Kapitel 1:

Saknaden

Remus drog in ett djupt andetag och gick igenom barriären till perrong 9 3/4. Det röda glänsande loket var precis likadant som han mindes det, stort, blankt och bolmande, men överallt omkring honom kunde Remus se människor som hade förändrats. Nästan alla tycktes ha växt under sommarlovet, många hade klippt håret eller tvärt ändrat klädstil. Själv hade Remus knappt förändrats någonting. Han hade samma frisyr, samma billiga begagnade kläder och han hade knappt växt en centimeter under sommarlovet. Han såg sig omkring efter de andra marodörerna men han kunde inte se dem någonstans.

"Rem!" Han vände sig om, men hann inte se sin bäste vän. Sirius kramade honom redan så hårt att han nästan fick svårt att andas. Remus låtsades streta emot, men egentligen var han alldeles för glad över att se sin vän igen. Han insåg att folk måste stirra på dem, men just nu kunde han inte bry sig. De hade inte sett varandra på två långa månader.

"Jag har saknat dig, Måntand," sa Sirius och Remus kände hur han fylldes med en märklig lyckokänsla. Som om han egentligen bara hade varit halvt där under sommaren. Som om alla pusselbitarna äntligen var på plats nu. Han kände sig extremt fånig, men det hade faktiskt känts svårt att överleva utan marodörerna en hel sommar.

"Låt honom andas, Tramptass!" hördes James röst någonstans bakom dem.

"Det finns andra här som också har saknat honom." Tillslut släppte Sirius taget och Remus gav sina andra två bästa vänner, James och Peter, varsin lite mer tillbakahållen kram. De andra pojkarna var inte lika fysiska som Sirius.

"Så vad har ni gjort utan mig? Inte pluggat, förmodar jag?"

"Måntand, hur kan du ens föreslå något så befängt?" sa Sirius med låtsat förnärmad röst.

"Å andra sidan," sa Sirius och hans ögon smalnade. "Så kan man aldrig lita på någon som använder ord som 'förmodar' i vardagliga samtal." Remus log.

"Säger han som just använde ordet 'befängt'!" Sirius var på väg att öppna munnen för att ge svar på tal, men James avbröt honom.

"Jag är ledsen över att behöva avbryta er lilla ordvalsdisskusion, men om vi inte går nu kommer tåget åka utan oss."

Marodörerna sa adjö till sina föräldrar och hittade en ledig kupé längst bak på Hogwartsexpressen. En stund efter att tåget hade avgått knackade det på dörren, och den öppnades. Kvinnan som stod i dörröppningen var liten, rund och gråhårig, men hon hade ett vänligt ansikte. Trots att hon log ett varmt leende försvann plötsligt den glada stämningen som hade funnits i kupén några sekunder tidigare, och ersattes av en spänd tystnad.

"Vill ni ha något från vagnen pojkar?" frågade kvinnan som alltid. Remus kände efter i sina fickor. Hans portmonnä var oroväckande lätt. Några enstaka galleoner, ett gäng sicklar och en liten samling knutingar var allt han hade. Hans föräldrar var alltid på gränsen till fattiga och de kunde inte ge honom särskilt mycket fickpengar. Remus skulle behöva de pengar han hade för att köpa födelsedagspresenter till sina vänner och föräldrar och för att kunna betala för honungsöl när de gick till Hogsmeade. Remus utbytte en blick med Sirius. Orion och Walburga Black hade slutat ge Sirius egna pengar för många år sedan.

"Jag är inte hungrig," sa Sirius och tittade hastigt ut genom fönstret, för att undvika James blick.

"Inte jag heller," sa Remus och ignorerade sin kurrande mage. "Jag åt mycket frukost." James suckade.

"Ska vi ha den här diskussionen varje år?" Han reste sig upp och gick fram till dörren där kvinnan med vagnen väntade.

"Tre pumpapajer, sex lakritsstavar, ett paket Bertie Botts bönor och tre, nej förresten, fyra chokladgrodor, tack." James plockade fram en pengapåse som såg väldigt tung och full ut. Han drog upp en näve galleoner och sicklar och började plocka fram rätt belopp.

"James, du behöver inte-" började Remus och Sirius i kör, men James avbröt dem.

"Tyst. Jag har mer än jag behöver, och ni behöver godis." Han kastade en pumpapaj, två lakritsstavar och en chokladgroda var åt Sirius och Remus. Remus funderade på att protestera, men han insåg att det var meningslöst.

"Och en extra chokladgroda till vår lilla missbrukare." James kastade den fjärde chokladgrodan till Remus som nätt och jämnt hann fånga den i tid.

"Tack, James, verkligen, jag ska betala tillbaka så fo-" började Remus, men James viftade avvärjande med handen.

"Inget att tala om, Måntand." Fem minuter senare hade Peter också köpt godis och den spända stämningen var som bortblåst. Sirius försökte tvinga James att äta en Bertie Botts böna med en skum brunaktig färg, Peter skrattade så mycket åt Sirius skämt att han vek sig dubbelt, och Remus bet nöjt av huvudet på sin andra chokladgroda. Tågresan fortskred i en munter stämning. Efter någon timme fick de oönskat besök av några slytherinare som inte verkade ha någon bättre anledning att komma förbi än för att fälla snidiga kommentarer. Marodörerna undrade som alltid varför de inte lärde sig att om de kom till deras kupé, så skulle de gå därifrån med fler kroppsdelar än de hade haft då de kom dit. Olyckligtvis för James kom Lily förbi kupén precis i tid för att se de tre muskulösa slytherinarna lämna den, svärandes och med nya hårfärger, antenner och klor.

"De retade Remus för hans nördighet! Ingen annan än vi får reta honom för det!" var Sirius förklaring för spektaklet. Lily såg inte imponerad ut. Remus visste att hon antagligen ville dra iväg honom på någon prefektuppgift, något som han hade väldigt lite lust med för tillfället. Han försökte se liten och osynlig ut, men det lurade inte den rödhåriga flickan.

"Remus, du borde ha kommit till prefektkupén för över en timme sen!" sa hon och ignorerade James försök att fånga hennes blick. "Några andraårselever har startat ett matkrig i en kupé längre fram. Jag behöver din hjälp!"

"Lämna honom ifred! Ser det ut som om han har någon lust att läxa upp andraårselever just nu, eller ser det ut som om han har lust att hänga med sin kompisar?!" sa Sirius som inte hade något emot att göra Lily upprörd, till skillnad från James som var vansinnigt förälskad i henne och försökte undvika att reta upp henne alltför mycket. Remus kände att det inte var någon som egentligen brydde sig om att fråga honom vad han hade lust med.

"Jag bryr mig inte om vad han har lust med!" utbrast Lily och Remus fick sina farhågor bekräftade. "Jag behöver hans hjälp!" Remus insåg att det inte var någon mening med att streta emot. Lily vann alltid ändå. Han suckade, reste sig upp och gick bort till kupédörren.

"Jag skyndar mig tillbaka," sa han då Lily drog med honom ut i korridoren. Remus hade ingenting emot Lily egentligen. I själva verket var de bra vänner, men Remus föredrog faktiskt att se på när Sirius och James fånade sig framför att läxa upp folk för meningslösa saker. Lily och Remus började gå genom korridoren och lyssnade efter antydningar till uppståndelse.

"Jag förstår fortfarande inte varför du umgås med dem," sa Lily efter någon minut. "Du är så mycket mognare och smartare än dem." Hon skakade på huvudet.

"Jag tycker om dem, Lils, och de accepterade mig för den jag är, under vårt första år, då jag var ensam och rädd."

"Jag vet," suckade Lily. "Men det var längesen. Du har växt upp medan de fortfarande beter sig som elvaåringar."

"Det där är inte sant, och det vet du. Bara för att de tycker om att skämta med folk ibland så behöver inte det betyda att-" började Remus, men Lily avbröt honom.

"Jaja, du behöver inte bli så där överbeskyddande! Jag vet att ni allihop ska gifta er och- aj! Slåss inte- vara tillsammans för alltid och för evigt, men det betyder inte att du inte kan ha andra vänner också."

"Du är min vän."

"Ja, okej, men förutom mig. Är du säker på att du inte vill gå med i förvandlingskonstklubben? Det är faktiskt mycket roligare än det låter. Och jag känner en jättetrevlig Ravenclawtjej, som är med i den, och hon har frågat mycket om dig. Jag tror att hon är intress-" Remus suckade frustrerat och avbröt henne mitt i hennes mening.

"Snälla Lily, kan du inte bara sluta! Du vet att jag inte kan vara tillsammans med någon på grund av mitt… tillstånd. Hur kan du vara säker på att den där tjejen inte frågade massor av saker för att hon misstänkte något? Du minns hur det gick förra gången jag försökte." Lily hade försökt para ihop honom med ett antal olika tjejer under de senaste åren, bland andra hennes bästa vän Alice, och det störde honom verkligen. Hans relation med Alice hade faktiskt slutat mer eller mindre i katastrof. Lily visste att han var en varulv och därför inte kunde komma alltför nära någon, men det stoppade henne inte.

"Jag tänkte bara att du kanske…" började den rödhåriga flickan men hon tystnade då hon såg Remus min.

"Jag är så ledsen, Remus. Jag tänkte inte. Jag försöker bara hjälpa till."

"Jag vet, och jag uppskattar att du försöker, men ibland känns det bara värre av att prata om det." Lily såg riktigt skuldmedveten ut och Remus kände sig nästan elak för att han nekade henne chansen att para ihop honom med någon igen. Remus lycanthropy var faktiskt inte den enda anledningen till att Remus inte ville bli tillsammans med någon. Sanningen var att han helt enkelt aldrig hade träffat någon tjej som han tyckte om så mycket på det sättet.

"Så," sa Remus och log för att lätta upp stämningen. "Ska vi leta reda på de där odågorna till andraklassare och visa dem vilka det är som bestämmer?" Lilys ansikte sprack upp i ett leende och hon nickade.

"Absolut."

Det tog inte särskilt lång tid för Remus och Lily att reda ut andraelevernas bråk, och när de tagit en extra tur genom tåget för att försäkra sig om att allt var lugnt och i sin ordning, så kunde Remus återvända till marodörernas kupé. Innan Remus visste ordet av det så var det mörkt och tåget stannade på stationen i Hogsmeade. Marodörerna lyckades hitta en ledig vagn och Remus var glad att de inte behövde ta båtarna över sjön som förstaårseleverna. Kvällen var kall och blåsig trots att det bara var september.

"Så…" sa Peter då de väl satt inne i vagnen. "Vi har fortfarande inte planerat något skolstartsskämt." James och Sirius ansikten sken upp i identiska leenden. "Det har du rätt i, Slingersvans!" sa James exalterat.

"Det har aldrig slagit dig att Lily kanske skulle vara mer intresserad av dig om ni lät bli skolstartsskämtet i år? Hon brukar ju inte uppskatta dem särskilt mycket." Remus höjde på ögonbrynen åt James, som genast viftade bort hans kommentar.

"Hon behöver inte få veta vem det var som gjorde det."

"Som om hon inte kunde gissa vilka det var ändå," muttrade Remus, fast det ryckte i hans mungipor. Han hade saknat till och med den här sida av marodörerna, hur mycket han än brukade gnälla på dem. På vägen upp till slottet kom det många förslag på skämt och spratt, men ingenting slog dem som tillräckligt brilliant och unikt för att vara värt mödan och straffkommenderingarna de skulle få.

Då de steg ur vagnen kunde Remus inte låta bli att gapa av förundran vid synen av slottet som tornade upp sig framför dem. Lysande och glittrande verkade det nästan spraka av magi. Det gick inte att vänja sig vid. Remus fick syn på Sirius och såg på den andra pojkens min att de tänkte samma sak. Äntligen hemma.

Tjugo minuter senare satt marodörerna vid gryffindorbordet i stora salen och njöt av festligheterna. Sorteringen var färdig och Dumbledore hade precis avslutat sitt tal. Remus hade längtat efter det här hela sommaren. Hans mamma var egentligen bra på att laga mat men de hade inte alltid råd med bra ingredienser. Dessutom behövde han extra mycket energi en viss natt i månaden. Då varulven inom honom tog över verkade det bli mycket värre om han inte att hade ätit ordentligt innan. Det var skönt att kunna äta hur mycket han ville utan att behöva känna sig skuldmedveten. Men nu skulle det inte vara någon fullmåne igen på nästan tre veckor och Remus kände sig optimistisk. Han hade bestämt sig för att i år skulle allt tillslut gå rätt. Förra året hade varit svårt på många sätt. Han hade nära på dödat Snape som varulv, han hade haft ett extremt misslyckat förhållande med Alice, James och Sirius hade haft ett fruktansvärt bråk och som pricken över it hade han haft några särskilt svåra fullmånar. Men James och Sirius var sams igen, Remus och Alice kunde vara i samma rum utan att fly åt varsitt håll, Snape var i säkerhet och hans vänner hade tillslut lyckats bli animagusar, så nu var till och med fullmånarna enklare. Det skulle bli ett bra år, utan några onödiga komplikationer. Remus kände det på sig.

"Hallå, Måntand! Lyssnar du ens på vad vi säger?" Sirius klappade Remus på axeln för att fånga hans uppmärksamhet. Remus ryckte till och tittade upp för att se tre marodörer titta förväntansfullt på honom, som om det väntade på att han skulle säga något.

"Vad då?" James suckade och Sirius skakade på huvudet.

"Vi har gått igenom fantastiska planer här, och du lyssnar inte ens! Du vet att vi behöver din hjälp för att påpeka vad det är vi inte har tänkt på." Remus log svagt. Det var sant. Trots att James och Sirius kom på de flesta av deras upptåg skulle det inte bli mycket till skämt om de inte hade Remus som hjärnan bakom verket. Om Dumbledore hade trott att saker och ting skulle lugna ner sig då han gjorde Remus till prefekt hade han trott fel. Och mycket riktigt så fanns det ett hål i Sirius, James och Peters plan som Remus gärna pekade ut.

Middagen fortsatte under mycket skratt och fåniga idéer som alla stjälptes av Remus vett, och då de var på väg upp till sovsalen igen hade James lyckats fråga ut Lily två och en halv gånger (den tredje avbröt hon honom innan han hade avslutat meningen) och de hade sammanlagt lyckats sätta i sig sex chokladbakelser och åtta bitar kolapaj. Remus samlade med Lilys hjälp ihop de nya förstaårseleverna från Gryffindor och började visa dem vägen till uppehållsrummet. De andra marodörerna verkade ha försvunnit någonstans i mängden av elever.

"Håll ihop!" ropade Remus. "De är lätt att gå vilse i det här slottet, så lyssna på mig och Lily och håll ögonen på oss hela tiden." Han gick baklänges för att se till att de allihop hängde med och märkte inte att det var någon bakom honom förrän han plötsligt stötte ihop med personen.

"Åh, förlåt. Jag-" Remus avbröt sig då han såg vem det var. Alice. Hon såg ut att må bättre än när han senast hade sett henne. Hon hade en lätt solbränna och de där skuggorna hon hade haft under ögonen var borta. Hon log till och med ett svagt leende.

"Det gör ingenting. Jag ville faktiskt prata med dig ändå." Remus var förvånad, de hade inte pratat med varandra på flera månader, men han nickade. "Visst." Lily fångade hans blick och gestikulerade att hon hade förstaårseleverna under kontroll.

"Ehm," började brunetten och tittade nervöst ner på sina fötter. "Hur ska jag säga det här utan att det låter konstigt. Saken är den att, jag tänkte att det var bättre att du fick höra det från mig…" Remus rynkade pannan. Vad var det hon försökte säga? Hon tittade plötsligt upp på honom, med ett bestämt ansiktsuttryck.

"Jag har träffat någon annan. Jag ville bara att du skulle veta…"

"Åh," sa Remus. "Det är okej." Han pressade fram ett leende. Varför skulle allt alltid kännas så besvärligt med Alice. Han var glad för hennes skull, det var inte det, men han undrade om saker någonsin skulle bli som de hade varit innan mellan dem. Han antog att han borde fråga vem det var, men han brydde sig egentligen inte. Alice såg ut som om hon inte riktigt visste vad hon skulle säga, och han kände samma sak själv. Tillslut efter en pinsam tystnad då ingen av dem hade lyckats få fram någonting nickade hon bara kort och började gå därifrån.

"Vi ses, antar jag," var det sista hon sa innan hon försvann upp för trappan.

"Vi ses," svarade Remus tyst, men hon var redan utom synhåll.

På vägen till uppehållsrummet tänkte Remus på Alice. Det var bra att hon hade hittat någon annan, och han var glad att hon hade berättat det för honom själv, men att prata med henne hade dragit upp många smärtsamma minnen. Han och Alice hade egentligen passat bra ihop, men han hade trotts det vetat redan innan de blev tillsammans att det var så här det skulle sluta. De hade verkat som gjorda för varandra. De tyckte om samma saker, samma böcker, samma ämnen i skolan. De hade haft mycket att prata om. Tills det kom till personliga saker. Remus hade blivit rädd och avvisat henne. Hon hade fortsätt att försöka förstå honom, och han hade velat förklara, men han kunde inte. De var båda sköra på varsitt sätt och det hade slutat i många tårar på båda sidor. Månaderna efteråt hade varit förskräckliga. Varje gång Remus och Alice såg varandra flydde de åt varsitt håll och när de var tvungna att ha lektioner tillsammans undvek de varandras blickar. Han hade velat tycka om Alice. Han hade velat se om han kunde känna något för henne. Remus hade aldrig trott att det skulle gå så här långt, att hon skulle bli så sårad, att det skulle såra honom så mycket att se henne lida, och veta att det var hans fel. Det värsta var att han tyckte om Alice. Hon var snäll, smart, rolig och omtänksam. Men Remus visste att de inte kunde komma för nära. Hon skulle få reda på hans hemlighet och det gick inte att veta hur hon skulle reagera. Att Lily och marodörerna hade accepterat honom betydde inte att andra skulle göra det. Även de snällaste personer kunde visa sig vara fördomsfulla. Lily, James, Sirius och Peter hade listat ut det själva. Det var bara tur att just de hade varit så accepterande. Dessutom var det något annat som saknades. Den där gnistan som folk pratade om då de pratade om kärlek, den hade helt enkelt aldrig funnits. Remus kunde inte låta bli att tänka att det var riktigt onödigt alltihop. Det hade varit så mycket bättre om de inte hade blivit tillsammans från början. Han kunde inte vara tillsammans med någon som inte visste om att han var en varulv. Det lämnade kvar exakt sju personer. Dumbledore, hans föräldrar, marodörerna och Lily. De tre första uteslöts av självklara skäl, av de resterande fyra var tre pojkar och den sista hans bäste väns kärleksintresse, och därför omöjlig. Remus hade under sommaren insett att han kunde se fram emot ett liv i celibat. Toppen.

Då Remus kom upp till marodörernas sovsal var stämningen bättre än någonsin. De andra tre pojkarna hade på något sätt redan lyckats få en stor del av golvytan täckt av godispapper, kläder och lakan och de hade nu ett våldsamt kuddkrig på Sirius säng. När Sirius fick syn på Remus ropade han "Måntand!" och log stort, men straffades för hans brist på uppmärksamhet av James som slog honom i huvudet med en stor röd sammetskudde. Remus log åt sina vänners barnslighet och klev in i rummet, men möttes av högljudda skrik från Peter.

"Gå inte på lavan, Måntand! Du brinner upp!"

"Vi har kombinerat kuddkrig och inte-nudda-golv," sa Sirius stolt. "Är det inte brilliant?" Remus skakade roat på huvudet, men såg till att ställa sig på ett par av Sirius utslängda mugglarjeans och plocka upp en lätt mosad huvudkudde som han hittade på golvet. Sirius drog upp honom på sin säng och skrek "Rädda mig, Måntand! De där förrädarna vill kasta mig till lavakrokodilerna!" Han kände hur lyckan han hade känt vid middagen bubblade upp inom honom igen. Vem behövde en flickvän när det fanns vänner som hans?

Det var tre tusen år sedan jag la upp något senast, jag vet, men den här storyn har jag jobbat på länge, och jag är i princip färdig med flera kapitel efter det här, så jag lär nog inte vara så seg på att uppdatera som jag brukar vara. Jag kan faktiskt lova på heder och samvete att jag kommer att uppdatera minst en gång i veckan. Min underbara vän och kusin, lemondrops97, har hjälpt till med idéer till den här och hon förtjänar credit. Reviews är alltid väldigt uppskattade (och de gör att saker går snabbare)!