I Arkenland jag gick en gång
min stig var lång, min ränsel tung
Det gjorde inget - jag var ung
med hjärtat fullt av fågelsång
-
Jag vandrade i solens ljus
och vindens sus när löven skalv
på grenarna i trädens valv
och forsen svara' med sitt brus
-
Då stod där framför mig en mö
med hy som snö och hår som kol
Men hennes dräkt var full av hål
och hon var bräcklig som ett rö
-
Runtom henne var luften kall
En iskristall på hennes kind
som sveptes bort av östanvind
var hennes frusna tårars fall
-
Jag vände om, gick därifrån
I blicken hån och djupt förakt
Hon är en häxa, har man sagt
– Från forsen hördes vattnets dån.