Haymitch lyfte whiskeyglaset och tog en klunk av den brännande vätskan, kände hur det rev till i halsen så som det skulle. Det bedövande och starka giftet han hällde i sig var det enda som kunde ta död på de starka impulserna som for igenom hans kropp varje gång tankarna snuddade vid arenan där ute. Fortfarande höll det i sig, efter alla år. Likt ett sjukligt begär.

Alla trodde dock att han helt enkelt alltid bara varit svag för alkohol, och att det möjligtvis blivit lite värre efter tiden på arenan. Som om han nu dränkte sig i sprit för att dämpa någon sorts skuldkänsla.

Det var inte sant. I alla fall inte helt.

Sanningen var att han egentligen inte njöt av att hälla i sig alkoholen. Det hade han aldrig gjort. Innan han satt ner sin fot på arenan hade Haymitch inte varit den som med särskilt stor entusiasm korkade upp spritflaskan. Nej, det var efter att han tvingats slå på den andra sidan som han valt att ta alkoholen till hjälp. En sorts självmedicinering, kan man väl säga. För den andra sidan verkade bara kunna slås av med hjälp av just den drogen, om än så tillfälligt. Så det var det också det han tydde sig till och gjorde. För sin egen och omgivningens skull. Hela hans missbruk grundade sig alltså i ett medvetet val och inte något sjukligt begär, så som alla verkade tro.

Den andra sidan var också just nyckeln – det avgörande verktyget - som fått ut honom levande från den där förbannade arenan. Hans räddning. Det var den andra sidan som med vällust hade huggit ner, krossat och knäckt varenda levande varelse i hans väg. Förvandlat honom till oövervinnelig, pumpat honom med adrenalin, fyllt honom blodtörstig, gjort honom skräckinjagande. En kista i hans psyke som han desperat hade brutit upp och nu inte kunde stänga ner ordentlig. Men hans räddare i nöden hade nu istället blivit en demon på hans axel, en börda. Den andra sidan lurade ständigt där bakom, väntandes på att få komma ut och växa. Men även om Haymitch inte kunde låsa så kunde han i alla fall sätta på locket tillfälligt: stänga in monstret även om han inte helt kunde förinta det. Eller ja, åtminstone så länge det fanns alkohol.

… Skål.