Detta är en översättning av As The Moon Turns som sixdrunkmonkeys har skrivit i original. Jag har bara översatt den.

Jag önskar inte bryta någon copyrightlag med denna historia.

This is a translation of As The Moon Turns that was originally written by sixdrunkmonkeys. I have only translated it.

Disclaimer: No copyright infringement is intended on Stephanie Meyer or her characters with this fic.

"Fan, det där gjorde ont."

Jag ryckte till när min bak kolliderade med stengolvet i klassrummet. Jag landade rakt på svanskotan och skulle få ett blåmärke för flera dagar, jäklar. Jag kravlade mig upp på fötterna igen och ignorerade de frågande blickarna från eleverna som redan satt vid sina bänkar.

Det var årets första lektion – min första lektion alls sedan jag flyttat hit – och tydligen, utifrån reservatets storlek, var nya elever en stor nyhet.

Jag hittade en ensam bänk i raden längst bak, förhoppningsvis hade de inte redan tilldelade platser. Det var matte och jag visste inte hur framgångsrik jag skulle vara på att hålla mig intresserad om jag hamnade längst fram.

Jag satt vid bordet och kollade mig omkring medan jag väntade. Det var inte mycket till rum; golvet var nött och skavt, cementväggarna var smutsiga med små högt sittande rektangulära fönster som var i behov av putsning. Två lysrör gav ett skarpt ljus från taket.

Det påminde mig om en stor fängelsecell. Jag fnös åt tanken.

En kort stund innan klockan ringde, svepte en flod av elever in i klassrummet och intog sina platser. Mot slutet av strömmen tornade tre löjligt stora snubbar upp sig över massan av elever. De var alla lätt över två meter, mörkhyade och väldigt muskulösa. Det var lätt att se att de hade indianblod i sig.

Jag ryckte till inombords. Det var inte bra för någons ego när en annan killes biceps var lika stora som sin midja. Herre gud.

Den kortare – och med kort menar jag inte över 2,10 – kollade runt i rummet, uttråkad. Jag såg honom flina när han såg när läraren först lade märke till dem. Hennes ögon vidgades komiskt när hon såg deras storlek. Jag gissade att det var hennes första år, eller att killarna var nya de också.

Tillslut svepte hans blick över mig – och fastnade där.

Öh? Sökte Lång, Mörk och Kraftfull ögonkontakt? Wow, det var en intensiv blick. Mådde han verkligen bra? Han blinkade inte. Nu... skakade han? Hmm, något obekväm här. Tänkte han titta bort någon gång snart?

Huh. Dags att hitta någonting annat at kolla på. Jag tittade ner på min bänk. Mike och Kyla för alltid. Jag älskar Fall Out Boys. Susie är en slampa.

En kort stund senare harklade någon sig precis till vänster om mig. Jag kollade upp för att se den kortare Mammutmannen stråla mot mig.

"Hej, jag heter Seth." Han hade det mest avskyvärt breda leende någonsin skådat av man eller best och han höll ut sin hand för att hälsa. "Välkommen till Quileutereservatet"

Att döma av antalet tänder jag kunde se så gjorde möjligheten att skaka min hand hela hans dag. Vad gick snubben på? Han var alldeles för glad.

Jag ögnade honom försiktigt. "Mitchell." Hans leende falnade marginellt när jag ignorerade hans hand, men han återfick snart sitt megawattsmile och satte sig vid bänken bredvid mig.

Till och med när han satt ner tornade han högt över mig. Inte för att jag var särskilt lång själv – jag förbannade dagligen mina föräldrars gener för mina 1.65 – men ändå, lirar'n var ju för sjutton enorm. Jag undrade hur mycket steroider han pumpade in dagligen.

"Så, varifrån är du Mitchell?" Var den här snubben en del av välkomstkommittén, eller vad?

"Detroit"

"Coolt", han nickade några gånger. "Vad får dig till vackra Washington då?"

Jag ryckte på axlarna och lutade mig tillbaka i min stol. "Päronen ville få ut mig."

Jag kanske hade mina stunder, men jag var inte efterbliven. Att bo på gatan var inte direkt ett attraktivt alternativ och om att flytta in hos min mormor och morfar för ett år var vad jag behövde göra för att gå klart skolan, så… jag skulle överleva.

När det gäller att underhålla mitt behov så kan man säkert komma över lite gräs till och med i ett litet indianreservat. Eller det kanske var lättare? Fanns det inte en stam nere i söder där alla rökte hallucinogen tillsammans?

"Åh", han bet på underläppen en stund. "Jag är glad att du kom till reservatet. Säg bara till om det är något du behöver." Han gav mig ett sista leende innan han vände sig om mot läraren som började lektionen.

Jag lyssnade bara halvhjärtat på den trettioåriga kvinnan längst fram som undervisade om geometriska former, jag var för upptagen med att kolla på den där Seth i ögonvrån. Han sträckte armarna bakom sig medan han lutade sitt bröst framåt och mitt bög-jag kunde inte annat än att uppskatta, även om bara på den lägsta nivån, att han var muskulös, hett jäkla muskulös. Seriöst, hur ofta tränade killen?

Jag tvingade min uppmärksamhet till läraren. Killar två gånger min storlek, som troligtvis kunde bryta min arm med sina lillfingrar om de så ville, var inga bra objekt för bögspekulationer.

Jag suckade. Vad var oddsen att hitta en trevlig homosexuell man i ett indianreservat?

...

En dag senare satt jag vid samma bänk som tidigare. Jag var noggrann med att inte ramla och göra illa min bak på vägen dit; jag hade ett blåmärke på arslet från igår.

Jag lutade mig tillbaka i min stol och höjde volymen till mina hörlurar. Jag hade hela tre minuter innan resten av klassen skulle komma och jag hade för avsikt att få ut det mesta av dem, men innan jag hunnit sluta mina ögon helt och stänga ute omgivningen hörde jag ett högt knakande när något tungt sjönk ner vid bänken på min högra sida.

Jag öppnade ett öga. Jösses. Det var en av Seths polare. Stor, rödbrun och kroppsbyggare.

"Hej", den gigantiska mannen fångade min blick. "Du är Mitchell Mason, va?" Vad i – han kunde hela mitt namn?

Jag tog motvilligt ut en hörlur för att kunna höra honom bättre. Jag öppnade det andra ögat och gav honom en hård blick. "Känner jag dig?"

Han vred sig i stolen och såg obekväm ut. "Nej. Men Seth träffade dig igår"

"Det gjorde han, ja." En obekväm tystnad följde. Jag sträckte på nacken. Förbaskat, jag hatade muskelknutar.

"Jag är Antonio föresten."

Jag stirrade. Den här inhemska knutten hävdade att han var italienare? Säkert.

"Mitchell, men det visste du redan."

Han nickade. "Mina kompisar kallar mig Tony." Han greppade min axel för ett ögonblick och höjde ögonbrynen. Vad var han? Medlem i Quileutemaffian?

"Men –" han såg ut att skaka om sig själv, och fokuserade på mig med ny koncentration. "Du är Mitchell Mason."

"Ja", högg jag. Hade vi inte redan gått igenom det här?

"Och du är – du är en kille."

Skämtade han?

"Jaa." Jag drog ut på det, stoppade in så mycket Det menar du inte, Sherlock som jag kunde. "Sist jag kollade." Pundhuvud.

"Huh." Han verkade vara nöjd med vad jag än sagt och han lutade sig ifrån mig med ett tankfullt uttryck i ansiktet.

Hela staden var galen. Sinnessjuk. Rubbad.

Ännu ett högt knakande hördes, fast den här gången från min vänstra sida. Mr Solsken och Gröna Ängar såg lika glad ut som någonsin och lika beredd att prata som hans vän hade varit.

"Så, vad händer min – öm - home skillet?" Han kikade hoppfullt på mig.

Käre, gode gud. Kallade han mig just för home skillet? Han log det jämrans leendet mot mig igen, tydligen i väntan på mitt svar. Ja, jäklar. Jag tror han gjorde det.

"Yeah, homie –" Skratta inte. Skratta inte. "- jag mår dope." Sarkasmen kunde inte bredas på tjockare.

Han såg lätt förvirrad ut en stund, men återfick snabbt sitt leende.

"Det är bra, va?" Bakom mig hörde jag hur Antonio försökte kväva sitt skratt.

Jag gned mig på näsan. Var denna snubbe på riktigt? "Japp"

Seths ögon for upp och ner över mitt ansikte för en stund. "Bangin'!" Å, nej. Han var inte klar.

"Vad tycker du om mitt crib, hem – eh, dog?" Fnissningarna bakom mig tilltog i styrka.

Min hand föll från min näsa och jag suckade matt.

"Vilken poäng du än vill göra, kom till saken, okej?" Jag hade fått nog av det här. Vilket översittarskit de än tänkte komma med, få det överstökat.

"Poäng, bro?"

Jävlar.

Jag rätade mig upp och sköt iväg min knytnäve, redo att slå bort det där leendet från hans ansikte – och blev omedelbart stoppad av en hand dubbelt så stor som min.

Jag blinkade. Hade han just fångat min hand mitt i slaget? Jag gapade oförstående. Förbannat. Man växte inte upp i centrum utan att lära sig ett och annat om hur man tar hand om sig själv, men han hade fångat min inkommande knytnäve som om det var en daglig företeelse.

Hans ögon var stora med en blick av oro. Ha! Om till och med min fågelskrämkroppsbyggnad kunde skrämma Muskler här, vänta bara tills jag sände mina quarterbackkompisar på honom.

Mental notering till mig själv: Skaffa rugbyspelande kompisar.

Han förde min knutna näve tillbaka till min sida och släppte den, nu med ett utseende som mer liknade ett åskmoln. Åh, stryk det… Hans ögon smalnade. Skit skit skit.

Mental notering nr två: Irritera inte onormalt stora män utan att ha ett vapen.

Det är rätt Mitchell – attackera översittarna som har våldsamma avsikter. Var jag verkligen så naiv? Jag kröp ihop, väntande på gensvaret. Snälla sikta inte på näsan. Seth lutade sig framåt redo att slå –

"Jag är så ledsen Mitchell. Är du okej?"

Vänta. Vad?

"Jag försökte bara få dig att känna dig välkommen. Jag menade inte att göra dig upprörd." Han lät bedrövad. Hans ögon var de största bruna ögon jag någonsin sett. Woah, hans ansikte var nära. "Vad det än var jag sa så är jag ledsen." Massa hårda muskler nära nog att ta på. Mycket varma hårda muskler. Jesus, killen var het. Varför var han så nära att jag kunde känna hans kroppstemperatur?

"Backa bort en bit, va." Jag blängde på honom. Nästan omedelbart retirerade han till sin bänk. Han såg ut som om någon just strypt hans kattunge. Vad var det med snubben? "Kolla här polar'n, jag vet inte vad det är för fel på dig, men lämna mig för i helvete i fred, okej?"

Någonting knappt märkbart for över hans ögon. "Förlåt för att jag förolämpade dig", sa han milt.

Jag fnös. "Förolämpade mig? Är det var du tror det var?"

Han verkade sitta lite rakare och såg mindre ut som om jag hade dödat hans favoritdjur.

"När jag hörde att du kom ifrån Detroit googlade jag lite grundläggande gangsteruttryck för att försöka få dig att känna dig mer bekväm", förklarade han. "Jag antar det… inte gick så bra." Han tittade fåraktigt ner i golvet.

Jag stirrade. Han hade gjort vaddå?

"Så", han tvekade, fuktade sina läppar och försökte igen. "Så jag antar att du faktiskt inte pratar så?"

Jag försökte förhindra det, men min ena mungipa ryckte uppåt. Han hade googlat gangsterslang? Seth måste ha sett det för hans strålande leende kom tillbaka med full kraft. Han trodde jag pratade slang, så han slog upp det. Vem gör något sådant? Jag undertryckte impulsen med all min kraft, men ett flin lyckades bryta sig igenom. Om det var möjligt såg han ännu gladare ut.

"Tja, gör det inte igen."

Seth lutade sig tillbaka på sätet och log för allt han var värd. En tanke slog mig och jag lugnade ner mig. "Bara för att jag är från Detroit betyder det inte att jag är en hårdhänt gängmedlem, förstår du?" Ha. Se på mig, jag är Mitchell och försöker vara hotfull. Vad kommer sen? Terrorisera småbarn?

Han nickade mot mig med ett lugnt uttryck. "Jag kommer inte anta saker igen."

Som du vill. Jag hade framgångsrikt undvikit att bli nerslagen. Jag behövde fira; det hade varit nästan två veckor sedan jag senast rökt.

"Det kommer du säkert inte", jag pausade. Ville jag tänja på turen? Visst. "Home skillet."

Antonios skallande skratt studsade av väggarna.

...

Jag tittade tvekande upp på det lutande tornet med Bud Light. Varför försökte affärerna bygga ett nytt Empire State Building varje gång de staplade varor på varandra? Toppen av stapeln var lätt över en halvmeter över mitt huvud, och om jag skulle ta en förpackning från bottnen, skulle hela högen rasa ihop över mig.

Jag sparkade på den närmaste burken i frustration. Fan! Jag glömde att jag hade flip-flop på mig. Jag tittade trumpet ner på mina blåslagna tår.

Jag blängde på ölen. Ingen billig stapel av alkohol skulle överlista Mitchell Mason. Jag tittade mig omkring efter någonting att stå på. Ha! Någon hade lämnat en pall i gången bredvid. Ett högt skrapande ljud hördes när jag drog fram den.

Jag var nu tjugo centimeter längre, men jag kunde fortfarande inte nå toppen av högen. Fan ta det.

Några minuter senare var en till synes ranglig mjölsäck uppstaplad på pallen och jag blängde varnande på den. När jag stod högst upp på högen sträckte jag upp mina armar så långt jag nådde. Bara några centimeter till, jag ställde mig på tå och – succé! Förpackningen var min! Jag tog tag i den, lyfte av den –

– och vacklade omedelbart under vikten av den. De här förpackningarna var tunga. Jag kände säcken under mig röra sig vid den plötsliga viktökningen och plötsligt verkade mitt mjölpåhitt inte längre som ett snilledrag.

Åh, fan.

Säcken välte åt sidan och jag for ner med förpackningen i magen. Jag pressade ihop ögonen medan jag väntade på smällan. Aj. Jag skulle få ett ordentligt blåmärke på magen inom några timmar.

Jag skovlade bort ölen från mig och blinkade hastigt åt min plötsligt vita omgivning. Förpackningen måste ha fastnat i mjölpåsen och rivit sönder den när jag ramlade. Jag hade ingen tur i den här staden.

Suckandes hoppade jag upp på mina fötter, tog ölförpackningen och la i den i vagnen. Jag borde låta personalen veta att de nu hade en pulveraktig röra att ta hand om. Jag sköt vagnen framåt och halkade på en särskilt stor mjölhög och lyckades med nöd och näppe hålla mig på fötter.

"Smidigt, kompis", hördes en hånande kvinnoröst.

Jag vände mig om och blängde på henne. Hon var lång – vad det någonting i vattnet? Jag kanske borde dricka mer – och tränad, med mörka ögon och mörkt hår. Tjugofemårsåldern? Hon var också mitt i vägen.

"Vad berör det dig?"

"Jag är bara en bekymrad medborgare. Skulle inte vilja att du skadade någon."

Nog med sarkasm, kvinna. Om hennes ansiktsuttryck hade varit mer likt ett leende än en grimas, skulle hon kunna varit söt. "Strunt samma. Kan du flytta på dig?" Egentligen hade jag tänkt försöka ta ett pack till, men nu var jag irriterad.

"Hur som helst, varför köper du sådär mycket öl?" frågade hon. "Du ser inte ut som 21." Hon höjde ett ögonbryn. Fan, jag hatade folk som kunde göra så.

"Det har inte du något med att göra", högg jag.

Hon tittade på mig ett långt, obehagligt ögonblick. En strimma av igenkännande for över hennes ansikte, men jag hade aldrig någonsin sett henne förut. "Behöver du hjälp med en till?"

Jag tittade misstänksamt på henne. "Varför?"

Hon ryckte på axlarna. "Du är en plutt." Åh, tack, jag gillar dig också. Bitch.

Hon hade ändå rätt. "Jag antar det."

Det ryckte i hennes läppar. "Du antar att du är en plutt, eller du antar att du vill ha ett till pack?"

"Lyssna kvinna, om du ska ge mig den jäkla ölen så gör det nu, annars flyttar du dig ur vägen så jag kan betala det här."

Hon lyfte upp sina händer i en bönfallande rörelse. "Behåll tröjan på. Jag fixar det."

Så sant som det var sagt, snart fanns det ett till pack Bud Light i min vagn och jag behövde ta i extra mycket för att få den att rulla iväg. Jag följde henne med blicken när hon gick ner för gången till en vagn som jag trott varit något sorts specialerbjudande från affären, men jag hade inte sett någon skylt så jag hade struntat i den. Den nästan svämmade över av mat.

"Ska du köpa allt det där?" Jag pekade på vagnen.

"Ja. Har du något problem med det?"

Jag ruskade snabbt på huvudet. "Nej, det är bara…mycket mat."

Hon ryckte på axlarna. "Jag har en stor familj. Alla är släkt med någon här."

"Åh." Men ändå, mängden kött, majs och potatis var häpnadsväckande.

Hon log lite. "Vi har också många växande killar. Precis som du själv." Hon blinkade.

Jag fnös. Min förmåga att äta stora mängder mat saknades ledsamt. Jag slutade att äta när jag var mätt, vilket tydligt var ett väldigt ickemaskulint karaktärsdrag. Men det var för sjutton inte feminint.

Hon kastade ännu en blick på mig medan hon drog en hand genom sitt hår. "Du är den där nya killen, va? Mitchell Mason?" Visste alla mitt namn?

"Vem frågar?" Jag slår vad om att det var Seths kompis och hans jäkla maffia. Jag visste att de hade tagit den där "han är från Detriot"-grejen allvarligt. Tja, om de trodde att jag skulle haka ihop dem med någon drog, trodde de fel. Jag kände den lugnande tyngden från min Glock under jackan. Om någon försökte med någonting var jag redo.

"Åh, ord sprider sig", sa hon vagt. "Vill du kanske komma på träffen vi ska ha all den här maten till?"

"Eh", det sista jag ville göra var att åka in till de där snubbarnas arena, men det var troligtvis bättre att få konfrontationen överstökad än att dra ut på det.

"Halva Reservatet kommer vara där", uppmuntrade hon. "Jag är säker på att du kommer att känna någon. Och Emily lagar jättegod mat." Hon gav mig ännu ett leende.

Halva Reservatet, va? De kunde inte göra något för hemskt med så många vittnen, eller hur?

Jag ryckte på axlarna. "Vad i helvete, jag kommer."