Tyvärr äger jag inte vargarna/varulvarna/skepnadsskifterna/människorna som kan spränga sig själva så de blir stora vargliknande saker, från La Push, heller inte la familia de Cullen... men... Emmy och Co. är resultatet av min bristande fantasi.

Utspelar sig EFTER Breaking Dawn, så läs inte om du inte läst den!
(jag hoppas också lite att du inte läst den för många gånger, jag är inte särskilt förtjust i knit-pickers)... Anyway!

~*~

"Ah, är det inte vackert?", frågade min pappa, och blickade utöver de mycket lätt snötäckta bergen där han stod på toppen av en stor stenbumling. Jag muttrade några svordomar tills svar, och släppte taget om den stora ryggsäcken, så den gled av min rygg och med en duns landade på marken.

"Vad sa du, hjärtat?", frågade han och mötte min blick, som speglade all den irritation, all frustration och trötthet jag kände inom mig. Varför skulle vi göra detta? Vandra i de stora ödeskogarna i Washington, för vad? Visst, det var fin natur, det måste jag medge, men att få den korkade idén att vandra i staten med mest nederbörd per år, i januari?! Det var skitkallt, och om de inte snöade, så regnade det. Och om det inte regnade, ja, ni fattar. Det var såklart min pappas idé.

"Om vi fortsätter i denna takt, hinner vi till Mt. Olympus på nolltid.", han log och rättade till sin bruna mössa över sitt rufsiga, blonda hår. Åh, just det, Mt Olympus. Den hade pappa fått för sig att bestiga, som låg typ 2500 meter över havet, tillsammans med mig. Ha, lycka till. Jag var inte alls en vandrartyp. Inte att jag var otränad, jag höll faktiskt min High School's rekord i hundra meter, men som ni kanske fattar, så var långa distanser inte min grej. Ännu mindre att gå, det gick så fruktansvärt långsamt.

"Mm.", svarade jag och han lutade på huvudet och plutade med läpparna, han visste mycket väl att jag inte gillade den här resan, men försökte ignorera det och bara vara glad, som om att hans lycka skulle smitta av sig på mig. Missbedöm mig inte, jag älskade min pappa, men ibland kunde han bli lite... stereotypisk. Håkon Ström, min pappa, var skandinavisk(mamma norsk, pappa svensk), hade blont hår, blå ögon, 1,90 lång och slank och var, tja, solen själv när det gällde optimism och positivitet.

"Kom, nu fortsätter vi.", snön frasade under hans kängor då han hoppade ner från stenbumlingen och började vandra nerför kullen. Jag suckade och drog på mig ryggsäcken, och jag stönade under dens vikt, samtidigt som smärtan från mina ömma fötter gjorde sig påmind. Jag rättade till min gröna mössa och ryckte till båda axelbanden på ryggsäcken så den skulle bli lite lättare att bära. Jag stirrade ner i marken då jag lunkade efter min pappa, jag hade slutat bry mig om att beundra naturen omkring mig, för allt jag ville var att sitta ner, eller ta en varm, lång dusch. Mitt mörkbruna hår kändes tovigt och fett, men jag hade satt upp det i en bulle så att det inte skulle hamna testar i mitt ansikte och göra mig ännu mer irriterad. Vid första anblicken, skulle man nog säga att jag var min pappas motsats. Jag var kort, ungefär 1,60, och hade inte riktigt förlorat allt mitt babyfett vid 16 års ålder. Mitt hår var mörkt och jag blev väldigt lätt arg och irriterad, vilket gjorde att jag tenderade att ge upp lätt. Men för min pappa, jag var inte säker på att ordet "ge upp" inte fanns i hans lexikon. Men vi hade sak gemensamt, våra ögon. Mina var lika ljust klarblå som min pappas, vilket inte riktigt... matchade med mitt mörkbruna hår.
Håkon började humma på en melodi lite längre fram på stigen vi följde, jag kände igen melodin, men kunde inte riktigt säga vilken det var.

"Vad är det för låt?", frågade jag lite nyfiket och rättade till ryggsäcken än en gång.

"Känner du inte igen den?", frågade han på norska, vilket jag förstod bra, men inte kunde säga ett ord av.

"Nää...", svarade jag och han flinade.

"Vad?", frågade jag skarpt, men ändå roat. Han skulle precis öppna munnen, men stannade så tvärt att jag kved till.

"Pappa, vad är det?", frågade jag och lutade på mig för att se om han hade stannat p.g.a. av något som var på stigen, men där fanns inget.

"Pappa...?", viskade jag och tittade mig snabbt omkring, hade han hört något? plötsligt kände jag något kallt mot min kind, det var en snöflinga. Tusentals snöflingor började singla ner från himlen innan de landade, så fridfullt, på marken.

"Wow...", mumlade jag och stirrade upp mot den bleka skyn och instinktivt kisade för att inte få några snöflingor rätt i ögonen.

"Emmy?", jag ryckte till och såg att man min pappa hade gått en bra bit från där jag stod. Jäklar, jag måste verkligen haft svävat bort.

"Emmy!", hojtade jag som jag alltid brukat göra när jag var liten. Eller när jag var glad. Håkon log och vi började gå, med snöflingorna singlandes ner runt omkring oss.

~*~

"Vi måste försöka hitta en stuga.", fastslog Håkon till mig efter ca en timmes vandring, snöfallet hade tilltagit rejält, den nådde oss till anklarna nu.

"Nähä?", muttrade jag sarkastiskt.

"Va?", ropade han, han var tvungen att överrösta vinden, som också tilltagit i styrka. Jag himlade med ögonen och stirrade ut i... ja vad? allt jag såg var bara grått och snö. Jag huttrade till och drog ner min mössa över mina öron, än en gång. Skitbra, namnge en mössa "Snowbreaker", som sedan inte ens funkar att dra ner över öronen, det man mest vill skydda när det är kallt och snöar. Håkon började gå igen och jag gjorde mitt bästa i att följa efter. Åh, varför hade jag bestämt för att följa med pappa? "Åk nu, det blir kul, bara du och pappa.", hade min mamma Lisa, en arbetsnarkoman med dåligt hjärta, sagt när pappa föreslagit resan. Jaja, visst, bara för att hon skulle få hela huset för sig själv och omvandla det till något slags... arbetarfik. Jag älskade henne såklart, men hon var inte som mig, jag . skulle aldrig jobba 24 timmar om dygnet, bara för att det är "kul", som min mamma sade. Jag suckade och kände mig helt försjunken i tankar, så för en kort stund, glömde jag allting omkring mig. Jag hörde inte längre min pappas steg framför mig, så jag skakade till i att försöka starta upp mig igen. Jag tittade upp, pappa? Jag såg honom inte, paniken grep tag i mig. Var var han?

"Pappa?", hojtade jag nervöst. Jag stod still för att bäst uppfatta något slags svar, men det kom aldrig något.

"Pappa?!", ropade jag, nu högre och mer panikslaget än tidigare. Jag kisade i ett försök att uttyda något, vad som helst, men såg ingenting. Ingenting förutom snö.

"PAPPA?!", inget svar. det blev blankt, jag kunde inte tänka, inte känna. Paniken och rädslan grep tag i mig, och ruskade om mig som en trasdocka. Vad skulle jag göra? Vad?! Jag borde gå framåt, men en liten del av mig sa åt mig att jag skulle stanna. Jag lyssnade inte på den där lilla delen.

"Pappa?!", ropade jag igen och började gå i den riktning vi hade gått åt. Eller den riktning jag tror att vi gått åt. Jag kände gråten i halsen och tårarna gjorde min syn suddig. Som om det skulle förvärra min tidigare syn. Jag torkade bort tårarna med min vantbeklädda hand och tittade ner mot marken. Kanske skulle jag kunna uttyda min pappas fotsspår i snön. Jag såg ingenting!
'Det borde ju finnas några fotsspår, det har knappt gått några minuter!', väste en röst i mitt huvud. Jag stirrade och stirrade. Jag lutade mig framåt och försökte känna med hjälp av händerna spår. jag snyftade, jag kände ingenting, bara en massa snö, bara en jävla helvetes snö.

"Hallå?!", skrek jag ut, men fick bara vindens vinande till svar. Om jag inte såg något här, kanske hade pappa gått något annat håll. Jag snurrade runt långsamt, och studerade marken omkring mig med hjälp av min syn och mina händer. Jag tog först några få steg åt olika håll, sedan blev de fler steg och när jag väl hittade fotssår, visade det sig vara mina egna. Hur länge jag irrade omkring sådär i snöovädret kunde vara allt från några minuter till flera timmar. Jag grät då jag irrade omkring, jag tänkte på min pappa, min mamma, mina vänner, min hemstad Pittsburgh, som jag egentligen inte gillade, men ändå, det var mitt hem. I Pittsburgh fanns det i alla fall inte en jäkla massa berg och skog.

Jag kände hur marken sakta men säkert började slutta upp, ett berg. Bra, då kanske, om stormen skulle lägga sig snart, skulle jag kunna få en utblick över landskapet. Marken började slutta mer och mer och mjölksyran i mina ben gjorde det svårt att gå, men jag gjorde det ändå. Jag vände mig om, jag såg fortfarande ingenting, bara grått och snö. jag snyftade och kisade för att se, men nej, inget. Skulle jag klara detta? Skulle jag överleva? Jag tog ett steg bakåt och kände hur min värld rasade ner. Jag föll.
Mörker.

~*~

A.N.

Så... vad tycks? (: som sagt, min första fanfic på länge, så skrivandet är inte riktigt i topptrim, men förhoppningsvis förbättras det med tiden! n_n

Några oklarheter i texten? Frågor? Ris...? Ros? :D tryck på knappen nedan!