Jag sitter med korslagda ben i det nyklippta gräset och leker med de vita blomknopparna. Jag plockar dem från busken vid min sida. Deras yttre vita skal tycks vara ogenomträngliga, men det är inte sant. De blir mjuka i min handflata då jag håller upp dem mot solen. De vecklas sakta upp och blottar sitt vackra inne.
Det är en fantastisk gåva jag blivit tilldelad, lite som magi.
Jag minns mina föräldrars imponerade reaktioner då jag visade dem tricket för första gången. De klappade sina händer och log varm mot mig. Stolthet synlig i deras ansikten.
Och så har vi min syster, Tuni. Hon spärrade upp sina ögon och pekade på mig.
"Hur gjorde du det, Lil? Jag vill också lära mig!"
Och jag försökte verkligen. Vi satt på verandan när jag visade henne det på lite närmare håll. Hon kunde inte förstå hur det gick till. Tuni skakade oförstående på huvudet. Även om hon inte ville erkänna det så tyckte hon, precis som mor och far, att det var imponerande.
Vem kunde egentligen förstå det? Tuni var den enda i familjen som fortsatte att ifrågasätta mina trick.
Nu lägger jag mig ner på gräset. Sträcker på både armar och ben och tittar upp på himlen. Den har färgen av det blåaste hav. Vita, flummiga moln svävar runt som sockervadd däruppe. Jag njuter. Känner lukten av nyklippt gräs i luften. Lukten av sommar. Vita blommor är utspridda omkring mig. Både slutna och öppna. Jag känner en av knopparna mellan fingrarna. Det känns fantastisk. Som om jag är en del av sommaren.
"Lily!"
Jag känner igen min systers röst. Hon vill att jag ska komma, men jag rör mig inte. Jag vill inte att den här stunden ska försvinna.
Men det gör den. Tuni sticker fram sitt bleka ansikte. Det dyker upp i den perfekta blåa himlen. Det är en märklig kontrast.
Jag ler mot henne.
"Hej Tuni."
"Varför ligger du här?" Frågar hon och rynkar pannan.
"Jag tittar på himlen", säger jag och sluter ögonen i några sekunder. "Vill du vara med?"
"Nej", svarar hon snabbt. Plötsligt är hon ivrig. "Mamma gav oss tillåtelse att besöka parken. Vill du inte följa med, Lil? Snälla, Lil! Du måste!"
Hon greppar tag i min arm och försöker dra upp mig från marken. Det är nästan lite väl desperat.
Jag skrattar. "Ta det lugnt, Tuni. Jag lovar att följa med!"
Min syster slappnar av. Hon nickar ivrigt och låter ett av sina sällsynta leenden lysa igenom den allvarliga masken. Det är inte ofta hon gör det. Jag tycker om när hon ler.
Bara minuter senare är vi påväg. Vi skuttar fram på den lilla gatan. Det är väldigt vackert i Cokeworth om somrarna.
Jag är nio år gammal och livet leker.
