Jag borde väl ha förstått det.
De blodröda ögonen blev min undergång till sist och nu är jag fast, bunden till det majestätiska instrument som ståtar i mitt fängelses innersta vrå.
Mina egna tankar är mina värsta fiender. Röster i mina öron, röster som sjunger trots att ingen är här, röster som beordrar mig att spela. Röster som alla låter likadant, en sammetslen stämma som blivit hesare med tiden. Röster som lovprisar albinon i sin sång, säger, sjunger, skriker i allsköns stämmor för att understryka hur silverharpans strängar kallnar utan min beröring, hur dess åldrande träkropp rämnar utan mig. Hur stämskruvarna glider upp när jag inte håller reda på dem, hur dess klang blir dov och butter om jag inte lockar den till ljud.
Och trots att mitt sinne inte vill det, dras min kropp mot den. En tung, nästan kväljande söt doft omger den, doften av svartoxiderat silver som reagerar med ädelträ och syre, en doft som omfamnar mig mjukt och sluter mina ögon. All tvekan i mina lemmar försvinner och jag tar ett beslutsamt men trevande kliv i riktning mot min pandoras ask. Så tar jag ett till, och ett till. Fortare och fortare, tills jag nästan springer de få steg jag har kvar.
Jag följde min dröm.
Jag följde en tidlös varelse med silvergrått hår och rubiner som ögon.
Scenariot som spelas upp i min huvud är så glasklart att jag tappar andan. Jag tar stöd mot silverharpans pelare och ångrar mig genast. Alla röster och all dimma i mitt huvud skingras av en enda stämma.
"Spela, Mathieu."
Jag greppar tag om dess arm och står som förstenad. Ansiktet, bländande vitt, vänds mot mig. De ljusa läpparna dras uppåt och isär och ett elfenbensvitt flin uppenbaras.
"Spela, Mathieu," upprepar den.
Jag faller på knä och mina naglar åstadkommer ett skärande ljud när de dras över pelarens reliefdekorationer, ett klagande gnissel. Jag kan inte, vill inte, får inte..!
Hela dess kropp vrids, så vi står ansikte mot ansikte. Den är längre än mig, och jag söker efter rubinerna nerifrån, violetta punktljus mot det vackra.
Trots det reser jag mig. Jag tar plats på en liten pall och tvekar.
Jag ställer mig på tå och omfamnar varelsen så gott jag kan. Hela dess kropp sluter sig om mig och jag är lycklig och skräckslagen, det är underbart och skrämmande och mitt medvetande håller på att falla mig ur händerna.
Jag lutar resonanslådan med dess påmålade, flagnande vinrankor mot min högra axel.
Och mitt i allt det bländande ser jag hans ögon. Han håller kvar min blick när våra läppar möts.
"Spela, Mathieu."
Och jag spelar.