Kap.1 När man är ingen

Han snubblade på översta trappsteget och tappade alla sina böcker. Alla andra elever vände sig om och såg på honom när han reste sig upp röd i ansiktet.

Han böjde sig ner och började plocka upp sina böcker som hade spridigts ut i korridoren. Ingen kom fram för att hjälpa honom.

Varför skulle de?

Han var ju bara Neville Longbottom, knubbiga, klantiga, korkade Neville Longbottom.

Han suckade och fortsatte framåt med böckerna i ett krampaktigt tag i famnen.

Han hade inte många vänner här på Hogwarts. Harry Potter, Hermione Granger och Ron Weasley var nästan de ända. Och Luna Lovegood såklart.

Men trots att de pratade med honom så var han ändå inte en av dem.

De var Den Gyllene Trion och han var inte en del av den, som sagt Trion, en trio bestod bara av 3 personer.

Luna var väl schysst. Hon var lite mer som honom. Lite utanför och udda.

Men hon var inte han bästa kompis, eller vad men ska säga, han kunde inte precis berätta allt för henne. Sina innersta tankar och känslor.

Någon sådan kompis hade han inte.

Han var på väg till lektionen i trolldryckskonst. Till Snape.

Han rös. Han hatade trolldryckskonst och han hatade framför allt Snape.

Han hade gjort hans liv här på Hogwarts ett helvete. Men som tur var är det här hans sista år här. Snape skrämde livet hur honom.

Varje gång han skulle gå dit ville han bara vända och springa därifrån. Vilken gryffindorare han var…

När han kom dit var Harry, Hermione och Ron redan där.

Han fick återigen lust att vända och springa för livet.

Fast han fick nog glömma de planerna när Harry vände sig om och såg rakt in i hans ögon och gjorde hans ben till spagetti.

Han tvivlade på att han ens skulle kunna ta sig till dörren utan att benen vek sig under honom.

Han hade länge haft förbjudna känslor för den berömda gryffindoraren. Men han kunde inte hjälpa det.

Att han var homosexuell hade han också vetat länge.

Men Harry förhäxade honom. När han såg in i Harrys gröna ögon ville han bara vända sig om och springa för livet, men ändå kasta sig runt halsen på honom och kyssa honom passionerat. Han ville dra handen genom det korpsvarta håret och känna Harrys kropp mot sin.

"Hej Neville" sade Harry. Gud han älskade hans röst.

"H… he… hej" stammade han. Han fick lust att dunka huvudet i stenväggen.

Varför var han tvungen att stamma?!

Han kände hur blodet steg upp till hans kinder.

"Hur är det Neville? Du ser lite sjuk ut" sade Hermione bekymrat.

"Det är bra" ljög han. Sanningen att säga var att han inte alls mådde bra. Harrys närvaro gjorde honom febrig och dessutom var det snart trolldryckskonst med Snape och slytherinarna.

"Ur vägen knubbis!" hörde han plötsligt hur någon röt bakom och puttade in honom i väggen.

Han kände hur läppen sprack och hur blodet rann ner för hans haka.

Toppen. Slytherinare.

"Vad i helvete tror du att du gör Malfoy?" sade Harry argt.

Harry försvarade honom. Hela hans inre värmdes upp.

"Röjer ohyra ur min väg" svarade Malfoy överlägset och såg på honom.

Han blängde tillbaks.

"Va fan glor du på?" fräste Malfoy.

"I… inget" stammade han. Malfoy fnyste och vände sig om från honom.

Fan… varför sa han inget i stil med "apan mittemot". Men han vågade inte.

Varför var han tvungen att vara så feg?

Han förtjänade inte att vara en gryffindorare.

Harry tyckte säkert inte om honom. Han ville väl ha någon som var modig och så någorlunda bra ut.

Han var säkert inte ens bög!

Då öppnades dörren till helvetet. Alltså till trolldryckssalen.

Och där stod ingen mindre än Snape.

Snape lät sin svarta blick svepa över elevgruppen. Han stannade vid Neville som svalde.

"Longbottom"

Han ryckte till när Snape sa hans namn.

"Vad har hänt med din läpp?" undrade han kallt och borrade in sin svarta blick i hans ögon.

"Inget Sir" svarade han och tvingade sig själv att möta Snapes blick.

"Så den bara började blöda av sig själv?" sade Snape tvivlande.

"Precis Sir" fick han fram utan att börja stamma.

Snape såg fortfarande tvivlade på honom men vände sig om och gick in i klassrummet.

Han suckade lättat och torkade blodet från hakan.

"Varför sa du inte bara som det var?" väste Hermione till honom när det gick in i klassrummet. "Att Malfoy puttade dig"

"För det är ingen idé" svarade han lågt. "Han skulle ändå bara skylla på mig och säga att Malfoy aldrig skulle göra nått sånt och att jag ska sluta skylla min egen klumpighet på andra".

"Du har förmodligen rätt, tyvärr" suckade Hermione.

"TYSTNAD!" röt Snape när alla hade kommit in i klassrummet. Som vanligt helt i onödan. "Idag ska vi en väldigt svår dryck, och jag tvivlar på att någon av er kommer att lyckas". Han så illsinnat på klassen.

Neville suckade djup och sjönk djupare ner i stolen. Det här skulle inte bli någon bra lektion.

-

Så, kort kapitel men hoppas ni gillade den ;P

Vet inte hur lång tid det kommer ta innan det kommer ett nytt kapitel, men förmodligen ganska länge. Håller på med 'En mugglare i Slytherin' och försöker lägga ut nya kapitel på den så fort som möjligt. Men det går inte så bra för mig… x) men ska försöka skynda mig :P

Men skicka en review iaf :D vill gärna veta vad ni tycker ;) o finns det nån som vill ha en fortsättning på den här? ;P