Uppe i Arthurs rum, avsnitt två, där Merlin försöker övertyga Arthur om att ormarna på riddar Valiants sköld är förtrollade…:

Han kunde inte förstå! Varför lyssnade inte Arthur på honom? Han hade sett ormarna, det var ingen dröm. Det gulgröna huvudet som låg på det massiva träbordet var bevis för det. Men Arthur trodde honom inte. Egentligen var han väl inte allt för förvånad, så envis som den unge prinsen hittills visat sig vara.

"Bara ta upp den och se på den, och säg mig sedan om du någonsin han sett något liknande i ditt kungarike förr!" Bad han, och räckte det avhuggna ormhuvudet med en förtvivlad gest mot Arthur.

"Sir…" sa han sen lågt till när prinsen blängde på honom.

Arthur såg ut genom fönstret någon sekund igen. Sen vände han plötsligt sin genomträngande blå blick mot honom.

Han svalde nervöst och kände hur hans hjärta dunkade till i bröstet på honom.

Prins Pendragon klev sakta ner från den lilla upphöjning han stått på, och gick fram till honom. Han fick tvinga sig till att inte vika undan blicken.

Arthur sträckte sig fram och tog ormhuvudet ur hans hand. När prinsen gjorde detta snuddade deras fingrar lätt vid varandra. Han kände hur en rodnad steg okontrollerat på hans kinder, och vek tillslut med blicken. Han såg i ögonvrån hur Arthur log och sänkte blicken till ormen som vilade i hans hand.

"Jag kan ärligt säga att jag aldrig träffat på en liknande orm i hela mott liv, men det finns rimligare förklaringar till det än att ormen ska ha dykt upp från en tillsynes vanlig sköld," sa Arthur tillslut, och räckte huvudet mot honom. Han tog emot det och la ner det på bordet igen.

"Men jag såg det, sire, jag skulle inte ljuga för dig!" Han hörde hur det lät, och ångrade att han sagt orden. Prinsen verkade inte reagera på dem.

"Ge mig ditt ord," han tvekade inte.

"Du har mitt ord," svarade han. Det blixtrade till i Arthurs ögon.

"Du ger bort det lätt, jag hoppas du vet vad du riskerar, förutom min ställning och respekt hos mitt folk, så han du även egna förluster som inte går att bortse ifrån…" Arthur la handen på toppen av sitt svärd, som fortfarande hängde vid hans sida. Han kände hur hans egen vrede blommade upp inom honom.

Han la sin hand över prinsens där den vilade på svärdsfästet.

"Vågar du hota mig?" Frågade han hotfullt. Arthur drog hastigt svärdet, och han backade motvilligt in i väggen för att undvika klingan. Arthur skrockade lågt och log grymt.

"Vad skulle du kunna göra för att hindra mig?" Frågade Prinsen och tog ett steg närmre. Hans ögon smalnade.

"Mer än vad du vill veta," svarade han sanningsenligt. Men tyvärr innebar att han kunde göra det inte att han ville göra det.

Arthurs leende förändrades och hans blick mjuknade. Pendragon svingade svärdet i en snabb båge vid sin sida innan han lät svärdet glida ner i sin skida igen. Sen la han en hand på hans axel.

"Jag har sagt det förut, Merlin, och nu säger jag det igen… Det är något särskilt med dig, jag kan baka inte sätta fingret på vad det är.

Arthurs hand förflyttade sig smekande upp till hans hals, sen lutade han sig fram för att kyssa honom…