Av: JennnyJ

Titel: Remus berättelse

Inlämningsuppgift till professor Binns, en scen som kunde ha utspelat sig under trollkarlshistorien.

Mannen som klev in genom den stora ytterdörren var lång och gänglig och bar sitt becksvarta hår i en prydlig liten tofs i nacken. Ansiktsdragen var vackra och hyn ovanligt blek medan de gråa ögonen tycktes glimma av ett mystiskt sken.
"Sir, ni är väntad", pep en kort och lite knubbig man och bugade sig respektfullt medan djup aktning och vördnad dansade runt i betjäntens blåa, vattniga ögon när han betraktade nykomlingens vackra ansikte.

Mannen nickade artigt som hälsning och följde sedan den korte mannen genom det stora och praktfulla huset. Manteln som han bar fladdrade kring hans stövelklädda fötter och stegen tycktes eka i de tomma korridorerna som endast smyckades av gamla målningar och rustningar.
"Här inne sir", stammade den runde betjänten och bugade sig ännu en gång så djupt att hans spetsiga lilla näsa nästan snuddade det mattklädda golvet.

Mannen tog ingen notis om honom utan steg in i rummet. Bakom ett stort, mahognyfärgat skrivbord stod en brunhårig man med händerna knäppta bakom sin rygg medan han såg ut genom ett stort fönster mot den stora halvmånen som spred sitt spöklika sken över de annars mörklagda nejderna.

"Sir Remus?" Den svarthårige mannens röst var hes och herren som stod vid fönstret genomfors nästan obemärkt av en rysning innan han vände sig om med ett litet leende lekandes på de ljusa läppar då han kände igen den gamle kamratens röst.
"Ah, Sirius jag är glad att ni kunde komma på sådant kort varsel, sir James och fröken Lily är på väg", sade den brunhåriga mannen vid namn Remus och gjorde en svepande gest mot en av de blodröda fåtöljerna som stod placerade framför den öppna eldstaden, "slå dig ner min gamle vän, din resa har varit lång".

Sir Sirius tackade och sjönk ned bland de mjuka kuddarna och betraktade sin gamle vän med en svårtolkad min.
"Du ser sliten ut, Remus", sade han och oron präglade nu hans vackra anletsdrag, "vad är orsaken till din kallelse?".
Ett mörker tycktes hopa sig i den brunhårige mannens annars ljusa blick och han skakade dystert på huvudet innan även han slog sig ned framför brasans muntra sprakande.

"Det är mörka tider Sirius, mörka tider", han skakade dystert på huvudet och stirrade in i den stora eldstaden, "men vad min kallelse angår kan jag dessvärre inte ge till känna fören vi alla är samlade".
Sirius nickade förstående och en lång väntan följde medan de två gamla vännerna satt med blicken fäst vid de dansande lågorna.

Men plötsligt knackade det på dörren och Sir Remus och Sirius for genast upp från sina platser då de två väntade gästerna steg in i rummet.
"Remus, Sirius, mina gamla vänner", den långe mannen som bar ett par blänkande, runda glasögon log brett och omfamnade var och en av vännerna, "får jag lov att pressentera Fru Lily Potter".

Inte förens nu vände de uppmärksamheten mot den bleka kvinnan vars hår gick i samma nyans som eldens flammor och som nu log varmt mot dem och neg djupt med blicken i marken.
"Vi valde ett bröllop i tystnad, tiderna är för mörka för att man ska kunna visa öppet vad som pågår", sade hon med en röst som lät likt ljuvaste änglasång och en svag rodnad kröp upp för hennes bleka hals.

"Jag får lov att gratulera!" Utbrast Sirius och log brett mot sin svarthårige vän och dunkade denne broderligt i ryggen.
"Ja, i tidender likt dessa behöver vi alla höra lite goda nyheter då och då", sade Remus med ett varmt leende och bugade sig sedan djupt, "om ni nu skulle vilja vara så goda och följa mig till ett mer avskilt rum så att vi kunde tala ostört, här har även väggar öron".
Han gav den stängda dörren en menande blick och vännerna såg skuggan av den lille betjänten som stod och lurpassade vid dörren.

"Det låter som ett ypperligt förslag min gamle vän", sade James med en myndig min och så gick de in genom en mörk dörr som knappt skymtades i skuggan av en stor bokhylla.
"Varsågoda och slå er ned", sade Remus och drog artigt ut stolen åt fröken Lily, som med ett tacksamt leende samlade kjolarna och satte sig ned med en min värdig en ängel.

"Nå, kan du nu förtälja oss den brådskande nyheten?" Frågade Sirius nyfiket medan han strök sig fundersamt om den breda hakan.
"Ja, nu är tiden inne", sade Remus och satte sig vid kortänden av bordet där de alla kunde se honom. De fladdrande facklorna runt om i rummet lyste upp hans slitna ansikte och ärren som vanställde hans annars stiliga ansiktsdrag tycktes djupare och hemskare än i vanligt dagsljus.

"Vi vet alla att den onde Lorden har rest sig i mörkret och medan vi talar växer hans styrkor sig allt större", hans röst var sträv, som om han inte hade talat så mycket på en lång tid, "han har spioner utplacerade över allt och jag misstänker att han lyckats fånga vår trogne vän Peter i sitt lömska nät, därför valde jag ett rum i avskildhet, jag har under flera veckor sett hur hatet och avskyn börjat växa i hans vattniga ögon och jag vill varna er".

Vännerna gav rummet en orolig blick, som om de väntade sig att fienden skulle attackera när som helst men sir Remus skakade på huvudet.
"Ni kan andas ut mina vänner, vad jag är har under en lång tid hållit mig och mina nära säker, ingen vill hamna i bråk med en fullvuxen varulv", ett drag av det vargliknande monstret inom honom drog över hans anlete men han skakade på sig som om han ville jaga undan en olustig känsla, "och vi får hoppas att de inte får reda på att den här varulven är vänligt sinnad".

Vännerna såg på honom med ömsinta blickar, de förstod hur hemskt det var för honom att dag ut och dag in brottas med den blodtörstiga delen av honom, en sak de skulle ge allt de kunde för att låta honom slippa.
"Men åter till det väsentliga, Hertig Dumbledore har bett mig samla mina trognaste vänner, de som skulle vara villiga att kämpa i kampen om friheten och därför har jag nu kallat er", han såg på dem med en beslutsam blick, "vi har chansen att för alltid förgöra ondskan, men jag tänker inte tvinga er att deltaga i denna blodiga strid, utan jag ber er, följ mig och kämpa för vad som är rätt", blicken han gav dem var nu bedjande, han ville inte tvinga dem till någonting hemskt, men de visste att deras hjälp var i nöden tvungen.

"Jag följer dig Remus, inte ett år till vill jag leva under denna ständigt tilltagande skugga", sade Sirius och sträckte på sig, de gråa ögonen glittrade av iver att få visa vad han kunde uträtta och han log ett leende fullt av auktoritet.
Lily och James såg på varandra, båda två med lågande blick, det tycktes som om en tyst maktkamp pågick mellan dem och varken Sirius eller Remus ville ingripa.

"Det tycks som om min ljuvliga fru inte vill stanna i hemmets lugna vrå och vänta, hon vill vara i stridens mitt och kämpa", sade sir James med en djup suck, han visste att hennes val var orubbligt men han kunde inte låta bli att känna det som om hon hade det bättre i väntan på att det annalkande striden skulle dö ut istället för att kämpa med endast sin trollstav som vapen.
"Min underbara make vill helst inte att jag strider, men även om jag är av kvinnligt kön så känner jag samma hat som ni gentemot ondskans avskum", Lilys blick glimmade av intensitet och hennes ansikte var hårt likt marmor, "jag vill vara med och skydda vad jag håller kärt".

De fyra vännerna såg på varandra, alla bar de samma beslutsamma min och efter en stund nickade Remus och reste sig.
Ur fickan till sin mörkgröna rock drog han fram ett gulaktigt pergament och gav det till Sirius.
"Skriv ned era namn på den här så sänder jag den sedan med min trogne uggla Wonder till hertig Dumbledore, han bör få veta att hjälpen är på väg", sade han och log svagt, väl medveten om att stridens timma snart var i antågande.
Vännerna gjorde som han sade och snart flög en mörkgrå slaguggla genom den månbelysta natten mot norr där hertigen bodde i ett stort slott.
Gryningen nalkades och stridens dag anlände med solens skinande strålar, det första kriget inom trollkarlarnas historia var på väg att ta sin början och vännerna var nu redo.

Efter en hård kamp som varade i ungefär två månvarv tillintetgjordes ondskan för eviga tider och de fyra vännerna kunde lugnt återvända till sina hem, oskadda.
En ny tid grydde och häxor och trollkarlar levde nu i harmoni med varandra jämte Mugglarnas fridfulla värld och lyckan blomstrade, ingenting kunde skada dem längre – tillsammans var de starka.

Berättelse skapad av; Remus John Lupin, Gryffindor.
Ps. Förlåt Peter för att jag gjorde dig till den mörke förrädaren, men jag tyckte att din tystlåtne karaktär passade in i rollen, du får ge igen för det någon gång, jag lovar.