Authors note Äger inte Naruto. Men jag äger däremot mina egna karaktärer jag kommer ha med och den här plotten jag försöker att koka ihop.
Den här historien äger rum precis för fighten mot sasuke, typ.
HAIKUTAIJIHAIKUTAIJIHAIKUTAIJIHELENAHAIKUTAIJI
Naruto sprang nerför stigen mot bron där han och hans team brukade mötas. Han hade försovigt sig ganska mycket och ville DEFINITIVT inte att Sakura skulle skälla på honom för mycket. Fast eftersom att deras sensei, Kakashi, alltid var sen så hade han egentligen inte så bråttom.
När han kom fram till bron såg han Sakura och Sasuke stå vid bron, sakura trånande över en uttråkad, lätt irriterad Sasuke. Naruto höjde handen i en hälsning och ropade en hälsning högre än vad han egentligen menade. Usch, varför var han tvungen att le så mycket? Han hade haft en riktig mardröm inatt, om att Kyuubin hade gått bärsärk ut ur hans mage, gjort om hans kropp till sin egen och förstört hela Konoha långsamt och smärtsamt.
Sen hjälpte det inte så mycket mer med att han egentligen hade en hemsk migrän.
Han såg hur Sasuke såg uttråkat upp på honom medan Sakura gav han en ursinnig blick innan hon gav ut ett rop:
"NARUTO! Varför är du så himla sen!?" Han kunde riktigt se hur hennes inner Sakura stod med en stor knytnäve i beredskap. Naruto suckade inombords innan han log sitt standard leende.
"Gomen, Sakura-chan, men jag försov mig idag." Naruto tog ena handen bakom hans huvud och log fåraktigt mot henne. "Men nu ska vi inte bli arga över det, för Kakashi-sensei är väl ändå inte här än?" Naruto vred sitt huvud åt alla riktningar och kanter för att vara säker. Sakura suckade, Naruto var verkligen en idiot.
"Ne, Sakura-chan? Vad sägs om att äta ramen med mig idag?" okej, han erkände att han redan visste vad svaret skulle bli, och att han bara skulle bli sårad, men vad hjälpte det om man tyckte om henne?
Hon svarade:
"Nej, nej, och åter NEJ Naruto! Kan du inte fatta att det är Sasuke-kun jag tycker om? Och att jag tycker du är väldigt irriterande när du alltid ska fråga hela tiden!"
Det högg till lite i hjärtat på Naruto, men han ignorerade det. Han hade ju trots allt redan vetat svaret. Fast var hon alltid tvungen att ta i så? Han gav till en suck av besvikelse. Hon blev bara elakare för varje dag…
"Ano… men… vad har Sasuke-teme som inte jag har? Han är ju bara en idot-bastard som bara är ute efter hämnd!" Naruto ångrade orden så fort dem lämnat munnen . Han såg hur Sakuras chakra samlades i hennes näve och han visste att den näven inom några sekunder skulle träffa honom rakt i ansiktet. Han väntade men det kom aldrig någon näve, utan i stället så kom det ord.
Ord han aldrig velat höra. Ord som fastnade. Ord som skadade honom ända in i själen.
"Du fattar visst aldrig, eller hur Naruto!? Sasuke har ALLT som inte du har! Han är smart för det första, inte som du som inte ens kan göra en simpel bunshin no jutsu rätt! han har stil och klär sig inte i skrikande färger som på alla sätt och vis skriker IDIOT!! Förresten, varför ska jag förklara allt det för dig? Du är inte värd besväret! varför kan du bara inte lägga ner alla dina försök och inse fakta!? Du är så irriterande ibland så jag vet inte vad jag ska göra... eller vänta lite, sade jag ibland?!"
Naruto kännde hur han sjönk längre och längre ner i sig själv för varje ord Sakura nu sade... eller vänta lite… Skrek åt honom vore ett bättre uttryck.
"...jag menar JÄMT! Fattar inte ens varför jag har stått ut med dig, varför jag ens har sett dig som en VÄN ibland! Kan du bara inte låta mig vara och skaffa dig ett liv!!
När sakura slutade skrika åt honom så hade han sitt huvud nerböjt för att dölja dem tårar som börjat bildas i hans ögon.
Sasuke stod en bit bort och hade hört allt som sakura sagt åt Naruto, visst, det var ganska grymma ord Sakura hade använt, men han brydde sig inte om att ingripa. Han var fortfarande ganska arg från deras fight på sjukhustaket.
'Doben borde klara lite kritik från Sakura', var allt han tänkte innan han åter igen gick tillbaka till sina tankar på att hämnas sin familj och döda Itachi. Som hade vart ute efter Naruto.
Sakura såg på naruto och tog åter igen till sig luft för att ge Naruto 'The final blow' över det hela.
"Varför skulle du skaffa ett liv förresten, i ett liv så har man vänner, och det är nått som du inte har, och ALDRIG kommer att få! Jag förstår nästan hur Sasuke tänkte när han försökte trycka sin chidori genom dig!"
Så fort hon var klar så insåg hon vad hon hade sagt. Till Naruto av alla personer. Hon visste ju hur viktigt det var med vänner för Naruto! Helvete!
Hon tittade mot Naruto för att se hans rygg mot henne som sakta gled iväg ner mot byn.
"Naruto… Vänta!" viskade hon patetiskt samtidigt som hon började gå mot honom, med stoppades av en hand mot hennes ansikte. Hennes ögon spärrades upp i förvåning av att det var narutos hand. Hade inte han liksom vart, tjugo meter framför henne just precis?
Hon tittade upp mot hans ansikte, för att känna en kall kåt gå ner längst ryggraden.
Naruto log, inte ett sådant där stort bländande leende där naruto är tvungen att stänga ögonen på grund av dess storlek. Det här var ett mystiskt litet leende som föräldrar fick när deras barn gjorde något litet fel, men kan inte annat än att le åt dess söthet och förlåta dem. Hon tyckte inte om det leendet alls. Det fick Naruto att se så mycket äldre ut.
Och ögonen. Hans ögon var som flytande safir i starkt solsken. Färgens vackra och rena färg dränktes utav sorg, depression, förståelse, och otroligt nog förlåtelse.
Om inte Naruto hade tittat Sakura i ögonen så hade hon säkert gått på att han var okej, men ögonen avslöjade honom. Han sög på att ljuga.
Så fort som uttrycket hade kommit, så ersattes det av ett av Narutos berömda putningar och de såkallade "puppy eyes" han brukade avfyra ibland.
"Aaaw, Sakura-chan, du är så elak!" sen drog han på med ett av sina räv liknade leenden och började gå mot sasuke. Sakura drog en lättnandes suck, men ändå, varför skulle hon göra det? Det var ju bara Naruto.
När Naruto nästan var framme till Sasuke så dök Kakashi upp.
"Yo!" kom hans vanliga mening i samband med en hälsande hand och ögat format som ett muntert uppochnervänt u.
"DU ÄR SEN, KAKSHI-SENSEI!" kom både Sakura och Narutos skrikande anklagelse.
"Nå, Kakashi-sensei, vad har du för ursäkt den här gången då?" frågade Sakura tröttsamt. Hon började bli seriöst less på deras lärares sena ankomster.
"eh hehe… jag var tvungen att hjälpa en gammal dam över gatan ni vet…" kom lärarens slappa ursäkt.
Till och med Sasuke fick fram en svettdroppe tillsammans med Sakura och Naruto åt deras lärares usla ursäkt. Var det allt han hade att komma med?
"såja, lugna er. Idag ska vi bara sparra lite grann med varandra. Sasuke, du och naruto kör lite taijutsu mot varandra medan jag lär Sakura lite mer om hur man kan öka ens chakra förråd"
Naruto tittade på kakashi med ett nästan förskräckt uttryck. Var han helt från vettet? Mindes han inte att Sasuke praktiskt taget ville ta död på naruto för bara några dagar sedan?
Naruto tittade upp mot Sasuke och såg hans bestämda ansiktsuttryck. Hur skulle han klara sig ur det här? Han kände hur hans migrän blev värre och värre.
Han hade nästan exploderat när Sakura hade sagt de där sakerna till honom. Han kände att något viktigt hade gått sönder och dött under den konversationen.
Och hur skulle han möjligtvis kunna vinna mot Sasuke i taijutsu?
Naruto var inte dum, han visste att han inte hade en chans mot Uchiha geniet i taijutsu. Han hade alltid haft problem med genjutsu tillsammans med taijutsu, Och speciellt nu när han själv var okoncentrerad och migränen tog över. Det skedde precis som alla hade förväntat sig, Naruto förlorade stort.
När han var hemma innanför dörren så sjönk han ner på golvet i smärta.
Smärta i kroppen av Sasukes alla slag, Smärta av huvudvärken som snart skulle få Naruto att svimma och hamna i en drömlös sömn. Och Smärtan som kom från hans hjärta.
Smärtan var så intensiv så det lika gärna kunde ha varit fysisk smärta. Den kändes som om att någon snurrade in en rostig nål långsamt på olika ställen i hjärtat.
Nu kom tårarna äntligen fram. Naruto hade vägrat att låta sig själv gråta i Sakura och Sasukes sällskap. Han bara vägrade. Det slutade med att Naruto svimmade hopkurad på hallgolvet.
Tidshopp ett par dagar.
Hur kunde det här ske?! Tänkte Naruto medan dom båda km närmare mot varandra, Chidori och Rasengan i högsta hugg.
Varför skulle Sasuke lämna honom nu för det där ormälskande äcklet Orochimaru? Han lyckades skrapa en repa på Sasukes Konoha band, medan Sasuke drog hela armen genom Narutos bröst.
´Är det här känslan man får innan man dör?´ tänkte han medan han såg dom röda ögonen framför sig bli mindre och mindre. Han tappade känseln i bröstet och hostade upp en massa blod på Sasukes tröja och ansikte. Den jävla idioten! Betydde inte konoha någonting för honom? Betydde inte han, Naruto, någonting?
En flashback av vad Sakura hade sagt några dagar tidigare ringade i öronen på honom.
"Du fattar visst aldrig, eller hur Naruto!? Sasuke har ALLT som inte du har! Han är smart för det första, inte som du som inte ens kan göra en simpel bunshin no jutsu rätt! han har stil och klär sig inte i skrikande färger som på alla sätt och vis skriker IDIOT!!
Fattar inte ens varför jag har stått ut med dig, varför jag ens har sett dig som en VÄN ibland! Kan du bara inte låta mig vara och skaffa dig ett liv!!
Nej, han betydde tydligen inte något mer än en person som han kunde döda för att få makt. Makt som han skulle hämnas på sin bror med. Hämnd.
Han stängde sina ögon och lät sig själv hamna i de ovetandes land.
Han öppnade ögonen.
Det var bländande vitt. Naruto stängde ögonen igen. Han ville bara bort. Sluta finnas. Han var säkert död i vilket fall som helst.
Vänta… DÖD!?
Naruto spärrade upp ögonen för att åter igen bli bländad av allt vitt. Vänta… han var på ett sjukhus. Han hade alltså inte dött.
Han satte sig långsamt upp i sängen och såg sig omkring. Självklart så var han i den sämre delen av sjukhuset. ´Men varför klaga?´ Tänkte Naruto. Dom tog ju in honom, eller hur?
Några dagar senare så var han ute från sjukhuset. Visst hade folk hälsat på och önskat honom att krya på sig.
Men inte Sakura. Naruto kände bröstet dra ihop sig. Vad skulle han säga till henne? Dom hade inte direkt pratat något mer efter deras lilla dispyt för några dagar sedan, men Naruto visste att Sakura hade hoppats på att han skulle kunnat få hem Sasuke.
Han gick mot ichirakus för att lugna ner sig och förbereda sig för sitt samtal med Sakura.
Han beställde en miso ramen och satte sig i hörnet för en gångs skull. Varför skulle han låtsas vara glad när han inte var det?
För en gångs skull så åt han sakta på sina nudlar, lät smaken sjunka in. Han kände att hon var på väg.
Han såg henne nu. Hon gick med raska steg mot honom med själva helvetes elden brinnande i hennes löv gröna ögon.
Naruto hann inte mer än öppna munnen förens Sakura började:
"Hur kunde du!? Du skulle ju få med honom hem igen!" Han såg hur hennes ilska kokade upp tillsammans med sorgen över att Sasuke hade lämnat Konoha.
´Är hon inte det minsta bekymrad över hur det gick för mig då? Kakashi berättade att jag var mer död än levande när han hade hittat mig.´
Med en suck så ställde sig han sig upp, lämnade pengarna på bordet och gjorde sig klar för at gå. Sakura stoppade honom såklart.
"Vart är du på väg?!" frågade hon honom smått hysteriskt. Naruto vände blicken ner mot backen. Han hade svikigt henne.
Vänner sviker inte varandra.
Hon tittade på honom med tårfyllda ögon. "Jag trodde att du var min vän, Naruto. Men jag hade visst rätt! Du är inte värd besväret! Vänner sviker inte varandra!"
Smack!
Hade hon just…? Naruto kände sig om kinden. Sakura hade just givit honom en örfil.
"Du är en besvikelse, Naruto. Om du inte ens kan få en vän att stanna, hur hade du då tänkt dig att kunna bli Hokage?"
Orden gjorde mer ont än örfilen. Alla som var i närheten höll med henne. Han såg att det var även några från hans vänner som höll med. Naruto kände ilskan bubbla upp. Han hade försökt, Hade han inte?
Han gav Sakura en lugn blick, en blick som tydligt sade att han hade fått nog. Han gick ifrån henne med bestämda steg och gav alla som stirrade samma lugna blick.
En blick som gav besked om lugnet före stormen.
Naruto säckade ihop på den fjärde Hokagens huvud. Han gömde sig bland den fjärdes spikiga lockar och tittade ut över Konoha.
´Varför kan ingen förstå mig?´ med en snabb rörelse så slog han ner knytnäven i statyn.
Med en förskräckt min så såg han att det började bildas en spricka bland spikarna som skulle föreställa den fjärde Hokagens hår.
´Tsunade kommer döda mig!´ tänkte Naruto och tittade sig omkring i desperation efter något som skulle få sprickan att sluta sprida sig.
Naruto stannade till. ´Vänta lite, den sprider sig i konstiga vinklar… och är det bara jag, eller är det helt tyst också?´ han tittade ner mot sprickan igen. den såg nästan flytande ut, och den sken i silver, med regnbågens färger lurandes i bakgrunden fast ändå synligt.
Det var helt förtrollande.
Naruto sträckte fram handen och doppade fingrarna i silvermassan. Inget hände.
Naruto suckade och lutade sig tillbaka för att åter titta ner över staden Konoha.
Plötsligt kände han sig lustig och tittade ner på hans arm. Och drog tillbaka ett förvånat skrik. Silvermassan hade spridigt sig upp till hans armbåge och började forma om sig till en massa snirkliga linjer, nästan som en törnbuske omkring hans arm.
Ovanpå handen började ett mönster bildas. Ett öga i mitten av en sexhörnig stjärna. Ögat öppnades. Naruto stirrade på det. Vad var det där för någonting? Han kände en bris ta tag i hans hår och tittade upp bara för att dra in andan.
Ett svart hål uppenbarade sig. Och han såg någon komma gående mot honom ur det svarta hålet.
Naruto ville fly. Men kunde inte. Vad händer egentligen? Personen var framför honom nu med det mest sluga leende han sett. Det var en tjej.
En väldigt unik tjej.
Halva hennes hår var blekt rosa medan hennes andra halva var mörkt svart med inslag av blått i det. Hennes hår var långt, ända ner till midjan på henne. Hon hade håret uppsatt i två tofsar som Tsunade hade, fast hon hade snelugg. Luggen var svart och gick ner över hennes högra öga.
Hennes läppar var färgade i en skrikande mörk röd färg med en blöt glans. Hon såg ut att vara ca sjutton år gammal. Hon hade långa slanka ben som visades väl i hennes kortkorta blekta jeans kjol, tillsammans med ett svart och rött linne som man knäppte igen med knappar. Ena sidan var röd medan den andra var svart.
Hon hade till och med olika färger på hennes skor! Det var vanliga högklackade skor. Ena skon var gräddvit med stänk av guld över den, medan den andra var mattsvart med blanka blå stänk över den.
Hon gav Naruto ytterligare ett av sina sluga leenden och inspekterade honom ingående.
Det som naruto var mest intresserad av henne var hennes ögon. Det ena var lika svart som en Uchihas, medan hennes andra öga var blodrött med inslag av lila. Hon hade långa svarta ögonfransar som ramade in ögonen perfekt.
"Så, vad vill du lyckas med här i livet, Naru-chan?" Naruto ryckte till och stirrade på henne med öppen mun.
Hur kunde hon veta vad han hette? Och vad menade hon med det där?
"Vem är du?" frågade Naruto misstänksamt. Ett skratt kom från hennes läppar, och hon tittade ner på honom med stort intresse. Hennes leende var läskigt, bestämde sig Naruto för, oh yes, definitivt tillsammans med dom där allvetande ögonen.
"Mitt namn är Kenkon(1), och jag är här för att jag kände din smärta och ilska. Jag har bestämt att du är värdig att bli min lärling så att du kan utbringa hämnd över dem som gjort det här mot dig. Vad säger du?"
Naruto stirrade in i hennes opassande ögon och såg varken medlidande, hat eller att det var ett skämt. Hon var dödligt seriös. Det var en fråga hon inte tänkte ställa igen.