(efter säsong fyra) Anmärkning: Jag vet att Drusilla gjorde Spike till vampyr.

En ny tjej och en annan sida av Spike

En flicka och en vampyr. En vampyr som heter Spike och en flicka som heter Sage. Flickan är nyinflyttad, kommit till Sunnydale, ensam, flytt från något, sig själv?

Klockan närmade sig midnatt och molnen hängde tunga på himlen. Sage brukade alltid, till och med innan hon kom till Sunnydale, ta en promenad, helst på kyrkogårdar. Där fann hon lugn och kände sig trygg. Denna kyrkogård hade inga stängsel och därmed inga grindar, en välkomnande viloplats för de döda. Hon gick runt ett tag, kvällen blev natt, hon satte sig på den låga muren, tittade ut över gravarna. En kall vindpust smekte hennes nacke, hon rös. Den välkomnande känslan hade snabbt omvandlats till något annat, något obeskrivligt. Något tog ett hårt och stadigt grepp om hennes midja, hon föll bakåt, slog i marken. Det fanns en kyrkogård på den sidan av muren också, för dem som dött för mycket länge sedan. Sage tappade andan för någon sekund, hon hade ingen aning om vad som orsakat fallet. Hon tittade upp från där hon låg obeskyddad på marken, hon såg ingenting annat än himlen ovanför med dess mörka hotande moln. Men hon kände en närvaro, några sekunder senare var hon på fötterna. Ingen där. Hon vände sig om och tittade på muren, där satt någon, en man. Han hade blont hår och en lång skinnjacka som snurrade sig runt hans ben. Han log elakt.

"Vem är du?" frågade Sage med hackig stämma. Vem han än var, kunde hon inte försvara sig. Hon hade alltid velat gå på kickboxning, men hennes pappa hade sagt nej. Mannen skrattade och skakade på huvudet. Han hoppade ner från muren och tog ett halv varv runt Sage.

"The Big Bad, William Den Blodige, fånge 17, jag har många namn. Men du kan helt enkelt kalla mig Spike. Och vem är du då min sköna?" Spike som stod en halv meter ifrån Sage, påbörjade sin utvärdering av henne med sin blick. En söt flicka, två huvuden kortare än han själv, svart hår, ner till axlarna. Helt klart inte hennes egna, troligen färgat. Vackert skymningsblå ögon. Inte så gammal. Han log.

"Sage. Och du, försök inget. Jag har svart bälte i karate!" Spike frustade av skratt. Sedan tog han tag i hennes ena arm, och kände efter. Helt klart inte svart bälte. Det var bäst att känna efter, för dråparen, hade minst sagt inga synliga muskler, men nog stark var hon. Sage drog tillbaka sin arm.

"Vad gör en söt liten flicka som du på en kyrkogård så här sent på kvällen?" Sage rös, det började bli kyligt.

"Tänker."

"På vad?" Spike lyssnade uppmärksamt.

"På allt. Ibland är det skönt att få vara lite för sig själv." Spike nickade.

"Jag vet. Men i mitt fall är det inte alltid så lätt." Sage tittade undrande på honom.

"Varför inte?" Innan Spike hann svara låg han på marken, medvetslös. Och bakom honom stod en flicka. Blont långt hår och gröna ögon, men det var svårt att urskilja exakt grönfärg i mörkret.

"Besvärade Spike dig?" Sage stod i chock en stund. Vart hade hon kommit ifrån?

"Nja. Vi började precis bli smått bekanta med varandra. Varför slog du ner honom?" Flickan ryckte på axlarna.

"För att han förtjänade det? Vadå bekanta er med varandra? Försökte han inte ehm… bita dig eller något?" Sage rynkade pannan.

"Varför skulle han bita mig för?"

"Är du människa?" Sage log, som om flickan var lite dum i huvudet.

"Ja. Är du?"

"Kan man nog säga. Fast en flicka med superkrafter. Så… Vi har inte presenterat oss. Jag är Buffy, Buffy Summers." Hon tog Sages hand.

"Jag är Sage."

"Sage…? Sage vadå?" Sage skakade på huvudet.

"Bara Sage."

"Jaja. Du vet väl bäst vad du heter. Så… Vad gör du här så sent på natten? Vet du inte att det finns en del farliga typer som stryker omkring? Du får nog följa med mig… alltså, JAG är inte farlig… Jag bara tänkte… så att du inte går hem helt själv och så… Eh… Jag måste lämna Spike här till någon, så är det okej om du följer med?"

"Visst. Jag har inget för mig, och jag är lite av en nattuggla så ingen chans att jag somnar på vägen i alla fall."

"Haha… Samma här. Alltså det med att inte somna och det med… äsch, Spike! Vakna!" Hon sparkade till Spike och Sage ryckte till. Spike morrade och gned sitt huvud. Sedan reste han sig upp, såg Sage och log.

"Dig känner jag igen."

"Spike! Rör på dig!" Spike gick framför Buffy och Sage gick bakom Buffy.

Det tog inte länge förrän de hade nått ett hus, med en vacker trädörr med mönster på. Buffy knackade hårt på den. En man öppnade och han såg ganska trött ut, hade antagligen inte fått sömn på ett tag. Han satte på sig glasögonen som han hade haft i handen och släppte in dem. Det fanns inte mycket till hall, utan man kom rätt in i vardagsrummet, där en soffa och en fåtölj stod. Till höger fanns det en glugg i väggen och man kunde se köket på andra sidan. Det fanns fler i rummet. Två pojkar och två flickor. Sage höll sig lite i bakgrunden medan Buffy fortsatte sin misshandel av Spike. Han svor och Buffy tryckte ner honom i soffan.

"Inget blod för dig ikväll." Sage tittade på henne.

"Vadå inget blod?" De andra i rummet blev nu uppmärksamma på att det var en obekant i deras närvaro. En av pojkarna var snabbt framme vid henne och höll ut sin hand.

"Xander Harris. Ett nöje att träffa er." Han sänkte huvudet och pratade lite tystare. "Du är händelsevis ingen dråpare va?" Sage skakade på huvudet, hade ingen aning om vad en dråpare var för något. Buffy stängde dörren och tog Sage i armen och förde henne till de andra som var samlade runt soffan i andra änden av rummet.

"Det här är Sage." förklarade hon. Alla tittade på dem.

"Ehum… Sage vadå?" frågade den gamla mannen med glasögonen.

"Bara Sage." svarade hon.

"Ja, detta är 'bara Sage'… Och det här är, ja du vet Xander. Willow," hon pekade på en flicka med vackert rött hår som gick en bit ovan axlarna, hon drog på mungiporna i ett leende. "Anya, Giles och Riley." Giles var den gamle mannen, och Riley var minst sagt snygg. Oerhört kraftig. Sage log mot honom. Buffy märkte det och lade till;

"Riley är min pojkvän." Hon sade det i ganska vänlig ton, men det var uppenbart att hon ville göra det klart för Sage.

"Jaha." fortsatte Giles som om han inte ville framkalla något bråk. "Ursäkta att jag frågar, men hur träffade ni varandra?"

"Jag var ute på spaning som ni alla vet. Spike hade rymt som ni kanske kommer ihåg. Så jag letade efter honom, och där stod han bara. Jag såg inte Sage för Spike hade ryggen åt mitt håll. Sen slog jag till honom med en pinne och där stod hon."

"Ha! Pinne, visst! Jag tror 'stock' beskriver känslan jag har i huvudet lite bättre. Och tack för att ni frågar, men jag mår bra." De ignorerade Spike allihopa.

"Utmärkt. Men Sage, vad gjorde du där? Känner du Spike?"

"Det kan jag inte tro. Spike känner inga som står ut att vara i hans närhet."

"Tack för det Anya!" Spike skakade på huvudet.

"Nej, jag känner inte Spike. Jag bara satt och tänkte på kyrkogården på en mur, sen drog någon ner mig på marken och så var det Spike. Mer är det inte med det. Vad är en dråpare, och dricker Spike blod?" Alla började röra sig otåligt.

"Ja Spike dricker blod. Det är ganska vanligt att vampyrer dricker blod, men han tycker om att dricka det tillsammans med flingor, men vi ska inte snacka om Spikes onormala vanor. Spike kan inte döda några människor, så vi förser honom med blod. Riley här var med i en hemlig militärorganisation. Hans kommandokillar fångade Spike, satte in ett chip i hans huvud som gör honom from som en valp. Men han kan döda demoner, ja det finns demoner. Som jag sa så är Spike en demon. Buffy är dråparen, och hennes uppgift är att utplåna alla demoner i världen. Hon har en superstyrka som gör henne stark och kan klå alla som ger sig på henne. Spike har försökt några gånger, men förlorat dem alla. Willow är häxa och hjälper oss med trollformler och sånt. Xander har egentligen ingen roll i detta gäng, fattar inte varför han bara inte lämnar dessa nollor åt ödet. Ja, och jag är förresten en hämddemon. Eller, jag var en, innan d'Hoffran tog kraften ifrån mig, det gjorde mig riktigt arg. Så får jag leva som en vanlig människa, men jag klarar mig, för jag har Xander."

Alla i rummet stirrade chockade på Anya ett långt tag innan Spike avbröt tystnaden.

"Hallå! Jag skulle kunna klå Buffy om jag ville, fast jag vill, innerligen. Det är chipets fel! Annars skulle hon vara en död dråpare!"

"Anya. Du kanske inte skulle ha sagt allt det där till Sage, det är inte så bra om alla får reda på detta, och vi känner inte henne."

"Men vad spelar det egentligen för roll? Jag menar, alla här i Sunnydale har minst en gång blivit attackerad av en demon, så hon skulle få reda på sanningen någon gång."

"Inte det med Willow och Spike."

"Förlåt mig då. Förresten så kommer hon ändå inte tro på det." De tittade på Sage som om de ville veta vad som rörde sig inuti hennes huvud. Sage log stort.

"Klart jag tror på det! Snacka om coolt! Vampyrer! Jag är jätteintresserad av vampyrer! Ni skulle ha sett arbetet om dem som jag skrev till skolan en gång! Wow, som att leva ut en dröm." Spike reste på sig och gick fram till henne.

"Se era scoobys, vampyrer är coola! Så sluta döda dem! Stackars små vampyrer… Men vi har fortfarande det faktum att hon kan skvallra på er."

"Ja, Giles vad ska vi göra?" Giles kliade sig på huvudet.

"Döda henne?" kom det glatt från Spike.

"Tack. Så snäll du är." Sage skakade på huvudet.

"Nej, jag tror inte det är nödvändigt att ta till sådana åtgärder, även om Sage skulle berätta detta för någon, tvivlar jag på att någon skulle tro henne."

"Men. Vad ska vi göra med henne då? Låta henne gå och sen bara glömma att detta hänt?" Xander kom fram till dem.

"Kan vi inte behålla henne?"

"Xander!" sade alla i kör. Men Anya slog honom hårt på armen och sedan gick hon fram till Sage.

"Jag ska bara göra klart för dig att Xander är min, och du får honom inte."

"Det är okej Anya." svarade Sage tillbaka.