Jag var uttråkad en dag, och… sen så skrev jag det här. Vet inte om jag kommer att fortsätta skriva eller om jag ska dissa den totalt så… läs den och lämna en kommentar, så får vi se.

Handling:

Harry och Ginny gör slut, av en anledning som senare visar sig vara helt dum. Förkrossad över detta, så gifter Harry sig med Cho. Han trodde att hans liv äntligen skulle bli bra efter det… han hade fel. Den här berättelsen handlar om Harrys liv efter kriget.

1.

"Du går alltid till Neville", gnällde Cho från soffan och stoppade i fler chokladpraliner i munnen samtidigt som hon talade. "Du är aldrig hemma längre och vi är aldrig tillsammans…"

"Om du slutade vara så lat och var lite trevlig för en gångs skull så skulle jag mer en gärna vara hemma", sa Harry ilsket och gav Chos uggla Usagi brevet som han skrivit till Ron.

Han satt i köket, och i rummet bredvid så låg Cho i soffan och bläddrade i en tidning samtidigt som hon proppade i sig godis.

"Cedric skulle aldrig ha behandlat mig så dåligt som du gör", muttrade Cho medan hon bläddrade frenetiskt i skvallertidningen hon läste, som om den inte räckte till för att underhålla henne längre.

Harry suckade bara och reste sig upp.

"Neville igen, eller hur?", sa hon och skrattade utan någon form av glädje i rösten.

Den här gången brydde sig Harry inte ens om att svara henne.

"Accio jacka", sa han dystert. Hans jacka flög sakta och elegant fram till honom. Harry drog sig på den lite snabbt.

"Varför transfererar du dig inte dit?", frågade Cho och kastade skvallertidningen på golvet. Hon tog tag i en annan som låg på bordet och rev nästan sönder den när hon bläddrade.

Harry öppnade dörren, tog ett steg ut och stängde igen den med en smäll.

Varför gör hon så, tänkte Harry medan han gick ned för gatan. Ginny…

Han stannade upp. Det gjorde ont att tänka på Ginny.

Jag borde aldrig ha släppt henne, tänkte han medan han gick nedför gatan.

Hans relation med Ginny var perfekt. Harry älskade henne, och Ginny älskade honom. De kom bra överens, och de skulle gifta sig. De hade till och med bestämt vad deras första barn skulle heta. (Ginny hade gått med på hans vilja att döpa barnen efter personer som hade varit viktiga för honom i hans liv. Och om det var en flicka, Lily. Om det blev en pojke, James.) Det enda som Harry hade irriterat sig på var att hon var bra vän med en i Holyhead Harpies, quidditchlaget som hon spelade i. Till slut så hade Ginny tröttnat på hans avundsjuka och brutit deras förlovning.

Dagen efter så hade Harry dessutom sett en liten ruta i The Daily Prophet som gratulerade Ginnys vän, han hade tydligen gift sig samma dag som Ginny lämnat honom.

Det hade varit som om en liten bit av honom dog. Efter att de hade gjort slut så hade han alltid känt sig tom, men han intalade sig att det var hon som hade överreagerat. Men när han läste om quidditchspelarens giftermål… hela världen föll isär, och Harry visste att han hade gjort fel.

Och så hade Cho dykt upp. Hon hade lyssnat på honom när han berättat om hur mycket han ångrade sig, kramat honom när han var sorgsen. Hon sydde ihop hans sår. Harry visste att Cho också var sorgsen, även om hon faktiskt inte hade sagt det högt. Hon hade aldrig kommit över Cedric.

Deras vänskap hade övergått till ett förhållande utan att någon av dem varit beredd på det. Harry misstänkte att hon inte heller varit alltför bekväm med situationen. Men vad hade de annars för val? De hade helat varandra nu, så de kunde inte leva utan varandra.

Men långa nätter av att prata om livet och dess nedgångar började förvandlas till fredagskvällar när Cho låg i soffan och läste skvallertidningar. Och om hon inte hade köpt en, så låg hon och sov eller kollade på TV. Och om inget av detta var tillräckligt så bråkade hon med Harry.

Han hade varit desperat, han ville inte förlora henne. Att förlora Cho skulle vara som att förlora Ginny igen. Så han friade, och förvånansvärt nog så tackade Cho ja.

Plötsligt så var allting bra igen, och bröllopet hade varit väldigt vackert, Harry var nöjd. Men bara en vecka efter att de hade gift sig så var de tillbaka i sina gamla vanor. Cho var otrevlig och iskall, och dokusåpor var hennes högsta prioritet. Barn var det inte ens talan om, och särskilt inte barn med hans föräldrars namn.

Harry stannade vid dörren där Neville och Susan bodde. Kort efter kriget så hade Susan – en Hufflepuffelev som gått i Harrys årskurs – och Neville hittat varandra. Nu så hade de flyttat ihop, och deras hus hade blivit som Harrys hem.

När det inte gick bra med Cho – för det mesta, alltså – så brukade Harry gå hem till dem. Susan lagade mat till honom, och så satt de och lyssnade medan Harry berättade vad som gjort Cho upprörd denna gång. Det kändes inte bra att störa Neville och Susan, Harry tyckte att de borde spendera mer tid tillsammans än med honom, men Neville hade insisterat på att han besökte dem ofta. Harry blev förvånad av detta, han var tydligen mer omtyckt än han trodde.

Ibland så kom Hannah Abbot på besök, hon var bästa vän med Susan. Harry tyckte om Hannah, hon var söt, glad, och positiv.

Förlorad i sina tankar så märkte Harry knappt att han hade stått vid dörren löjligt länge. När det slog honom att han faktiskt stod utanför deras hus så knackade han tre gånger.

Dörren öppnades, och – som vanligt – så höll Neville på att slå till Harry med dörren. Harry gjorde en grimas.

"Förlåt", sa Neville och skrattade. "Jag fattar inte att jag verkligen gör det där varje gång."

Harry skrattade med honom, halvhjärtat. Neville måste ha lagt märke till det, för Harry såg att något ändrades i hans blick. Men Neville fortsatte att le, och gjorde en rörelse med handen som Harry tolkade som ett tecken att han kunde gå in i huset.

Harry kunde inte låta bli att tänka tanken. Äntligen hemma. Det var en skön och avslappnad känsla att stiga in i Neville och Susans hus. Harry kände lukten av Nevilles kaffe från köket, och hörde att Susan redan hade börjat steka pannkakor åt honom.

Huset var litet och enkelt, men han älskade det. Precis som han och Chos hus så fanns det inte särskilt mycket som visade att det var en trollkarl och häxa som bodde där, det mesta var faktiskt saker som man kunde hitta i ett hem som tillhörde en mugglare.

Harry gick in i köket, och öppnade skåpet.

"God eftermiddag, Harry", sa Susan vänligt och vände på pannkakan som hon just nu stekte.

"God eftermiddag, Susan", svarade Harry och tog ut en tallrik ur skåpet. Han öppnade en låda lite snabbt och plockade ut en kniv och en gaffel till sig själv.

"Hur är det med Ron?", frågade Susan. Hon visste att Ron brevväxlade med Harry. När han tänkte efter, så visste nog Susan och Neville det mesta om honom nu för tiden. Neville satte sig vid bordet, och Harry hörde att han tog en klunk av sitt kaffe.

"Han och Hermione har gjort slut igen", sa Harry lite sorgset.

Neville suckade.

"Kan de inte bara sluta och inse att de älskar varandra?", undrade han och drack lite till.

"Jag hoppas att de en dag gör det", sa Harry. Han tänkte tillbaka, för några veckor sedan, när Ron skickat honom en bild på honom och Hermione. De hade armen om varandra, och Ron kysste henne på kinden på bilden. När Harry hade sett den bilden, så var det som om en del av honom visste. Visste att hans två bästa vänner var menade att vara tillsammans.

Men ironin hade slagit till, och dagen efter så hade de gjort slut. Och sedan så hade de blivit tillsammans, gjort slut. Blivit tillsammans, gjort slut. Och sedan så hade de blivit tillsammans igen och förlovat sig, och nu gjort slut ännu en gång.

"De hittar tillbaka till varandra ska du se", sa Susan och la pannkakan ovanpå de andra. "Harry, du har fyra pannkakor här."

Men Harry var fast i sina tankar.

"En del av mig är faktiskt orolig", erkände han. "Ron berättade att Hermione hade slängt förlovningsringen på gräsmattan, sedan så hade hon gått därifrån. Hon lämnade massor av sina saker där, och hon har fortfarande inte hämtat dem. De gjorde slut för flera dagar sedan."

Susan log lite snett och la pannkakorna på hans tallrik.

"Åh", sa Harry. "Förlåt Susan", tillade han medan han tog med sig tallriken till bordet.

"Det gör inget", sa Susan lugnt. Hon satte sig bredvid Harry och började istället ställa frågor om honom och Cho. Neville deltog aldrig i det här samtalet lika mycket som Susan gjorde, men han lyssnade, och ibland så avbröt han Harry och ställde frågor som gav Harry massor av nya tankar.

Harry berättade för Susan om hur mycket Cho jämförde honom med Cedric, när Neville avbröt honom.

"Är det inte Cedrics födelsedag imorgon?", frågade han.

"Neville!", nästan skrek Susan chockat. "Hur kan du…?"

"Jag menade inte så", sa Neville snabbt och blev röd i ansiktet. "Jag menade… det här skulle ha varit hans födelsedag."

Det blev helt tyst. Harry stirrade ner i golvet.

Han tyckte inte illa om Cedric. Cedric var en hjälte, och han hade varit en bra vän till Harry under hans fjärde skolår. Men det kändes så fel att prata om Cedric. Harry ville bara glömma vad som hade hänt på kyrkogården… Harry kände en rysning genom hela kroppen när han tänkte ordet "kyrkogård".

Men om Cedric skulle ha fyllt år imorgon, så innebar det att Cho skulle vara helt förstörd när han kom hem. Harry hade inte ork att stå ut med ännu ett utbrott från henne.

"Är det okej om jag sover här ikväll?", frågade Harry.

"Alltid", sa Susan och log. Harry kände en lättnad, även om han kände sig lite elak mot Cho på något sätt. Det var förstås fel att lämna henne när hon var ledsen, men de senaste veckorna så hade han blivit otroligt deprimerad av att höra hennes tjat.

Då hördes några knackningar på dörren.

"Det är säkert Hannah", sa Susan och reste sig upp. "Jag går och öppnar."

Harry och Neville satt kvar i köket, helt tysta. Harry tyckte inte om tystnaden, men Neville verkade knappt lägga märke till den. Han stirrade upp i taket, och såg fundersam ut.

Susan och Hannah gick in i köket, djupt inne i ett samtal. Harry visste inte vad det handlade om, och han hade svårt att bry sig för tillfället. Han var alltför fast i sin depression.

"Hannah", sa Neville kort.

Harry granskade Nevilles ansiktsuttryck. Neville såg nästan förvånad ut. Han vände sig om för att se Hannahs, och hon såg ungefär likadan ut.

"Neville", sa hon.

Harry blev alltid lika illamående av att se Hannah. Det var inte så att det var något fel på henne – raka motsatsen snarare. Hannah var perfekt.

Hon var skönheten själv. Med sitt långa, blonda hår, sina mörkt gröna ögon och det perfekta leendet som alltid fick Harry att känna sig lycklig, så var hon så nära perfektion som en människa kunde bli.

Det var just därför som Harry kände sig illamående av att se henne. Den vackra kvinnan fick honom att känna sig smutsig på ett sätt som han hade svårt att beskriva. Bara att tänka på henne fick honom att känna sig som om han var otrogen mot Cho.

Hannah satte sig ner, bredvid honom. Harry försökte hålla andan, men han gav upp väldigt fort. Hon hade någon form av parfym på sig varje dag, som alltid gjorde honom förvirrad. Hon doftade som alla möjliga blommor på sommaren, doften var så stark att det gjorde ont att andas in den. Harry undrade om det var någon sorts magisk parfym, för så fort som han kände lukten så ville han vara nära henne.

Den känslan blandat med illamåendet var nästan hemskare än Chos dagliga tjat.

"Har du bråkat med Cho igen?", frågade hon.

Harry vände på huvudet och försökte att andas in lite vanlig luft. Hannah måste ha tolkat det som ett ja, eftersom att hon fortsatte tala:

"Jag vet hur det känns… jag har redan berättat det här så många gånger, du har nog tröttnat."

Harry kollade på henne igen. Hennes leende avslöjade hennes tänder, som var lika vita som snö. När hon fortsatte att prata om sitt dåliga förhållande med Derek som hade avslutats för ett halvår sedan, så andades Harry in doften igen.

Alla hans sinnen sa åt honom att sätta sig närmare henne, lägga sin hand på hennes hand… illamåendet slog till igen.

Var hon tvungen att ha den där parfymen hela tiden? Harry undrade när den skulle ta död på honom. Väldigt snart, kändes det som. Så hade det känts enda sedan första dagen han hade andats in den mystiska parfymen, men nu var han övertygad. Parfymen skulle bli hans död, den hade fortsatt jobbet som Voldemort misslyckats med.

Hannah slutade till slut att tala, och hon och Susan lämnade rummet. Harry vände blicken mot Neville, och Neville kollade tillbaka på honom.

"Jag är trött", sa Harry till sist och gäspade. Lögnare, sa en röst i hans huvud, men Harry ignorerade den.

"Redan?", frågade Neville, förvånad. "Det är ju inte ens mörkt ute."

"Det har varit en lång dag", ljög Harry och reste sig upp. Han hade varit där så många gånger så han visste vart elixiret som skulle få honom att somna fanns.

"Okej", sa Neville. Harry log. Neville var alltid så vänlig, och han krävde aldrig någon förklaring. En bättre vän kunde inte finnas…

Harry kände ett litet sting i hjärtat när han tänkte det. Han kom ihåg alla underbara stunder han hade haft med Ron och Hermione.

När han och Ginny gjort slut så var det som om han hade gjort slut med Hermione och Ron också.

Nu, lite senare, så hade han och Ron börjat brevväxla. Men det var inte samma sak. Om någon hade frågat honom vem hans bästa vän var så hade Harry svarat "Neville". Bästa vän kanske var lite starkt. Hans enda vän verkade passa beskrivningen mycket bättre.

Harry avbröt sina tankar, och tog ut sömnelixiret ur skåpet.

"God natt Harry", sa han till sig själv innan han drack en klunk av innehållet.

[…]

Tycks? Skriv en kommentar om berättelsen så kanske jag fortsätter…