig om kinderna.

"Vi pratar om det sen." mimade han tillbaka. Ända sedan vi blivit animagusar för att kunna hjälpa Remus när han förvandlades hade vi försökt hitta sätt att göra det lättare. Det var svårt att hålla honom när han förvandlades. Vi hade också kommit på smeknamn för det djuret vi förvandlades till. Måntand för Remus som blev varulv, Tagghorn för James som blev en hjort, Slingersvans för Peter som blev en råtta och Tramptass för mig som blev en hund.

"Tramptass." viskade James och avbröt mina funderingar. "Har inte Haworth blivit otroligt söt det här året." Han petade mig i sidan. Ibland ångrade jag att jag hade berättat för honom att jag gillade henne. Fast jag kunde alltid använda Evans emot honom. Jag funderade på det han sa och såg på henne. Han hade rätt. Hon var riktigt söt.


Alison Haworth

Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar av att någon kastade något på mig. När jag tittade ner i mitt knä såg jag att det var ett papper. Irriterat stirrade jag upp och vred huvudet åt det håll som det kommit. Marodörernas bord såklart. Sirius Black tittade på mig och flinade.

"Vad?" mimade jag. Han pekade på lappen och tittade på Potter som flinade och nickade uppmuntrande mot mig. Eftersom jag inte hade något bättre för mig öppnade jag lappen.

Du, jag ensamma i uppehållsrummet på fredag.

Jag brast i skratt och fick snabbt kväva det när jag drog till mig Snigelhorns blick.

"Ursäkta, sir." sa jag, "Jag hostade."

"Ingen fara." svarade professorn och log. Jag visste att Lily skulle bli irriterad av att bli störd på lektionen så jag tänkte att jag skulle vänta med att berätta till efter lektionen. Jag klottrade ner ett nej på lappen och petade med trollstaven på pergamentet. Det vek ihop sig till en fågel och jag skickade iväg den som landade i Blacks utsträckta hand. Sedan vek jag bort blicken och gav min uppmärksamhet till Snigelhorns föreläsning om hur man bäst tillreder en stormhattsdryck.

När lektionen äntligen ringde ut grep jag tag om Lily och drog ut henne ur klassen innan hon hamnade i klorna på Snigelhorn. Han hade en vana att låta sina favoritelever stanna efter lektionerna. Ofta innebar det att jag fick gå till uppehållsrummet själv.

"Hallå!" sa Lily, "Han kanske ville säga något!"

"Kanske det men det jag har att säga är mycket mer intressant." sa jag ivrigt och återberättade den bisarra händelsen i klassrummet.

"Jaså! Var det det du skrattade åt? Jag tror nämligen att jag känner igen ett Ali-skratt när jag hör det." log hon. "Vad svarade du?"

"Nej såklart." sa jag stört.

"Jaha? När en sådan heting som Black bjuder ut dig?" hon flinade.

"För du är ju så öppen mot Potter!" fnös jag. Hon boxade till min arm och skrattade.

"Miss Evans!" McGonagall kom skyndande genom korridoren.

"Hej professorn." sa jag och McGonagall svarade med ett glatt leende.

"Går det bra om jag lånar Lily ett ögonblick bara?"

"Självklart. Vi ses Lily." sa jag och tog emot hennes böcker som hon räckte till mig. Sekunden Lily försvann bort med McGonagall gled Black upp bredvid mig.

"Låt mig följa dig dit du ska." sa han och flinade.

"Tack det behövs inte." fnös jag och tog några snabbare steg. Sirius hann ikapp mig.

"Kom igen. Jag tror inte din kompis bryr sig om du skulle sagt ja på min lilla inbjudan." sa han självsäkert. Ordet inbjudan betonade han retligt.

"Låtsas inte som att du inte ens vet hennes namn. Tror du att det undgått våra ögon hur Potter stirrar på henne?" fräste jag. Han såg lite osäker ut för ett ögonblick men log sedan sitt charmiga leende igen.

"Du kan ju lägga in ett gott ord för honom?" föreslog han, "Eller så kan vi fokusera på oss." Jag som började bli seriöst trött på honom stannade till.

"Du och jag kommer aldrig bli oss."

Med de orden lämnade jag honom.