a/n: Nu håller jag på med en ny ff som ni ser. Den här kommer innehålla 12 kapitel med 12 olika karaktärer, en från varje distrikt. Efter dessa kapitel kommer x antal kapitel med deras "kompanjon". Mer än så tänker jag inte förklara, hehe.

Number one /

Tonight I will cry in my pillow.

"Ash!"

I distrikt ett finns det människor man helst inte umgås med. De som bara drar till sig problem.

Jag är en av de.

"Ash, kom tillbaka hit!" ropade mannen och hytte med sin metall påk. "Kom tillbaka och städa upp efter dig!"

Ash är inte mitt riktiga namn. Man kan väl säga att det är mitt öknamn. Mitt piratnamn.

Nej, jag är ingen pirat. Du vet vad jag menar!

Det var killarna på min skola som först började kalla mig det. Det var på träningen. Jag höll på att slåss mot Annabel, den sny- Jag menar bästa tjejen i vårt år. Bäst på att slåss, alltså. Just när jag stod där öga mot öga med den blonda tjejen med min kniv blockerande hennes snubblade jag i leran.

Yep, därför har alla börjat kalla mig Ash.

Smickrande, jag vet.

"Woops! Förlåt mig, ursäkta!" Mina ben sprang nästan av sig själv nu. Jag behövde inte längre stanna och tänka efter vid varje hus krök för att veta åt vilket håll jag skulle. Vägen till mitt gömställe hade jag sprungit många gånger nu.

Jag var van. Inte en sten snubblade jag över. Inte ett träd sprang jag in i. Jag visste hur vägen såg ut och jag kunde till och med springa med ögonen slutna.

Tror du mig inte? Ska vi slå vad?

Hah. Ser du? Jag har inte snubblat äÄÄÄÄäään…!

Ursäkta för mitt "tjej skrik", som killarna kallar det för.

Muttrandes för mig själv kravlade jag mig ur vattnet och skakade på mig som en blöt hund.

Folk stannade till och skrattade och pekade på mig. Nåja, jag var van.

Jag gav fontänen en arg blick innan jag fortsatte springa. Den här gången med ögonen öppna.

"Hey, Ash!"

Jag stannade precis vid en husknut och backade några steg för att stå face to face med tjejen som ropat efter mig.

Kära publik, där har du henne.

Annabel Anston.

Hennes ljusblå ögon skannade mig från topp till tå. "Du är inte riktig torr bakom ören du, va?" sa hon och skrattade kort. Inte ett sånt där skratt som killarna alltid ger mig. Inget hah-du-ser-ut-som-en-groda-skratt.

Men ett …. vänligt skratt.

Jag måste komma ihåg att inte ta i så hårt nästa gång jag slåss mot henne på träningen…

"Ouch!"

"Oj, förlåt", sa Annabel ironiskt och drog tillbaka sin hand från min mage där hon just gett mig en välplacerad knytnäve. "Tyckte det såg ut som om du behövde en liten uppryckare I alla fall, Coach vill prata med dig", sa hon och satte händerna i höfterna.

"Med mig?" frågade jag buttert. "Jag råkade välta hela förrådet med skjuttavlor. Antar att han slänger ut mig från skolan den här gången", sa jag dystert.

Annabel satte huvudet på sned så att hennes blonda hästsvans hängde fram över hennes axel. "Jag vet inte", sa hon fundersamt. "Han verkade ganska allvarlig. Jag tror det rör mer än nåt förråd." Hon fyrade av ett bländande leende som nästan fick mig att smälta fast med asfaltsgatan vi stod på. "Men år andra sidan har han funderat på att kasta dig ombord i flera år."

"Har han inte alls."

"Öh, jo", sa Annabel med ett dah-uttryck i ansiktet.

"Aja. Om han slänger ut mig slipper jag träna varje dag och jag slipper anmäla mig till spelen. Om han inte stänger av mig kanske jag blir tvungen att anmäla mig. Då slipper jag i alla fall träningen." Jag såg mot Annabel och skrattade tyst åt mitt skämt.

Annabel skrattade inte. "Du ska nog gå nu innan du kommer för sent." Hennes min var sammanbiten när hon vände på klacken och gick. Själv stod jag kvar en kort stund och betraktade henne där hon gick mot torget. Tillslut vände jag mig åt motsatt håll och började springa igen. Den här gången mot träningslokalerna.

"Sitt ner, Asher."

Åh, åtminstone en som använder mitt riktiga namn. Jag känner mig smickrad.

Jag gör som jag blir tillsagd och slår mig ner i den lyxiga, gröna skinnfåtöljen framför skrivbordet i mörkt trä. På andra sidan skrivbordet satt "Coach". Hans mörka hår var bakdraget i en liten hästsvans och hans mun, omringad av rynkor, var formad till ett rakt streck. Som vanligt när han inte höll på att skrika order till alla.

Det här var inte uttrycket han bukar ha när han pratar med mig. När det är jag som sitter på andra sidan skrivbordet, där jag sitter just nu, brukar den där munnen skrika åt mig.

Han kanske tappat rösten. Eller helt enkelt tröttnat på att alltid ropa och gasta åt mig.

"Asher", sa Coach.

Tyst, men klart. Han har inte tappat rösten.

"Du är med i spelen i år."